Jag tycker ju att det är snudd på hörbart, men det är ju inifrån huvudet? Så kära medmänniskor, om ni skulle råka finna er i mjölkdisken bredvid någon som hummar lite frånvarande: Vi är inte galna. Bara lite trötta.
/Elin
lördag 28 februari 2015
fredag 27 februari 2015
Skrivsuget och Urmakaren-spoilers
Det finns ingen som får mig på ett sånt skrivhumör som Simona. Tappar man lusten, orken, fokus är det bara att läsa några av hennes inlägg och så är man åter full av energi och lust att bevisa att man minsann kan.
Jag har varit så trött den senaste tiden. Jobbet äter energi. Skivkursen suger ur det sista. De där orden jag vill plita ner i Urmakaren varje dag går med nöd och näppe.
Det är sista rycket på vintern, intalar jag mig och försöker komma igång med att springa igen, äta rätt, sova mycket.
Om tiden stod still skulle det gå, tänker jag. Men om tiden stod still skulle det aldrig bli vår. Och så kan vi inte ha det.
Nästa vecka åker jag på solsemester för första gången på hundra år. (Ja, hundra. Mer eller mindre.) Efter det tänker jag att jag kommer att vara sprudlande underbar igen.
Tills dess läser jag valda bloggar för inspiration. Mest Simonas förstås.
Men först ett helt annat avsnitt:
Ni ber om mer och såklart ska ni få! Jag är inte den som är den. Dessutom tror jag det var Skriviver som bloggade om det här med att själv skriva om skrivandet för att bli på det klara med vad skrivandet egentligen är. Lite meta (älskar meta) sådär.
Alltså: Story vs Koncept.
Jag sa att jag länge hade full koll på konceptet i Urmakaren, right? Men att det var klurigare att få grepp om storyn? Jag gjorde visst det.
Som jag ser det är konceptet spelplanen för storyn medan storyn är det som händer på spelplanen.
I Urmakaren (oboj, kommer det spoilers nu? It might...) är konceptet, alltså spelplanen, en stad där tiden står still. Detta får förstås en massa följder som till exempel hur människorna påverkas, vilka som vinner och förlorar på att tiden står still, etc och detta är också en del av konceptet tillsammans med själva "looken" eller "känslan" i scenografin (sorry för filmreferenserna) plus de karaktärer jag väljer att porträttera.
Storyn i Urmakaren däremot. Det är det som händer mellan första och sista sidan. Skitsvårt ju. Jag menar, konceptet finns, världen, karaktärerna, varenda detalj syns tydligt. Man lutar sig tillbaka och strosar längs kullerstensgatorna i tanken, känner doften från körsbärsblommorna (se där, en del av konceptet) och vill liksom bara hänga runt i sin fantasi. Men det går såklart inte. Där måste finnas en fara för någon. En huvudkaraktär måste ta täten i berättelsen och ge sin synvinkel på tillvaron. Denne ska helst försättas i en svår situation och tvingas ta sig därifrån. En antagonist med egen agenda måste bli ett starkt hot. Andra karaktärer behöver sluta upp och välja sida eller på annat sätt bidra till att storyn driver framåt.
Och så kom det sig att Urmakaren efter väldigt många versioner kom att handla om en figur som vi kan kalla Rakel (för det är så hon heter) som mot alla odds hamnar i en stad där tiden står still och för att komma därifrån igen måste hon gå till botten med vad som hänt Ta-daa! Hisspitch, slam dunk.
Jag vet ärligt talat fortfarande inte exakt hur det ska gå för Rakel, jag vet bara att för varje gång jag kommer till slutet, klarnar det ytterligare lite mer. Och som det verkar, kommer hon att få offra mycket.
Sedär, Skriviver hade rätt! (Såklart, hennes blogg är ytterligare en att läsa för inspiration) Man blir faktiskt mer sugen på att skriva om man skriver om att skriva.
Det kliar i skrivnerven igen.
/Anna
Jag har varit så trött den senaste tiden. Jobbet äter energi. Skivkursen suger ur det sista. De där orden jag vill plita ner i Urmakaren varje dag går med nöd och näppe.
Det är sista rycket på vintern, intalar jag mig och försöker komma igång med att springa igen, äta rätt, sova mycket.
