lördag 3 januari 2015

Astrid.

Vi har sett första delen av dokumentären om Astrid Lindgren och fy fabian vad bra den är! Två delar kvar, känns fint.

Från första delen tar jag med mig en massa klokskap paketerat i ödmjuk skarpsinnighet. I sin sammanfattning framstår hon som en person som är lika livlig som eftertänksam. Lika ytlig som fylld av omtanke för andra. Helt enkelt den bästa huvudpersonen att bära en berättelse, en figur man gärna vill lära känna.


Den detalj som tog hårdast tag om mig, var avslöjandena (!) kring varifrån Astrid fick sina idéer: utländska filmer, folk hon arbetade med och självupplevda händelser.

P r e c i s   s o m   j a g.

Jag upprepar: F I L M E R.

*lutar mig tillbaka*

*knäpper händerna över magen*

*nickar nöjt*

Mina inspirationskällors inspirationskällor, alltså. Klart de rockar.

*borstar av händerna mot varandra*

Seså, det bara att klicka på länken ovan och kolla. Lördagskvällen är räddad. Eller som Mary Poppins skulle ha sagt (och som vi upprepar så ofta vi kan här hemma nu för tiden): Spit spot!

/Anna

4 kommentarer:

Skriviver sa...

Har inte kollat på dokumentären eftersom jag är värdelös på all typ av tv. Men jag läser hennes biografi "Denna dagen, ett liv" som jag fick av sambon i julklapp. Den är jättehärlig! Kanske måste försöka ta mig i kragen och faktiskt se dokumentären om jag får tid i veckan, det vore väldigt roligt med lite "levande bilder" också. Hon är ju en grym inspiration. En ikon.

Kära Syster sa...

Skriviver: O, och jag blev väldigt sugen på den där boken! :) Men kolla dokumentären, testa tio minuter, jag lovar att du är fast! Förutom levande bilder innehåller den förstås också Astrids magiska berättarröst.

/A

Vilse sa...

Det går inte att betona hur mycket jag tyckte om dokumentären. Författandet, Sveriges 1900talshistoria, tragedierna, spirande feminism, sagor och sorger och som du säger: ovanpå det allas vår Astrid med sin magiska berättarröst som jag lyssnat på under otaliga timmar som liten. På LP.

Kära Syster sa...

Vilse: Håller helt med! Det jag saknade var hennes förhållningssätt till filmatiseringarna och relationen till regissören Olle Hellbom. Hon var ju uppenbarligen lite engagerad, åkte till inspelningsplatserna och hälsade på och så.

/A