Om att fånga känslan

Jag fortsätter att absorbera allt som har med berättande att göra i jakten på att göra Urmakaren rättvisa.

Igår kollade Fotografen och jag på en lång intervju med skaparna bakom nya filmen med George Clooney: Tomorrowland, en film som (liksom Pirates of the Caribbean) baseras på en åkattraktion på Disney World. En av de intervjuade var författaren/regissören/producenten Brad Bird (Ratatouille, Mission: Impossible – Ghost Protocol, etc) och han lyckades sätta ett halvt finger på det där jag varit ute efter de närmaste dagarna. Nämligen k ä n s l a n.

Han pratade om de projekt han väljer att arbeta med, vad som driver honom som berättare och vad han vill komma åt med sina berättelser. Och så sa han något i stil med att för att komma åt en viss känsla/stil/atmosfär, väljer man ett sätt att illustrera (gestalta) den och så är det inte mer med den saken. Jamen kolla nedan bara den som är intresserad, har ingen aning om när i intervjun de pratade om detta, men det är ett rätt bra samtal om kreativitet i det stora hela.

Jag tror inte att jag är ensam med att vilja fånga a l l a känslor och ta med a l l a delar av världen/ploten/karaktärerna som jag hittat på. Det är ju det som utgör den sammansatta berättelsen, visst? Men för att läsaren ska förstå världen/ploten/karaktärerna krävs bara ett stickprov av hela det komplicerade spektrat (Bara, hmpf). EN illustration som gestaltar ALLT. Det är förstås en svindlande tanke som öser både ångest och magsår över en. Hur ska jag veta att jag väljer rätt liksom?

Och här kommer det finurliga: DET KAN JAG INTE VETA. Man gör sitt bästa, varken mer eller mindre.

Sedan lade jag mig för att sova och kom på hur det skulle kunna sluta. Eller rättare sagt, k ä n s l a n av ett slags slut. Det har jag gestaltat i en mening nu som kanske funkar. Men kanske inte.

/Anna

Vad ska jag göra när White Collar är slut?!

Jag har inte tid att blogga, uppenbarligen. Först var det för att jag hade fullt upp med att 1) gå skrivarkurs, sedan för att jag 2) byggde hus och sist för att det var så mycket att 3) göra på jobbet.

1. Skrivarkursen är slut, men jag jobbar vidare på en novell för att skicka in till antologi i maj, så tankarna är fortfarande kvar där. Vilken dag som helst ska jag investera skrivtid och faktiskt trycka på tangenterna över texten också.

2. Huset står kvar, vi bygger mest på helgerna och bara de helger vi har möjlighet att åka till huset. Under påsk var det till exempel intensivt, men just nu? Not so much egentligen.

3. Jobbet, hahahaha. Det är toppar och dalar. Det har varit intensivt några dagar, nu planar det ut lite igen.

Nä, det fattar ju vem som helst att jag ägnar alldeles för mycket tid åt White Collar. Som ju varje normalbegåvad individ med överdrivet eskapism-behov gör. Inte? Är det bara jag?

/Anna

Oh crap

Precis när jag hade kommit över min långa depression över att jag sett alla avsnitt av "White Collar" (två gånger) får jag meddelande av Netflix att det nu går att se inte en, men två säsonger till.

Så…

Vi hörs om en vecka eller två, då?

/Elin

Musik i helgen

I lördags satt jag hela dagen och kollade avsnitt efter avsnitt av Suits. Så himla trallvänlig serie. Men fy tusan vilken dålig musik! Så fort karaktärerna k ä n n e r nåt, slänger de in en sötsliskig rockpoplåt med en text som e x a k t handlar om vad serieskaparna vill att publiken ska känna eller veta om karaktären i det ögonblicket. Som om man inte fattade det ändå. Vansinnigt irriterande och tur att det inte händer så ofta.

I söndags vägde jag upp innesittardagen med två besök i kyrkor: först hängde jag med Strumpan till Högalid där hennes kör medverkade (Så bra låtar! Så bra akustik! Så bra präst! Så bra kantor!) och sedan var vi på konsert med Stockholm Kammarkör i Vällingby. Strumpan satt och såg missnöjd ut över de slätstrukna låtvalen och arren (tema: kärlek) mest hela tiden, vilket färgade mig så till den grad jag höll med.

Men oavsett vad man tycker, är det fantastiskt berikande att ta sig iväg och lyssna på saker.

Så: bra musikhelg.

/Anna

Astrid.

Vi har sett första delen av dokumentären om Astrid Lindgren och fy fabian vad bra den är! Två delar kvar, känns fint.

Från första delen tar jag med mig en massa klokskap paketerat i ödmjuk skarpsinnighet. I sin sammanfattning framstår hon som en person som är lika livlig som eftertänksam. Lika ytlig som fylld av omtanke för andra. Helt enkelt den bästa huvudpersonen att bära en berättelse, en figur man gärna vill lära känna.

Den detalj som tog hårdast tag om mig, var avslöjandena (!) kring varifrån Astrid fick sina idéer: utländska filmer, folk hon arbetade med och självupplevda händelser.

P r e c i s   s o m   j a g.

Jag upprepar: F I L M E R.

*lutar mig tillbaka*

*knäpper händerna över magen*

*nickar nöjt*

Mina inspirationskällors inspirationskällor, alltså. Klart de rockar.

*borstar av händerna mot varandra*

Seså, det bara att klicka på länken ovan och kolla. Lördagskvällen är räddad. Eller som Mary Poppins skulle ha sagt (och som vi upprepar så ofta vi kan här hemma nu för tiden): Spit spot!