Om tiden stod still skulle det gå, tänker jag. Men om tiden stod still skulle det aldrig bli vår. Och så kan vi inte ha det.
Nästa vecka åker jag på solsemester för första gången på hundra år. (Ja, hundra. Mer eller mindre.) Efter det tänker jag att jag kommer att vara sprudlande underbar igen.
Tills dess läser jag valda bloggar för inspiration. Mest Simonas förstås.
Men först ett helt annat avsnitt:
Ni ber om mer och såklart ska ni få! Jag är inte den som är den. Dessutom tror jag det var Skriviver som bloggade om det här med att själv skriva om skrivandet för att bli på det klara med vad skrivandet egentligen är. Lite meta (älskar meta) sådär.
Alltså: Story vs Koncept.
Jag sa att jag länge hade full koll på konceptet i Urmakaren, right? Men att det var klurigare att få grepp om storyn? Jag gjorde visst det.
Som jag ser det är konceptet spelplanen för storyn medan storyn är det som händer på spelplanen.
I Urmakaren (oboj, kommer det spoilers nu? It might...) är konceptet, alltså spelplanen, en stad där tiden står still. Detta får förstås en massa följder som till exempel hur människorna påverkas, vilka som vinner och förlorar på att tiden står still, etc och detta är också en del av konceptet tillsammans med själva "looken" eller "känslan" i scenografin (sorry för filmreferenserna) plus de karaktärer jag väljer att porträttera.
Storyn i Urmakaren däremot. Det är det som händer mellan första och sista sidan. Skitsvårt ju. Jag menar, konceptet finns, världen, karaktärerna, varenda detalj syns tydligt. Man lutar sig tillbaka och strosar längs kullerstensgatorna i tanken, känner doften från körsbärsblommorna (se där, en del av konceptet) och vill liksom bara hänga runt i sin fantasi. Men det går såklart inte. Där måste finnas en fara för någon. En huvudkaraktär måste ta täten i berättelsen och ge sin synvinkel på tillvaron. Denne ska helst försättas i en svår situation och tvingas ta sig därifrån. En antagonist med egen agenda måste bli ett starkt hot. Andra karaktärer behöver sluta upp och välja sida eller på annat sätt bidra till att storyn driver framåt.
Och så kom det sig att Urmakaren efter väldigt många versioner kom att handla om en figur som vi kan kalla Rakel (för det är så hon heter) som mot alla odds hamnar i en stad där tiden står still och för att komma därifrån igen måste hon gå till botten med vad som hänt Ta-daa! Hisspitch, slam dunk.
Jag vet ärligt talat fortfarande inte exakt hur det ska gå för Rakel, jag vet bara att för varje gång jag kommer till slutet, klarnar det ytterligare lite mer. Och som det verkar, kommer hon att få offra mycket.
Sedär, Skriviver hade rätt! (Såklart, hennes blogg är ytterligare en att läsa för inspiration) Man blir faktiskt mer sugen på att skriva om man skriver om att skriva.
Det kliar i skrivnerven igen.
/Anna
onsdag 25 februari 2015
Bara en vanlig dag i tårtfabriken
Men vad är detta? Har jag någon bemärkelsedag som ingen uppmärksammat? Nej då, det är bara jag som firar att jag varit så duktig idag. Tvättat allt, städat hela lägenheten och gjort müsli. Nu ska jag sätta igång laxsoppan och snart får jag besök!
Hurra för onsdag!
/Elin
måndag 23 februari 2015
Lo and behold
I helgen läste Fotografen en novell jag skrivit.
Veckans uppgift till skrivarkursen närmare bestämt.
Men det är inte det som är grejen.
Grejen är att han läste.
Något jag skrivit.
För första gången.
/Anna
Veckans uppgift till skrivarkursen närmare bestämt.
Men det är inte det som är grejen.
Grejen är att han läste.
Något jag skrivit.
För första gången.
