Söderut igen

Jag lämnade mina pelargoner ensamma hemma för första gången (hoppas de inte röjer runt för mycket) och tog tåget mot Nyköping. För att gå på 40-årsfest! Det är hemskt vad gammal man känner sig när vänner börjar fylla 40. Men som tröst, hon har ju alltid varit äldre än mig. 

Med på tåget är gitarren och Scott Pilgrim, skön avkoppling efter att senaste tiden ha läst Doris Lessing, Torgny Lindgren och Kristina Sandberg i tät följd. 

Något paraply fick jag inte med däremot, så det blir intressant att se om jag tar mig från tågstationen till festlokalen med frisyren i behåll...

/Elin

En vecka efter midsommar

Vi kom hem i söndagsnatt efter tre fantastiska dagar i Djuptjärn (ligger nära Björna som ligger nära Örnsköldsvik som ligger i Ångermanland som ligger i södra Norrland, typ) och vände upp och ner på hemmet för att balkongbyggarna skulle kunna påbörja balkongbyggaretappen hemma hos oss på måndag morgon. Samtidigt upptäckte vi att avloppsröret läckt lite i köksskåpet under helgen vi var borta och torkade vatten och drog åt kopplingar. Och detta har satt tonen för veckan, kan man säga.

Men vi klagar inte. Vi är tvärtom vid mycket gott mod trots att kylskåpet är instuvat bredvid soffan (hey, nära till drycken när man kollar på tv!) och köksbordet intryckt framför bokhyllan (hey, ännu större anledning att bara äta i soffan och kolla på tv!). Vi ska ju få balkong för tusan!

På skrivarfronten är ingenting nytt förutom att jag tror mig ha kommit på ett nytt, fantastiskt sätt att börja hela Urmakaren och det hade jag tänkt att göra – ikväll! Jag hade skrivdejt inbokad med min skrivande kompis Sylwi (som jag aldrig skrivit tillsammans med förut, men som jag pratat en massa skrivrelaterade grejer med sedan första dagen vi sågs, på ett av Ann Ljungbergs välarrangerade skrivarmingel, och som jag jobbar tillsammans med ibland på Hoi förlag). Dessvärre är dejten avbokad och jag tänkte ägna mig åt andra saker än att skriva. Träffa Strumpan till exempel, det var så länge sedan.

Jag har i alla fall äntligen fått överblick på inkorgen på mailen och alla projekt som är på gång på jobbet trots att fler och fler susar iväg på semester. Mmmm... semester. Det verkar så himla trevligt. Kanske för att jag fick blodad tand på ledighet under midsommarhelgen. Kanske för att balkongbyggarna tvingar mig att vara uppe och helst även ute ur hemmet senast klockan åtta om morgnarna.

Snart är det i alla fall helg igen.

/Anna

Det här ville ni inte veta, men jag behövde berätta det

Jag har haft en burk med knäck från julen 2013 stående i kylen. Idag slängde jag den.

/Elin

En midsommarnattsdröm

Midsommaraftonen tillbringades i en bil söderut på E4:an, lunch åt vi på McDonalds. Men det var ingen större förlust, för vi var på väg till det kanske mest uppstyrda bröllopet jag varit på, på den kanske mest idylliska platsen. I Haurida kyrka norr om Jönköping sa Jennifer och Jonas ja till varandra! Sen dansade vi natten lång i ladan vid Åsens by. Eller okej, till kanske halv ett. Man är ju inte tjugo. Ladan var magiskt smyckad med höbalar, pelargoner, gamla nostalgiföremål och levande ljus. Och trevligt folk. 

Stor kontrast mot förra året, då jag strosade runt i den 27-gradiga kvällsvärmen i Las Vegas!

/Elin

Vilse i Dan Andersson-land

För ett eller två år sedan (tiden alltså) åkte jag och Syster Yster upp mot Finnmarkerna utanför Ludvika för att vandra en dag längs en led. Vi hade karta och kaffe i väskan, solen sken, allt var väl. Tills stigen plötsligt tog slut och vi befann oss i ett björksnår som vi med möda forcerade tills vi kom på att konsultera GPS:n som berättade att vi A) hade passerat gränsen till Örebro län och B) gick några meter från landsvägen.

Den här episka utflykten gjorde jag många referenser till när jag och mina föräldrar i onsdags packade väskan för en liknande promenad. "… Fast nu har vi ju en karta som stämmer!" Uthämtad på lokala turistbyrån. Med matsäck i väskorna tog vi så bilen upp mot Skattlösberg och började vår vandring.

