Grattis på första november!

Vad hände?
...
Våren kom och gick, swish swosh
Sommaren kom och gick, swosh swish
Hösten kom och löven föll och sedan regnet.

Under tiden redigerade jag färdigt Urmakaren version 10. Skickade den till testläsare medan pulsen slog så hårt att jag trodde andra kunde höra.

Jag byggde vidare på Nyberget, det där huset mitt i skogen som i år fått både vatten och avlopp och varmvattenberedare och tvättmaskin och utedusch. Det blev semester och vi flyttade dit. Fick marken längs hela husgrunden uppgrävd och igengrävd, målade sovrum och lagade middagar. Det var varmt under en vecka och då släppte vi allt och låg i solen.

Semestern tog slut, vi åkte tillbaka till stan och på jobbet i studion var fullt upp att göra. Jag tackade ja till att gå en kvällskurs på universitetet och det var mer slitsamt än någon kurs jag tidigare gått.

Jag åkte till Göteborg och var på bokmässan tillsammans med Hanna och Vilse Förlag. Som vanligt en märklig blandning av konst och försäljning, djup och yta. Men vi har börjat vänja oss vid att filtrera. Så det gjorde vi, i fyra dagar var vi filter medan vi träffade läsare, fans, idoler, tog selfies, minglade och sögs in i böcker. Jag köpte färre än någonsin, bara sex stycken.

Jag bjöd in responsläsarna på middag och lät dem hacka sönder Urmakaren i småbitar och molekyler medan de petade på svagheter och hyllade helheten. Jag försöker fortfarande förstå vad som hände, vilka mekanismer som gjorde att jag log och antecknade så jag blev svettig och kände hur detta var det bästa som kunde hända samtidigt som berättelsen fläktes ut och in och alla nerver synliggjordes.

Jag jobbade mer och mer, skrev ett manus till en liten filmproduktion, fick mer ansvar. Jag tog mig igenom kvällskursen, skrev salstenta och kämpade fram långa akademiska svar på uppgifterna som lämnades in varje vecka. De blev godkända.

Jag åkte på skrivarhelg och sorterade tankarna- jag menar kommentarerna från testläsarna. Skrev samman allt på papperslappar, ett för varje kapitel.

Jag låter bli att skriva,
väntar in version 11.
Tänker, läser, funderar.
Hittar stämningen, platsen, karaktärerna, berättelsen.
Vrider upp volymen.

Vad hände?
...
Regnet smattrar på plåttaket till studion, swish swosh.
Skrivandet tränger sig på, plötsligt lockar bloggen, fingrarna flödar, swosh swish.

/Anna

Planerna

Jag vet inte exakt när det hände, de har nog smugit sig på under de senaste två veckorna, men det verkar som att jag har lösgjort hela helgen till mig (MIG MIG MIG) och Urmakaren. (Va? Ska jag skriva? Nu? Efter vad som känns som ett flera månader långt uppehåll?)

Andra saker jag vill göra med en helg för mig själv:

• putsa fönster
• putsa vinterskor och ställa undan
• skura i största allmänhet
• läsa en bok (helst en hel, ja)
• testläsa en text och  kommentera och skicka till författaren
• pilla mig i naveln
• se några filmer
• handla grejer i stan som saknas/är slut
• betala räkningar och sätta in pappershögar i pärmar
• springa
• fika på stan ihop med en fin bok
• ...

Eventuellt måste jag ta ledigt på fredag också för att hinna med allt.

Nåväl. Den viktigaste punkten är förstås Urmakaren. Först ska jag läsa igenom något kapitel för att minnas vad jag höll på med sist. Och efter det föreställer jag mig att det bara är att knåpa vidare och bocka av de anteckningar som finns om saker att åtgärda. Typ så.

Är det helg snart tack?

/Anna

Fågelsången

Som så många andra spenderade jag helgen utomhus, fast jag låg inte in nån park eller satt på uteservering eller hände på strand. Jag var på bygget i Dalarna - Smedjebacken - Nyberget. Det var fint det med. Idag är jag alldeles mjuk inombords av att ha lyssnat på fåglarna i skogen och i övrigt bara tystnad.

Planen var att spackla väggar inomhus, men liksom alla andra planer den här våren så blir det inte som jag tänkt mig. Så jag böjer mig, tänker om och bestämmer mig för att det viktigaste ändå är att vara fokuserad på det jag gör och att tycka om det.