/Anna
Hoppet som spirar där man minst anar det
Busshållplatsen utanför mitt hus, måndag förmiddag: en äldre dam inleder ett samtal. Hon är ursprungligen från Hamburg och berättar om de kalla vintrarna då hon kommit till Sverige, och hennes son skulle lära henne att åka skidor. Det var lite förargligt att som vuxen inte kunna åka skidor och skridskor, men när hon var barn i efterkrigstidens Tyskland fanns inte pengar till sådant. Hon pratar om hur vana vi i Sverige är vid att allt ska finnas, och hur illa det motsvarar situationen i världen. Hur odlingsarealen krymper till förmån till fabriker och hur befolkningsmängden och antal fattiga i Tyskland ökar, precis som före kriget. Hon tycker att det är viktigt att vi pratar om dessa saker, lär oss av historien. Jag håller med. När bussen kommer önskar hon en fortsatt trevlig dag och stiger ombord med sin shoppingväska.
Bussen fylls på under vägen tills alla platser är fulla. Jag hör samma dam igen, nu i konversation med en ung man med ursprung i Mellanöstern. De diskuterar politiken i Iran och Irak och han berättar sitt perspektiv, och upplevelsen av att växa upp i Sverige som andra generationens invandrare. Tonen av ömsesidig respekt sprider sig i bussen och för tjugo minuter sitter vi i en liten bit av världsfred.
Vi går alla åt varsitt håll vid ändhållplatsen, men har med oss varsin del.
/Elin
söndag 22 februari 2015
Helgen: en recap
I fredags hade jag en lektion, sedan fick jag semesterfeeling och vandrade ut i storstaden. Prövade Stockholmarnas senaste träningstrend, rulltrapporna vid Östermalmstorg (som är avstängda för en oöverskådlig framtid). Kan ej rekommenderas, trots den SL-bemannade vätskedepån vid toppen. Skeppsholmen däremot rekommenderas, dit jag drog min färd. Gick runt holmen och kikade på saker, tittade in på Moderna muséet men bestämde mig för att spara utställningarna till en annan dag.
Lördagen tillbringades i butiken, säljandes diverse förnödenheter till stockholmarna. När klockan slog fem låste vi med eftertryck och sen satte jag mig på tunnelbanan hem till Syster Yster, där ostbågar fanns att tillgå. Efter en superb tacomiddag tog vi så bilen till bion i Sickla för att se, tada, Cirkeln! Vilken visade sig vara precis så läskig som jag hade trott, vilket tog sig uttryck i upprepade rysningar under två och en halv timma. Och precis så bra! Jag och systern var mycket nöjda med att allt vi gillar från böckerna fanns med, trots fotografsvågerns avsaknad av inspirerande bildvinklar.
Söndagen spenderades även den i butiken, dock med en välbehövlig sovmorgon. Efter en inte särskilt händelserik dag sitter jag nu och funderar på om jag ska gå och lägga mig eller sitta uppe ett tag och se början på Oscarsgalan.
Ja, det var väl allt.
/Elin
Lördagen tillbringades i butiken, säljandes diverse förnödenheter till stockholmarna. När klockan slog fem låste vi med eftertryck och sen satte jag mig på tunnelbanan hem till Syster Yster, där ostbågar fanns att tillgå. Efter en superb tacomiddag tog vi så bilen till bion i Sickla för att se, tada, Cirkeln! Vilken visade sig vara precis så läskig som jag hade trott, vilket tog sig uttryck i upprepade rysningar under två och en halv timma. Och precis så bra! Jag och systern var mycket nöjda med att allt vi gillar från böckerna fanns med, trots fotografsvågerns avsaknad av inspirerande bildvinklar.
Söndagen spenderades även den i butiken, dock med en välbehövlig sovmorgon. Efter en inte särskilt händelserik dag sitter jag nu och funderar på om jag ska gå och lägga mig eller sitta uppe ett tag och se början på Oscarsgalan.
Ja, det var väl allt.
/Elin
torsdag 19 februari 2015
När som helst nu börjar jag klottra kryptiska saker på fönstren
Efter att mest ha undvikit att göra saker i två dagar sitter jag nu vid pianot och spelar Poulenc. Fantastisk körmusik att sjunga, fantastiskt omöjligt att spela. Jag känner mig mest som en matematiker som sitter i en bunker någonstans och stirrar på en kod, väl medveten om att lösningen innebär slutet på kriget. Fast den vetskapen hjälper inte.
/Elin
/Elin
onsdag 18 februari 2015
Osorterade tankar kring att skriva skräck
Kommer ni ihåg i november, när Johannes Pinter skrev ett inlägg på Debutanbloggen om att han skulle hålla skräckskrivarkurs? Jag anmälde mig på stående fot och började längta till februari.