Vi hade som plan att gå gruvtrampen, stigen som lokalborna gick varje dag för att komma till gruvan när det begav sig. Ca 1,7 mil, räknade vi med hjälp av kartan. (Enkel väg, sen gick de hem igen på kvällen.) Vi tänkte ta lightversionen, gå en liten bit för att sedan följa grusvägen till en annan led som skulle ta oss tillbaka. Och planen höll till en början, bortsett från det lilla missödet då vi inte förstod åt vilket håll den liggande skylten pekade och gick en kilometer åt fel håll innan vi gick tillbaka och började om. Men efter det, vilken led! Trolska vattenfall, raka tallar omväxlande med myrar och kalhyggen. Vi åt lunch vid en ovanligt blåsig sjö och traskade sedan frusna vidare. På den sträckan gick leden längs med grusvägen, och vi spanade efter avtagsvägen som skulle leda till stigen tillbaka. Inte bakom den svängen, inte där… kanske där? Trötta i benen bestämde vi oss för att prova vägen som svängde av, är det inte rätt så går den åtminstone åt rätt håll, resonerade vi. Så vi gick längs traktorspåret som smalnade och blev en stig som smalnade och blev… ingenting.

Och så började det regna.

Jag snabbspolar genom diskussionen som följde, med det slutade med att vi, med pappan i täten, tog ut rätt vädersträck och trängde oss fram genom snårskogen. I regnet. Över stenar, genom mjuk mossa, mellan täta träd.

Tills vi äntligen nådde landsvägen, som efter ett tag inte visade sig vara den väg vi trott, men den ledde åtminstone åt rätt håll. Två timmar senare satt vi äntligen i bilen med skakiga ben, helt eniga om att hoppa över den planerade utflykten till Grangärde musteri. I stället åkte vi hem, hängde in alla kläder i torkskåpet och duschade varmt. Efter att ha tagit igen oss åkte vi ner till stan och åt middag på den grekiska restaurangen, följt av tårta och TV hemma. Så sjukt värda!

Så här efteråt, trevlig dag. Skulle jag rekommendera lederna kring Skattlösberg? Pja, om man håller sig till en och går den. Men fri terräng har jag fått nog av för ett tag.

/Elin

Det osynliga skrivandet

Urmakaren tar form, utan att jag öppnat dokumentet än och utan att jag tryckt ner en enda bokstav på tangentbordet.

Men den formas i tankarna, ständigt. Jag gör mitt bästa för att snappa upp alla impulser som är tillräckligt tydliga för att fångas in, utforma och antecknas.

Ibland består anteckningen av en fråga, som häromdagen. Den frågan blev en kommentar till ett blogginlägg på en annan blogg där jag hävde ur mig:

"Den här jättegrejen som täcker större delen av andra halvan av boken och är kopplad till alla viktiga karaktärer, måste den inte ha ett rimligare syfte?"

Svaret från bloggaren var ett självklart: "Låter som om du skulle prata lite med dina testläsare?"

Förstås.

Det var ju bara att ringa!

Men inte gjorde jag det.

Och så idag, när testläsar-Hanna plötsligt hör av sig (vi hörs a l d r i g eller okej hemskt sällan då), passade jag på att dra mitt dilemma och hoppades att hon skulle komma ihåg den där delen i berättelsen i manuset hon läste för ett helt år sen.

Jag hann knappt halvvägs i min beskrivning av problemet, hade inte ens ställt en konkret fråga, förrän hon drog efter andan i luren, sa att hon förstod EXAKT vad jag menade och gav mig lösningen på allt.

Så nu vill jag hoppa till tredje aktens början, till scenen där allt skiter sig och huvudkaraktären lika gärna kan gå och dö för det är så hopplöst, och skriva dit allt smart vi kom fram till.

En minut i telefon är allt som behövs ibland, och Urmakaren fortsätter att formas.

Visst skriver jag.

Till exempel i anteckningsboken.

/Anna

Kort semester i Ludvika

Jag tänkte att det skulle bli fem dagar på soffan, men icke! Idag har jag till exempel shoppat med mamman, hjälpt pappan att skaffa e-legitimation (och ansöka om lärarlegitimation!) och lagat vegetariskt. Nu sitter vi och inviger verandan och firar pappans sommarlov. 

I morgon blir det vandring runt Luossastugan! Komplett med matsäck. 