(Sidospår: Jag har spenderat alldeles för mycket tid med att inte tycka om mitt bygge. Bara för att det stjäl tid från Urmakaren. I helgen var det första gången på länge som det var v i l s a m t att skrapa färg och spackla flera dagar i rad. Eftersom jag äntligen böjt mig för tanken att jag inte kan skriva, inte just nu. Det har inte hänt på länge och nu struntar jag i det. Går vidare.)

Är det fint väder, kan man ingalunda stå inne i iskallt stenhus. Har man längtat hela långa mörka vintern efter ljus och värme, hittar man projekt som kan göras ute i solen. Alltså tog vi ut sovrumsdörrarna som ska målas om och kämpade med varmluftspistol, färgskrapor och slipning.

Det bränner fortfarande skönt på armarna i dag.

Och jag har nästan memorerat lätena från koltrast, talgoxe och blåmes – de mest frekventa körstämmorna i skogen.

/Anna

När livet återvänder

Det är så mycket jag tänkt att jag velat blogga om, de senaste veckorna. Men så fort jag tänkt tanken har febern tagit fart och mattheten övermannat. Det är fler än jag som vittnar om "man colds" den här våren, ni vet den där förkylningen som sätter klorna i en med värk i alla muskler, tungt huvud och oförmåga att formulera ens en tanke. En dag hade jag som mål att ta mig till köket och brygga kaffe. En annan att stappla till affären och köpa blåbärssoppa. Den nivån. Jag är sällan sjuk, men när jag blir det är det nästan alltid under liknande omständigheter. Man cold.

Till exempel hade jag ett blogginlägg på gång om måsarna. De där vita, skrikande som fyller stan varje sommar. De är, sitt skränande till trots, mitt bästa vårtecken. När måsarna kommer vet man att värmen är här för att stanna. För några veckor sedan var vi i Ludvika över helgen och jag hade tänkt jättemycket på måsar. Kanske till och med längtande sagt till Fotografen att "tänk när dom kommer!" Och så, när vi körde in i vårt kvarter på söndagkvällen, satt de där i skymningen. Hundratals, kurande i grässlänterna. Lysande vita mot de gråaktiga dunklet.

Ahhh...

Långsamt, alldeles för långsamt, har febern och värken ersatts av snuva, rethosta och matthet. Men om jag klarar att klä mig på morgonen går jag också till jobbet, så funkar jag. Kvällarna har jag spenderat i soffläge, att göra middag var den absoluta gränsen för min förmåga.

I helgen bestämde jag mig för att göra absolut ingenting (förutom att fira Fotografens farmor på 90-årsdagen) i förhoppning om att äntligen bli frisk.

Och så, i måndags morse, var det inte lika svårt att klä sig och inte heller lika svårt att ta tag i arbetsuppgifterna på jobbet. Det var lättare att andas.

Livet alltså. Som en vit mås.

/Anna

Sjukan

"Och så blev det påskhelg och därefter arbetsvecka och det där obeskrivliga ontet i kroppen utvecklade sig till enveten feber och så låg vi sjuka i en vecka ... "

Japp, både Strumpan och Syster Yster! Tänk så festligt det varit om vi vetat om att vi låg sjuka på var sitt håll och kunnat sammanföra våra veka krafter till en och samma soffa! Nu blev det inte riktigt så, istället har vi tagit oss igenom sjukan på varsitt håll, med viss förskjutning.

Huvudet är fortfarande inlindat i nåt fluffigt som gör det trögt att tänka och jobbigt att ta tag i saker. Jag är tillbaka på min arbetsplats (när febervärken äntligen släppte verkade det inte motiverat att spendera dagarna i soffan och titta på dåliga komedier längre ... jag menar, jag orkar ju klä på mig), men inte mycket mer än så.

Väldigt mycket tid har alltså försvunnit till ingen nytta alls, Urmakaren har till exempel inte fått i närheten av så mycket uppmärksamhet som den borde. I helgen gjorde jag ett svagt försök att återuppta redigeringen, men landade direkt på en punkt som först krävde detaljerad googling och därefter ett stort beslut. När beslutet väl var taget ("ändra den viktiga scenen, justera hela företeelsen"), krävdes så stora redigeringsnävar att jag blev matt av bara tanken och läste en bok i stället. Ett klart tecken på att jag inte är tillräckligt frisk än, men ändå. Väldigt frustrerande.

Det var den sammanfattande lägesrapporten. Vilken dag som helst nu borde sikten klarna och reaktionsförmågan vara tillbaka.