Ikväll är det redan tredje tillfället, jag håller som bäst på att plita ner min andra skräcknovell någonsin och har förberett mig hjälpligt inför att tycka till om kurskamraternas texter som delades ut förra veckan.
Det är enormt pirrigt.
Magister Pinter (som vi kallar honom nuförtiden) bjussar på enkla redskap och modeller under varje lektion och sedan har vi kört skrivarövningar med tidtagning. Plus läst våra snabbt nedklottrade alster för varandra direkt efteråt. Ack, vad det är nyttigt att dela med sig av det som uppstår i stunden utan att redigera sig. Det är vid de tillfällena ens styrkor och svagheter som skrivande syns som bäst. Man tenderar ju att luta sig mot det som är tryggast, vare sig det är miljöbeskrivning, karaktärer eller plot. Eller nåt annat.
En av de saker från förra veckan Pinter sa och som har hängt kvar i mina tankar är det där med att göra skillnad på story och koncept. Det har tagit mig ett tag att reda ut skillnaden i arbetet med Urmakaren, men när det var gjort var det så självklart. Och jag påminner mig själv om att ha koll på detta enkla även i korta novelltexter.
Men noveller alltså. Eventuellt min sämsta gren. Tacksamt då att hålla sig till en genre så ramarna hålls hyfsat tighta. Plus att vi får givna ämnen att utgå från. Texten till idag ska även kryddas med minst tre sinnen.
Huruvida jag lyckas skrämmas, är jag fortfarande på nybörjarnivå. Det är rent ut sagt skitsvårt.
/Anna
Ikväll är det redan tredje tillfället, jag håller som bäst på att plita ner min andra skräcknovell någonsin och har förberett mig hjälpligt inför att tycka till om kurskamraternas texter som delades ut förra veckan.
Det är enormt pirrigt.
Magister Pinter (som vi kallar honom nuförtiden) bjussar på enkla redskap och modeller under varje lektion och sedan har vi kört skrivarövningar med tidtagning. Plus läst våra snabbt nedklottrade alster för varandra direkt efteråt. Ack, vad det är nyttigt att dela med sig av det som uppstår i stunden utan att redigera sig. Det är vid de tillfällena ens styrkor och svagheter som skrivande syns som bäst. Man tenderar ju att luta sig mot det som är tryggast, vare sig det är miljöbeskrivning, karaktärer eller plot. Eller nåt annat.
En av de saker från förra veckan Pinter sa och som har hängt kvar i mina tankar är det där med att göra skillnad på story och koncept. Det har tagit mig ett tag att reda ut skillnaden i arbetet med Urmakaren, men när det var gjort var det så självklart. Och jag påminner mig själv om att ha koll på detta enkla även i korta novelltexter.
Men noveller alltså. Eventuellt min sämsta gren. Tacksamt då att hålla sig till en genre så ramarna hålls hyfsat tighta. Plus att vi får givna ämnen att utgå från. Texten till idag ska även kryddas med minst tre sinnen.
Huruvida jag lyckas skrämmas, är jag fortfarande på nybörjarnivå. Det är rent ut sagt skitsvårt.
/Anna
tisdag 17 februari 2015
Meddelande till mina grannar, som kanske tror att jag startade ett sågverk i lägenheten runt lunchtid
… Det var bara jag som malde eget ströbröd. För att panera fisken, ni vet.
Move along!
/Elin
Move along!
/Elin
Hemmadagar (är lika med nörddagar)
Vissa veckor (de flesta faktiskt) känns det otroligt skönt att ha så stora friheter att planera sin egen tid som jag har. Till exempel då man jobbat hela helgen och vaknar på tisdagen och inser att adrenalinet till slut runnit ur kroppen. Då är det skönt att kunna lägga sig i soffan med "1000 år körmusikhistoria", "Upptakter i den svenska vokalmusikens historia" och andra oumbärliga titlar!
/Elin
/Elin
Musik i helgen
I lördags satt jag hela dagen och kollade avsnitt efter avsnitt av Suits. Så himla trallvänlig serie. Men fy tusan vilken dålig musik! Så fort karaktärerna k ä n n e r nåt, slänger de in en sötsliskig rockpoplåt med en text som e x a k t handlar om vad serieskaparna vill att publiken ska känna eller veta om karaktären i det ögonblicket. Som om man inte fattade det ändå. Vansinnigt irriterande och tur att det inte händer så ofta.