/Anna

Den där Sherlock

Det är aningen svårt att koncentrera sig på annat när internet är fullt av smygtittar in i förproduktionen av det som ska komma att bli nästa säsong av Sherlock. Jag vore inget bra fan annars.

Här är annan förhandsinformation: Jag skriver.

/Anna

Kaffe, ostbågar och Shostakovich

Kombinationen nu alltså. Oslagbar.

Jag kom nyss på ett sätt att presentera min antagonist, replik efter replik trillade fram när jag stod i duschen och dra på trissar, jag hann skriva ner scenen innan jag glömde bort.

Nu ska jag återgå till stället manuset jag egentligen redigerar, vem vet när jag får ett sånt här flyt nästa gång.

Lite skyller jag på Mr Selfridge som jag äntligen börjat titta på. Exakt den inblick i sekelskiftet jag behöver!

För övrigt passar det utmärkt att hetsäta ostbågar till Shostakovich femte symfoni. Koffeinet drar upp pulsen ytterligare ett snäpp.

/Anna

Kära söta avskyvärda karaktär

Jag samlar på fragment av känslor har jag märkt. Inte sådär fokuserat, medvetet. Det är snarare någonting som sakta men säkert gått upp för mig på sistone. Kanske för att jag börjat samla på sånt som gör ont.

För hur gör man när man har en viktig karaktär som är svår att lära känna och som man egentligen tycker är obotligt sorglig, hjälplös och mörk? Mitt sätt har varit att hitta det man gillar med karaktären i fråga. Och långsamt lirka sig från det fina tills man når de utrymmen man inte förstod sig på.

Låter det logiskt? Diffust? P r e t e n t i ö s t ?

Eventuellt.

Men det är för närvarande omöjligt att mata mig med andra intryck än redan välkända, jag spottar bara ut. Alltså lyssnar jag på samma musik om och om igen. Jag läser samma bok (inte om och om igen, bara lika oändligt långsamt som jag alltid läser). Jag kollar på samma tv-serie om och om igen. Böcker, filmer, bloggar och musik som går utanför dessa ramar, gör mig irriterad. Kort sagt, jag har blivit en femåring som bara vill höra samma saga hela tiden.

Hur blev det egentligen så?

/Anna

Upp i solen, ner i en pizza

Då var en inspelningsdag äntligen till ända. Den som jag preppat för från och till sedan förra veckan och varit lite stressad över och i slutändan sett fram lite emot. Det ska bli fyra korta reklamfilmer för Texas Longhorn (oj vad jag älskar att få se insidan på företag under filminspelningsomständigheter!) och jag fick äran att vara inspelningsledare. Fast jag hade också hand om rekvisita. Och lite kostym. Hux flux var jag scripta också, inga konstigheter.

Jag har redan lagt mig, behöver jag säga det? Det blev snabbmat när vi kom hem (Fotografen var produktionens fotograf, himla trevligt att jobba tillsammans och vi var ett alltigenom superskönt team) och sedan en lång, het dusch. I runda slängar har jag varit igång i 15 timmar, klockan ringde 03.45.

Ja, det är så tidigt att man inte riktigt tror att ett dylika klockslag existerar.

Ja, det var onaturligt vackert när solen gick upp över Gröna Lund.

Nej, jag har inga bilder på bergochdalbanan i akvarelljus.

Men jag har de här, från restaurangen i Hammarby Sjöstad; väder, vind och en smygtitt!

/Anna

Hej disciplinen, ska vi ta tag i mitt liv nurå?

Egentligen borde jag verkligen ta tag i skrivandet nu. Det har skjutits tillräckligt på framtiden efter att jag fick nytt jobb och samtidigt ett par manus att lektörsläsa och skriva ordentliga omdömen om. Igår kväll lämnade jag in det sista och det firade jag med att se sista avsnitten i sista säsongen av 24, så nu är det tomt i kalendern under några timmar mitt på dagarna och, förstås, på kvällarna.

Ska verkligen försöka att inte sjunka för djupt ner i soffan och fastna i någon annan tv-serie som stjäl tiden för mig.

Scandal, sa ni?
Nähärå, det tittar jag a p s o l u u u t inte på. Interå. Nänä.

/Anna

FÖRLÅT STRUMPAN, FÖRLÅÅÅT!

Du behöver inte hålla en i n t e r v e n t i o n.
Men i kväll såg vi de sista avsnitten.
(Jepp, det var dubbelavsnitt.)
De hade allt och lite till.
Du kommer att förstå när du ser.
Tveksamt är dock om du kommer att förlåta mig.
Med tiden kanske.
Om jag går på alla dina konserter.
Lånar dig scenkläder.
Skrattar åt dina skämt.
Ja, på alla sätt och vis höjer dig till skyarna.
Men vänta.
Känns det inte lite bekant?
Hmm...
Det måste bero på...
... ATT JAG REDAN GÖR ALLT DET DÄR!
Så skärp dig.
Var istället glad att jag inte spoilar något.
Förresten lovar jag att aldrig mer se nya HIMYM-avsnitt utan dig.
Berg out.

/Anna

Jills verandra! (Ja Strumpan, det här är ett inlägg för dig)

Nej, jag har inte varit i Nashville (än), men å vilken feeling det är i Jill Johnsons program! Jag har varit i delstaterna omkring Tennessee (Georgia, Alabama, Mississippi) och hjälp vad jag vill åka omkring på den amerikanska landsbygden nu!

Och så undrar jag förstås vilken stad som motsvarar Nashville – staden man åker till för att skriva musik – när det kommer till bokskrivande? Annars: vad uppfriskande det är att höra musikaliska begåvningar sitta och prata låtskrivandets mödor.

Sluta läsa bloggar nu och kolla genast in Jills veranda (klick, klick, Strumpan!).

/Anna