/Anna

Mera Falun

På Lillstrumpans begäran: här är mer bilder från helgen!

Vi fixade matchande t-shirts, så ingen skulle ifrågasätta Strumpans och min närvaro. (Alla andra bokbord var bemannade enbart med författaren till böckerna på respektive bord och inga fler. Bara Vilse förlag drog groupies vad vi kunde se. Eller roadies, som vi ändrade oss till.)

Hanna hade som vanligt världens mest uppstyrda bokbord.

Strumpan och jag lyckades även trycka in oss i en läsarbild med vår brorsdotter, som strax innan den togs fotobombades av vår käre bror.

Och vad gör man egentligen i Falun en lördagkväll på väg ut på middag? Vi körde "tre-snabba-fotominer-i-hiss".

Sen åt vi tapas på Smak och det var så sjukt gott att vi inte kunde sluta äta och sen åt vi ändå efterrätt innan vi rullade hem.

/Anna

Situationen är långt förbi orimlig

Jag fattar att det bara är mars än, kallt och eländigt och säsong hit och dit, men LORD ALMIGHTY är det inte dags för avokado snart?

/Elin

På en skala från ett till fem, hur intressant? Vänligen diskutera.

Min syster har drömt vid upprepade tillfällen att jag skrivit ett intressant blogginlägg. Vilket ju inte har hänt på ett tag, och förmodligen inte händer just nu heller. Eller? Vintermånaderna är i alla fall över och jag kan inte längre skylla på meteorologiskt framkallad depression. Så, jag kastar av mig täcket och berättar om min dag!

Idag har jag:

• Haft en lektion (gehör)
• Åkt runt halva stan (bokstavligt) för att hitta fiolsträngar och en sexkantsnyckel
• bytt strängar på fiol (en inte helt okomplicerad process, visade det sig)
• googlat "barder" (visste ni att det finns ett svenskt bardsällskap? Inga kvinnor välkomna dock, så det är inte värt att veta)
• övat på att sjunga "Satellit" (apropå meteorologisk depression)
• Gjort en kick-ass grönsakssoppa
• läst på om början av nittonhundratalet i allmänhet och Stravinskij i synnerhet

Plus skrivit lustiga saker i klassens FB-grupp. Det kan vara så att bara jag tyckte att de var lustiga, men min story osv.

Tar ett djupt andetag inför mars. Det blir bra.

Det är alltid bra med en bild. På Igor Stravinskij, till exempel

/Elin

Arkiveras under "Önskedrömmar"

En av mina favoritdagdrömmar är att fundera över hurdan jag ska vara när jag blir författare. Jag ska förstås vara mig själv, men liksom olika egenskaper framkommer olika tydligt i de roller man spelar i livet, undrar jag vad som kommer att bli signifikativt för mitt författar-jag.

Och så försöker jag matcha den hopfantiserade författarpersonligheten med rätt slags kläder. För att det är så jag landar i mina andra roller. Till exempel:

• På jobbet: Kontors-chic i svart/neutralt 
  
  
  
  
• Ledig hemma: Jeans och tröja alternativt pyjamas
• Ledig i naturen: Vildmarksbyxor, fleece och kängor 
  
• Ledig på husbygge: Snickarbyxor, rutig flanellskjorta och keps
  

Kort och gott: jag KLÄR UT MIG till den egenskap som förväntas av mig vid de olika tillfällena. För att jag påverkas mentalt av mitt yttre och när det yttre stämmer med uppgiften presterar jag bättre.

När tiden är inne för mig att leka författare på allvar (det vill säga officiellt), behöver jag således hitta en passande kostym. Ska jag bli en sån där som drar omkring på skyhöga klackar på bokmässan? Ska jag skrota omkring i t-shirt och "inte bry mig"? Jag har ingen aning, alla varianter är möjliga. Jag vet bara att jag vill särskilja mig från de roller jag redan har. Och det är här vi kommer till kärnan i dagdrömmen: att jag anlitar en stylist som från dag 1 får i uppgift att tolka mig utifrån min grund-personlighet och min bok och därefter sätta ihop en representabel garderob. Det vore nåt. Då ska jag komma ihåg att informera stylisten om att jag tänker väldigt mycket på cylinderhattar.

/Anna

Trettiofem

I söndags fyllde jag år, trettiofem! Enligt vissa beräkningar är jag medelålders nu och jag har tyckt att det är fint. Ända till i går när jag åkte till jobbet med tårtresterna, omsluten av gråmulet slask.