I söndags vägde jag upp innesittardagen med två besök i kyrkor: först hängde jag med Strumpan till Högalid där hennes kör medverkade (Så bra låtar! Så bra akustik! Så bra präst! Så bra kantor!) och sedan var vi på konsert med Stockholm Kammarkör i Vällingby. Strumpan satt och såg missnöjd ut över de slätstrukna låtvalen och arren (tema: kärlek) mest hela tiden, vilket färgade mig så till den grad jag höll med.
Men oavsett vad man tycker, är det fantastiskt berikande att ta sig iväg och lyssna på saker.
Så: bra musikhelg.
/Anna
I söndags vägde jag upp innesittardagen med två besök i kyrkor: först hängde jag med Strumpan till Högalid där hennes kör medverkade (Så bra låtar! Så bra akustik! Så bra präst! Så bra kantor!) och sedan var vi på konsert med Stockholm Kammarkör i Vällingby. Strumpan satt och såg missnöjd ut över de slätstrukna låtvalen och arren (tema: kärlek) mest hela tiden, vilket färgade mig så till den grad jag höll med.
Men oavsett vad man tycker, är det fantastiskt berikande att ta sig iväg och lyssna på saker.
Så: bra musikhelg.
/Anna
måndag 16 februari 2015
Den här kören alltså
Ni vet det där jag brukar säga om att alla borde ha en egen kör? Så sant. I helgen hade vi rep hela lördagen och sjöng på mässan i Högalidskyrkan på söndagen. Världens bästa gäng att hänga med!
Nu: djupt andetag inför sjukt lång måndag. Eventuellt satt jag uppe igår och såg de sista avsnitten av "White collar". Hävdar fortfarande att det var så värt (fråga mig igen vid femtiden)!
 |
| Tack Syster Yster för bild! |
/Elin
fredag 13 februari 2015
Nytillskott i bokhyllan
Jag satt och ojade mig i helgen över att jag inte förstår mig på posei, och att jag inte har någon hemma. Så när jag var på Myrorna häromdagen passade jag på att inhandla två nya böcker, en väldigt fin samling av Erik Axel Karlfeldt och så en mindre fin, men praktisk, upplaga av en nobelpristagare.
Hittade också Jeanette Winterssons "Varför vara lycklig när man kan vara normal?". Älskar att handla böcker second hand, det är som bibliotek fast utan förseningsavgift.
/Elin
Hittade också Jeanette Winterssons "Varför vara lycklig när man kan vara normal?". Älskar att handla böcker second hand, det är som bibliotek fast utan förseningsavgift.
/Elin
torsdag 12 februari 2015
Jag hittade en låt!
Ni vet häromveckan, då jag hade en uppgift i arrangering och inte hade något tålamod med "Glädjens blomster" eller "Solen glimmar"? Jag tog lite inspiration från Taylor, det brukar hjälpa. Så under skaparhelgen kämpade jag med bryggan i "Shake it off", och i morse blev hela arret klart. Tänk Max Martin möter engelsk carol, så fattar ni.
Nötpåsen bredvid är uppladdning för först pianoövning, sedan kvällskonsert. Kungliga Musikhögskolan har kammarmusikfestival i dagarna och till exempel i kväll klockan sju kan man komma och lyssna på madrigaler, stråkkvartetter och annat fint, alldeles gratis. Det ska jag göra!
/Elin
tisdag 10 februari 2015
Skaparhelgsrapport var det här!
När fyra personer bor tillsammans på liten yta (aka mitt hem) under en helg, känns den ytan nästan lite omöblerad när de åker till sitt. Mitt under värsta skaparyran i helgen åkte dessutom Fotografen till Thailand för att jobba där en vecka, så nu är det sannerligen ödsligt.
Fast det är ganska mycket ordning på allt.
Och fortfarande hyfsat rent. (Känner i och för sig för att okynnesstäda.)
Mest av allt är det lugnt.
Men nu var det helgen det skulle handla om. Kylskåpet, vi börjar där, för det var fullproppat och uppstyrt. Sängplatserna var planerade och bäddade. Problemet för min del var m an u s e t. Jag hade inte en susning om vad jag skulle ägna mig åt. Det blev en trevande uppstart och därefter korta skrivpass varvat med matlagning och disk, bara för att göra saker, rensa tankarna.