/Elin

Jobb jobb jobb och lite sol

Sommar är lika med jobb. Men det är ändå ledigt på någon sätt, härom kvällen åt jag middag hos Syster Yster och kvällen efter var jag hembjuden till bästisen. Vi lagade risotto, tog en skogspromenad och jag provade alla hennes klänningar. Stannade över natten och åkte direkt till jobbet på morgonen! Semesterkänsla. 

       Balkong och solsken, så himla bra!

/Elin

Slå mig hårt i ansiktet

Men varför skriver jag inte bara?

Dagarna går och nu har jag nog funderat klart, egentligen. Ändå sätter jag mig inte och skriver. Inte på riktigt.

Istället har jag gjort följande:

• Skrivit om början. Petat i vartannat ord, granskat resultatet för att sedan ändra tillbaka alltsammans.
• Googlat inspiration och hittat citat! (Högst godkänt av Elin så det är ju toppen. Däremot avrådde hon från att dela här, så sorry. Man får läsa i boken sen, som det heter...)
• Antecknat lösrykta tankar som uppstått och det är massor! Har inte skrivit så mycket i anteckningsboken som hör till Urmakaren på säkert ett år!
• Hittat ett fantastiskt foto av en person som är lite som min huvudkaraktär. Den ligger som bakgrundsbild i min telefon nu, så det kanske hjälper.

Men i slutändan måste jag förstås öppna dokumentet, se texten objektivt och fortsätta fylla i det som saknas, ta vid där jag slutade nån gång i vintras. Vad krävs egentligen för att jag ska göra det? 

Skärp mig!

Och medan jag gör det, här är hon, Rakel:

(Nån som känner igen vem hon är på riktigt?)

/Anna

En till avslutning (sommarlov igen!)

Det blev precis en så episk kväll som vi hoppats! Solen sken, publiken var glad och hade inget emot att vi sköt på konserten en halvtimme pga pendeltågsstrul. De satt på picknickfiltar i gröngräset och applåderade lydigt så vi fick köra vårat extranummer. Körledaren tackades med blommor, bubbel och choklad och efteråt satt vi länge i solen och njöt. 

Tack för det här året, Kompiskören!

/Elin

Kompiskören i Tanto!

I kväll kan man gå och lyssna på min kör i Tantolunden! Det ska jag göra. Eller ja, jag ska ju stå framför dem och leda och sånt. Vi hoppas på en episk kväll, med värme (16 grader ser det ut som nu), solsken och picknickkorgar. Det blir popmusik à cappella, från Håkan Hellström till Whitney Houston. Man kan läsa mer här.

Idag har jag tagit en ljuvlig sovmorgon och har äntligen återhämtat mig från gårdagens baksmälla. Ut och springa lite kanske?

/Elin

Baksmälla (så himla bra ord)

Igår hände något oerhört: Jag skrev en låt. Något jag försökt göra under hela läsåret, men som bara inte gått. Huvudet har varit så fullt av kör och piano, så det har helt enkelt inte funnits plats för utsvävningar. Så igår, tre dagar efter skolavslutningen, började det rycka i låtskrivarnerven. Jag kom att tänka på ett gammalt projekt, en refräng som legat och väntat i ett halvår, och helt plötsligt hade jag en vers klar på tunnelbanan på väg till jobbet! Och en till! Fatta jobbigt att stå i butik en hel dag efter det? På kvällen kunde jag äntligen ta fram gitarren och få ut melodin, överföll Syster Yster och Fotografen som helt ovetande kom förbi för att lämna lite mat med mitt skaparrus.

För ett rus är det verkligen, skapandet. Den bästa känslan jag vet. Jag var tvungen att springa en sväng i efter regnet-kvällen, det snabbaste jag avverkat mitt vanliga varv, och kände mig inte ens trött.

Så, jag kunde naturligtvis inte sova i natt. Hela natten har jag haft en banjo och en kontrabas som spelat för mig, och avlägsna röster som sjunger samma fras om och om igen (snacka om att ha en låt på hjärnan).

Hence: Baksmälla. Så värt.

/Elin

Sommarlov!

Efter en fin avslutningsceremoni i stora salen sa jag adjö och grattis till de avgångsstudenter jag kände och gick ut junisolen. Hängde ett tag på Skinnarviksberget med ett gäng jazzare, tills det blev för mycket prat om majsjuor och nord-stagepianon.

Så idag har jag… sommarlov? Känns hemskt märkligt. Jag ska ta tillfället i akt och pröva hur mycket fiol jag kan spela i lägenheten utan att grannarna lackar ur.