Var det måndagsdepp? Eller en ovälkommen släng av ålderskris? Jag som älskar måndagar och känslan av att bli äldre, klokare och mer komplett för varje år som går.

För min del är det bara att bestämma mig: så länge det inte bryter ut något mer kroniskt svårmod, håller jag mig till inställningen att allt går över.

Trea-femma liksom. GRATTIS till mig!

Födelsedagsbrunchtillverkning

Lillstrumpan överraskade innan jobbet!

En bok: Bea Uusmas "Expeditionen"

/Anna

Hej 2016, trevligt att råkas!

Nyåret smög in mitt i natten, tassade fram till oss där vi satt i soffan och myste och så var det inte mycket mer med det.

Jag har redan jobbat en vecka, även om det här är första "riktiga" jobbveckan, utan ledighet som avbrott. Och det blev äntligen kallt och snöade, det är fint. Fast jag tänker oroväckande mycket på solsken och värme, tror att det är den där bortregnade sommarens fel.

Det bästa med nytt år är som vanligt känslan av att ha en tomt, vitt blad framför sig. Allt är möjligt, världen är magisk och livet ett äventyr som väntar på att bli upptäckt. Känner ni inte så? Gör jag det ens? Jo lite faktiskt. Det pirrar mellan tårna.

Och nu vill jag verkligen ta tag i bloggandet. Liv  påminde mig just i ett inlägg om att bloggen är ett himla bra redskap för att hålla igång skrivandet – det är ju här jag kan uttrycka mig på sätt som inte funkar i en berättelse som utspelar sig kring sekelskiftet till exempel.

Än har jag inte riktigt gjort mig bekant med 2016, men jag föredrar att tänka på de roligheter som redan finns planerade och föreställer mig att alla överraskningar som dyker upp är av den glada sorten. Sån är jag, trevligt att råkas.

/Anna

Det är så mörkt

Det är som en ständig hinna på ögonen, det där man tvättar bort när man går upp på morgonen, men det här går inte bort. Jag är trött jämt och orkar inte ta mig ur energilösheten. Istället göder jag den i soffan om kvällarna, stannar uppe för sent innan jag går och lägger mig och vaknar trött med ögonen täckta av hinna som inte går att tvätta bort.

Jag avslutar saker på jobbet, julledigheten hägrar och jag längtar efter att vara utomhus i dagsljus. Kanske ska jag till och med ta mig till simhall och simma!

Och nånstans långt där framme, bortom vad som tycks vara ett evigt mörker, tror jag ändå att det kan bli ljusare igen.

Det brukar bli det.

/Anna

Dagens ironi

Sitter och "skriver uppsats", med andra ord bläddrar genom Facebook, kommer på en massa annat att göra på nätet (skriver första blogginlägget på en månad) och hoppar fram och tillbaka mellan köket och datorn med tekoppen i handen.

Ämnet för uppsatsen: Koncentrationssvårigheter och ADHD.

/Elin

Vad jag gör när jag inte bloggar

Eftersom jag bara jobbar 75% borde jag utan problem kunna peta in en massa skrivtid både före och efter jobbet. Men det går fortfarande så väldigt s e g t och dagarna, veckorna, månaderna sipprar iväg och det blir i n g e n t i n g.

Fast till exempel nu sitter jag kvar på jobbet efter att allt viktigt är avklarat och petar vidare på synopsisen som jag påbörjade förra veckan. Har kommit halvvägs, fram till de där partierna som är så väldigt svåra att få till i boken, så nu blir det spännande att se om jag kan lösa knutar som inte låter sig lösas i det långa formatet.

I övrigt läser jag böcker. Det kanske låter självklart, men jag läser så mycket och så fort jag kan. Tvingar mig att sluka kapitel innan jag somnar om kvällarna istället för att fjös-läsa två stycken super-noga. Hemligheten är hålla så högt tempo som det bara går och det är en ny och härlig känsla.

Och så bygger jag hus. I helgen till exempel, var vi i skogen och spacklade det som ska bli vårt sovrum. Jag passade på att lyssna till löven som föll fastän det var alldeles vindstilla.