Himla tur att hela temat för helgen var: TA DET LUGNT.
Rätt vad det var tog någon en tupplur, läste en bok eller gick på promenad.
Stämningen var i det stora hela tyst och koncentrerad, bara sent på kvällarna ägnade vi oss åt att flamsa (till exempel runt en ostbricka).
I lördags, när vi gick på lokal och åt tapas, hade jag kört fast ordentligt. Texten var tråkig, karaktärerna tråkiga, allt var tråkig. Så jag började skissa upp innehållet i varje kapitel jag skrivit dittills (med vacker reservoarpenna ja, för det är så man får lusten tillbaka) och hittade spännande trådar att dra vidare i. Helgen slutade därmed i en känsla av frid. Och med nya namn på de flesta karaktärer som vi spånade fram över frukost. Du milde! Hur ska jag nu känna igen dem?
Tack Hanna, Katrin och Elin för besöket och varmt välkomna åter! Men ring innan, okej?
Strumpan, det är här du tar vid.
/Anna
Fast det är ganska mycket ordning på allt.
Och fortfarande hyfsat rent. (Känner i och för sig för att okynnesstäda.)
Mest av allt är det lugnt.
Men nu var det helgen det skulle handla om. Kylskåpet, vi börjar där, för det var fullproppat och uppstyrt. Sängplatserna var planerade och bäddade. Problemet för min del var m an u s e t. Jag hade inte en susning om vad jag skulle ägna mig åt. Det blev en trevande uppstart och därefter korta skrivpass varvat med matlagning och disk, bara för att göra saker, rensa tankarna.
Himla tur att hela temat för helgen var: TA DET LUGNT.
Rätt vad det var tog någon en tupplur, läste en bok eller gick på promenad.
Stämningen var i det stora hela tyst och koncentrerad, bara sent på kvällarna ägnade vi oss åt att flamsa (till exempel runt en ostbricka).
I lördags, när vi gick på lokal och åt tapas, hade jag kört fast ordentligt. Texten var tråkig, karaktärerna tråkiga, allt var tråkig. Så jag började skissa upp innehållet i varje kapitel jag skrivit dittills (med vacker reservoarpenna ja, för det är så man får lusten tillbaka) och hittade spännande trådar att dra vidare i. Helgen slutade därmed i en känsla av frid. Och med nya namn på de flesta karaktärer som vi spånade fram över frukost. Du milde! Hur ska jag nu känna igen dem?
 |
| Koncentrerad Hanna. |
 |
| Skapargäng. |
 |
| Mat! |
 |
| Paus. |
Strumpan, det är här du tar vid.
/Anna
fredag 6 februari 2015
Fredagspepp
Av oförklarliga skäl har Elin bannlyst ordet "pepp" på denna blogg, men vad ska jag göra när hon lägger upp för öppet mål? Jag slår in bollen naturligtvis.
Och där slutar sportmetaforerna, ty jag vet ju inget om dylika sysselsättningar.
Peppen var det ja.
För att hemmet är skapligt röjt och städat.
Sängkläder och handdukar är tvättade, sovplatser är bäddade.
Mat för helgen är inhandlad, menyerna planerade.
Symaskinen är framtagen.
Klaviaturet till datorn är på plats.
Soffan är puffad.
Det finns te, ost, lösgodis och bubbelvatten.
Från och med ikväll och hela helgen ska det skapas berättelser, musik och hattar så det står härliga till. För att tvinga oss utanför dörren ska vi äta på lokal. Annars ska vi bara ägna åt oss skapande, prata skapande, andas skapande.
Är det inte dags att hämta gästerna från tåget snart?
/Anna
Och där slutar sportmetaforerna, ty jag vet ju inget om dylika sysselsättningar.
Peppen var det ja.
För att hemmet är skapligt röjt och städat.
Sängkläder och handdukar är tvättade, sovplatser är bäddade.
Mat för helgen är inhandlad, menyerna planerade.
Symaskinen är framtagen.
Klaviaturet till datorn är på plats.
Soffan är puffad.
Det finns te, ost, lösgodis och bubbelvatten.