/Elin

När man hittar innebörden av sin berättelse inuti ett citat

För en tid sedan bloggade Johan på Debutantbloggen väldigt fint om det här med citat på försättsbladet i böcker. Jag som aldrig riktigt fattat grejen med citat, tyckte att han gav ett nytt, förtroendeingivande perspektiv till påfundet och skrev en rätt lång kommentar till inlägget (såsom det lätt blir på Debutantbloggen).

Nu har jag snubblat över det citat som hör till Urmakaren och är fullständigt övertygad om nödvändigheten med citat. Det placerar ju min lilla berättelse bland världslitteraturen, ger min stundtals vacklande historia ett solklart syfte samt gör att jag närhelst jag går vilse bland stycken och kapitel kan hitta vägen igen. Vilket är en ironisk metafor eftersom det är ungefär precis vad citatet handlar om.

Hur det lyder?

Säger jag ju inte.

/Anna

Mentalt sommarlov

Jag gick på sommarlov förra veckan, någon gång efter dirigentexaminationen. Således känns det väldigt orimligt att behöva åka till skolan idag och göra biämnesprov. För att inte tala om att arrangera en sång för barnkör till i morgon! Jag försöker få med kroppen på noterna, men den säger emot hela tiden: "Varför skulle jag inte sitta invirad i en filt i soffan och läsa?" Ja, vad svarar man på det.

/Elin

Grattis på första juni!

Nu är det sommar!

Och jag säger som Ronja:

– Det är en kall sommar vi har!
– Det är en regnig sommar vi har!
– Det är en blåsig sommar vi har!

Men det skiter jag i. Det är ändå sommar nu.

/Anna

Jag HJÄRTA Beethoven

Efter en högst efterlängtad konsert i fredags, var Elin och jag härligt oeniga om vad vi tyckte om Beethovens 7:e symfoni.

Jag: Briljant!

Elin: (med reservation för att jag tolkar hennes tolkning) Mnja... var inte Beethoven egentligen himla uppblåst av kändisskapet när han skrev detta? Försökte han ens komponera nåt vettigt eller var han bara ute efter att se hur lite arbete han kunde lägga ner och ändå bli hyllad? Han var nog full såsom det påstås när han knåpade ihop detta?

Jag: Men såsom han utnyttjar orkesterns alla sektioner och gör variationer av melodierna, låter de olika instrumenten spela kanon mot varandra och det där med hur de olika temana liksom vandrar runt i cirkel i orkestern och hela tiden bildar nya klanger!

Elin: Jaja, jag var nog lite trött.

Vi var nog båda förvånade över att jag TYCKTE så mycket, vanligtvis är det ju Elin som gärna analyserar musikaliska arrangemang. Fast hon dissekerar helst abstrakt körmusik, kom vi fram till. Beethoven stryker medhårs i sin dragning åt det romantiska, även om en svartare ton hela tiden finns närvarande i det glättiga.

Hursomhelst: Sedan jag såg The King´s Speech  (flera år sen!) och hörde den fantastiska andra satsen i Beethovens 7:e symfoni (vilket alltså är låten som spelas medan kungen äntligen håller sitt tal där i slutet), har jag haft den på hjärnan till och från. Smart av Beethoven att vara så repetitiv där, man går verkligen och trallar på hans melodier! Jag har spelat låten på Spotify såklart, men det är verkligen inte samma som att höra live. Sån här dynamisk musik kan bara höras genom öronen. Mina hemma-högtalare fixar inte att spela upp tunna, tunna fioler i ena sekunden och full styrka från orkestern i nästa utan att man antingen inte hör det svagaste partierna eller att det blir lite skränigt i crescendot.

Så när jag fick biljetterna i födelsedagspresent i vintras av Elin, var jag såklart tvungen att gråta en skvätt av lycka. Fina fina lillasyster-Strumpan som håller koll på mina högsta önskningar och bokar parkettplats på Berwaldhallen.

Sedan promenerade vi från konserthallen, genom hela stan där vi noga undvek alla gator där folk fredagsfestade som värst. Istället gick vi i lugn och ro, förbi mysiga restauranger där folk tryckte under filtar på uteserveringarna, hittade stråk vi aldrig gått på förut och fick känslan av att vara utomlands. Luften var full av syréndoft och gatuköksflott, i parkerna hängde studenter och halvmånen lyste över den sommarljusa kvällen hem.

Beethoven alltså. Briljant.

/Anna