/Anna

Jag hatar när det händer

Jag drömde att jag skulle sjunga en Gavin deGraw-låt inför publik (för mycket Glee igen, försöker skära ner), rockigt värre med band och allt, fast när gitarristen drog inledningsriffet insåg jag att jag helt glömt bort texten, men jag började hitta på en text som jag tyckte funkade ganska bra, och precis när det började kännas som att det här fixar sig så ringde väckarklockan och min första reaktion var PINSAMT, inför publik och allt!

… Sen när jag vaknat till litegrann så insåg jag att jag hade sjungit helt fel melodi, så det var väl lika bra.

/Elin

Grattis på första juli!

På midsommarafton blev det sommar (uppe i Djuptjärn) och sen dess har det liksom varit så (för mig som sedan åkte söderut). Jag är så galet tacksam för midsommar i år; vi grillade, åt alldeles för mycket, läste i solen, var vakna för länge, gick promenader, testade löp-gränserna, klappade får, fyndade på loppis, åt glass, hälsade på kossor, paddlade kanot, tog ett dopp och körde f r e a k i n g hjul-last-are!

Sen skulle jag bara jobba två veckor till innan det var dags för semester och de två veckorna snurrar bara fortare och fortare och jag vet faktiskt inte hur jag ska hinna färdig med allt jobb tills på fredag eftermiddag.

Därför, Midsommar 2015, ett återseende:

Utsikten från berget bakom huset

Folk att hänga med i midsommartid 

Traditionsenliga lagtävlingar

Sjösättning 

Med kusin-fru bakom

Bagarstugan 

Strax efter att vi tagit en svängom

Kattfot

/Anna

En vecka efter midsommar

Vi kom hem i söndagsnatt efter tre fantastiska dagar i Djuptjärn (ligger nära Björna som ligger nära Örnsköldsvik som ligger i Ångermanland som ligger i södra Norrland, typ) och vände upp och ner på hemmet för att balkongbyggarna skulle kunna påbörja balkongbyggaretappen hemma hos oss på måndag morgon. Samtidigt upptäckte vi att avloppsröret läckt lite i köksskåpet under helgen vi var borta och torkade vatten och drog åt kopplingar. Och detta har satt tonen för veckan, kan man säga.

Men vi klagar inte. Vi är tvärtom vid mycket gott mod trots att kylskåpet är instuvat bredvid soffan (hey, nära till drycken när man kollar på tv!) och köksbordet intryckt framför bokhyllan (hey, ännu större anledning att bara äta i soffan och kolla på tv!). Vi ska ju få balkong för tusan!

På skrivarfronten är ingenting nytt förutom att jag tror mig ha kommit på ett nytt, fantastiskt sätt att börja hela Urmakaren och det hade jag tänkt att göra – ikväll! Jag hade skrivdejt inbokad med min skrivande kompis Sylwi (som jag aldrig skrivit tillsammans med förut, men som jag pratat en massa skrivrelaterade grejer med sedan första dagen vi sågs, på ett av Ann Ljungbergs välarrangerade skrivarmingel, och som jag jobbar tillsammans med ibland på Hoi förlag). Dessvärre är dejten avbokad och jag tänkte ägna mig åt andra saker än att skriva. Träffa Strumpan till exempel, det var så länge sedan.

Jag har i alla fall äntligen fått överblick på inkorgen på mailen och alla projekt som är på gång på jobbet trots att fler och fler susar iväg på semester. Mmmm... semester. Det verkar så himla trevligt. Kanske för att jag fick blodad tand på ledighet under midsommarhelgen. Kanske för att balkongbyggarna tvingar mig att vara uppe och helst även ute ur hemmet senast klockan åtta om morgnarna.

Snart är det i alla fall helg igen.

/Anna

Det här ville ni inte veta, men jag behövde berätta det

Jag har haft en burk med knäck från julen 2013 stående i kylen. Idag slängde jag den.

/Elin

Mentalt sommarlov

Jag gick på sommarlov förra veckan, någon gång efter dirigentexaminationen. Således känns det väldigt orimligt att behöva åka till skolan idag och göra biämnesprov. För att inte tala om att arrangera en sång för barnkör till i morgon! Jag försöker få med kroppen på noterna, men den säger emot hela tiden: "Varför skulle jag inte sitta invirad i en filt i soffan och läsa?" Ja, vad svarar man på det.

/Elin

Grattis på första juni!

Nu är det sommar!

Och jag säger som Ronja:

– Det är en kall sommar vi har!
– Det är en regnig sommar vi har!
– Det är en blåsig sommar vi har!

Men det skiter jag i. Det är ändå sommar nu.

/Anna