Från och med ikväll och hela helgen ska det skapas berättelser, musik och hattar så det står härliga till. För att tvinga oss utanför dörren ska vi äta på lokal. Annars ska vi bara ägna åt oss skapande, prata skapande, andas skapande.
Är det inte dags att hämta gästerna från tåget snart?
/Anna
onsdag 4 februari 2015
Onsdagsdipp
Ååååååå det är segt nu. Igår tillät jag mig att ta lördag, pga massivt snöfall och jobbade i lördags (då har man enligt reglerna en innestående). Men idag? Söndag? Känns lite magstarkt, jag har ju faktiskt saker att göra. Läxa i arrangering till exempel, som egentligen är ett roligt ämne, men nu har jag suttit och lyssnat på CD:n med exempel och den var så tråkig så jag smällde av. All musikalisk inspiration som bortblåst, av ett gäng okontrollerade sopraner. Behöver en låt att arrangera. Alla förslag i boken är tråkiga. Allt är tråkigt. (Utom "White collar", min senaste besatthet på Netflix. Det är det enda jag vill göra just nu.)
/Elin
/Elin
tisdag 3 februari 2015
I en annan del av Stockholm: Jean Sibelius!
"Finlandia" är en favoritlåt sedan gammalt, men sök upp Jean Sibelius på Spotify och lyssna på vadsomhelst! Det är filmiskt, lättsamt och lagom vemodigt.
Jag var tvungen att släppa arbetsuppgifterna en stund för att plita på manuset med Sibelius i lurarna.
Annat som händer i studion är att jag nyss målat naglarna, för ikväll ska jag på teater med Sandra som uteslutande har de bäst målade naglarna i min bekantskapskrets. Jag kommer aldrig att nå hennes nivåer, men hey, man får anstränga sig lite. Plus: har ändå tänkt måla naglarna i en halv evighet.
/Anna
Tisdag med Erik Satie
Sådana här förmiddagar passar det så bra att spela Satie, det stämmer överens med det melankoliska och ändå fridfulla vädret. Just nu övar jag denna:
En kul grej med Satie, förutom hans väldigt märkliga och ganska humoristiska stycken, är alla kommentarer mellan notraderna:
"Je ne veux pas rester ici", "Ce n'est pas un endroit amusant." "Allez me chercher un voiture." Tydligen blev de ett tag så populära att kompositören uttryckligen fick skriva i försättsbladet att de absolut inte skulle läsas högt vid framförandet, vilket om det inte åtlyddes skulle leda till den största indignation å hans sida.
/Elin
En kul grej med Satie, förutom hans väldigt märkliga och ganska humoristiska stycken, är alla kommentarer mellan notraderna:
"Je ne veux pas rester ici", "Ce n'est pas un endroit amusant." "Allez me chercher un voiture." Tydligen blev de ett tag så populära att kompositören uttryckligen fick skriva i försättsbladet att de absolut inte skulle läsas högt vid framförandet, vilket om det inte åtlyddes skulle leda till den största indignation å hans sida.
/Elin
söndag 1 februari 2015
Grattis på första februari! En poetisk månad.
Efter en heldag i butiken igår spenderade jag kvällen med min soffa, ett glas vin och skrivboken, skrivandes deppiga texter. Inte alls så tragiskt som det låter däremot, det var en av de bättre kvällarna på länge. Det här med poesi, jag tänker att jag måste bli bättre både på att läsa och att skriva. (Liv skrev några intressanta inlägg om det i dagarna, jag tror att det var det som inspirerade.) Det var länge sedan jag hade någon låtskrivarinspiration, och det skulle vara skönt att komma igång med skrivandet, vilket som helst.
Så min plan för februari: sminka mig svart runt ögonen (det är bara en känsla) och alltid ha en diktsamling i väskan (och börja uttrycka mig svårt). Kanske skriva en dikt om dagen? Vi säger så. Dikter kan vara väldigt korta, har jag hört.
Tips på vad jag ska läsa?
/Elin
Så min plan för februari: sminka mig svart runt ögonen (det är bara en känsla) och alltid ha en diktsamling i väskan (och börja uttrycka mig svårt). Kanske skriva en dikt om dagen? Vi säger så. Dikter kan vara väldigt korta, har jag hört.
Tips på vad jag ska läsa?
/Elin
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)