Tydligen har det blivit den månad som folk i allmänhet tycker allra minst om (att döma av diverse kommentarer kring ämnet i mina så kallade flöden på sociala medier). Jag förhåller mig sådär frånvarat klyschig och hänger inte alls med. Istället tänkte jag häromdagen: "Jaha, så sommaren är definitivt slut nu då?" Med frågetecken. Är nämligen inte helt säker alls.
Det var ett par grejer jag tänkte på innan oktober tog slut. NaNoWriMo till exempel. Och skräckhistorier. Plus detaljer kring Urmakaren som jag gärna hade utvecklat i långa inlägg här. Men vad det var har jag glömt nu. Jag kommer ju aldrig ihåg tankar, idéer och händelser. Bara känslor.
För trots mörker, regn och kyla har jag en bra känsla för november. Inte bara för att det finns kaffe och levande ljus. Men exakt vad det är vet jag inte än. Det ska bli spännande att se.
/Anna
Visar inlägg med etikett nanowrimo. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett nanowrimo. Visa alla inlägg
tisdag 4 november 2014
tisdag 19 augusti 2014
Jag köpte böcker i helgen
Det var Världens Längsta Bokbord på Drottninggatan i söndags och jag kallades in för att bistå längs de meter som tillföll Hoi Förlag. Solen sken mestadels inte alls, men det regnade inte en droppe heller, så det blev en väldigt lyckad dag. Och trots sköna skor hade jag fruktansvärt ont i benen hela kvällen.
Precis intill oss stod Ordberoende förlag och det var himla trevligt. Anna Lönnqvist var där med sin debut Tills Kärleken Skiljer Oss, så jag passade på att köpa och få signerad. Just när vi med gemensam ansträngning försökte få iZettle att fungera, upptäckte jag att även Eva Rydinger kommit dit. Hennes bok Fotografen jag tyckte lät riktigt spännande när den kom ut, så jag skaffade äntligen även den. (Den h e t e r liksom "Fotografen"!) Älskar att köpa böcker direkt av författare!
Japp, jag hängde kvar vid grannbordet och fånade mig så länge jag vågade.
Jag smet iväg på en liten längre runda när benen blivit som allra stelast och hittade då det fantastiska Trafik-Nostalgiska Förlaget där jag stannade ett tag och bläddrade bland deras utbud av svartvita dokumentärer om exempelvis malmhanteringen i Kiruna och fina böcker med bilder på tåglinjer från 1900-talets början och framåt. Exakt vad jag behöver för att göra research inför nästa (!) berättelse jag planerar skriva (och redan börjat på, under NaNoWriMo 2013). Det bidde inget köp, vare sig film eller bok den här gången, men en av gubbarna bakom bokbordet stack åt mig en folder. Och jag ser att de kommer till bokmässan så vi ses igen, Trafiknostalgiker!
Jag kan bara förmoda att liknande oväntat härliga händelser utspelade sig längs hela långa Drottninggatan i söndags.
/Anna
 |
| Hoi-författare. |
 |
| Fina böcker! |
 |
| Spexig läsare, spexig författare. |
Jag kan bara förmoda att liknande oväntat härliga händelser utspelade sig längs hela långa Drottninggatan i söndags.
/Anna
onsdag 11 december 2013
Teknikens under
En vän frågade igår hur långt jag har kvar innan boken (Urmakaren) är klar.
Tja, sa jag. För vad annars kan man säga? Jag är i slutet av mitten och sedan ska jag knyta ihop säcken.
Så pass.
Det kliar som sjutton i tangentfingrarna nu när NaNoWriMo är över. Jag är fortfarande omåttligt stolt över skrällen att ha lyckats få ihop ett utkast på bara en månad, men när det var färdigt stängde jag ner dokumentet och har inte tittat tillbaka. Istället har jag jobbat och när jag inte har jobbat har jag funderat mycket på Urmakaren. Snart, mycket snart ska jag skriva färdigt slutet av mitten och sedan knyta ihop säcken.
Det var torsdag natt, den 28 november (fast klockan hade sedan länge slagit om till den 29 november) som jag klistrade in hela manuset i NaNoWriMo:s ordräknarsystem och fick en Winner-skylt slängd i ansiktet som tack. Det var omåttligt fint.
På fredagen föll det sig som så att Apple hade sänkt priserna på sina produkter i det amerikanska jippo som de kallar "Black Friday" och jag körde till närmaste Applestore (Täby) och köpte ny dator. Dylika investeringar har jag väldigt svårt att förhålla mig osentimental till och kräver därför en viss värdighet i övergången mellan gammalt och nytt. Tur att Fotografen låter mig hållas, han som helst vill kasta sig över den nya apparaten och installera och flytta över från det gamla och allt vad det är. Jag är så oändligt tacksam över all hjälp jag får, men först behövs en ceremoni. I det här fallet bestod den mest i att jag fick packa upp min MacBook Air ur lådan exakt så omständigt som jag ville och lukta på den och klappa på den och så. Liksom välkomna den till familjen. Att jag samtidigt vänder en gammal trotjänare ryggen måste jag av samma anledning försöka att inte tänka på. Sentimentaliteten kunde hota att svämma över.
Min gamla dator är också min första egna och den köpte vi på Applestore i Albuquerque i New Mexico när vi var i USA 2007. Sedan dess har jag proppat den stackars Macbooken full med diverse trams och universitetsgrejer och bilder och texter och någon gång i våras började den sjunga på sista versen. Det roliga med att handla dator i USA är att tangentbordet saknar å, ä, ö och att andra teckentangenter inte sitter där de ska. Man kan ändå välja svenskt tangentbord så man får alla tangentfunktioner där man är van vid att ha dem. Det är bara det att det inte syns på tangenterna. Det tog en vecka ungefär, sedan var det som om jag aldrig gjort annat. Det är istället förvirrande nu, när parantestangenterna ligger under respektive parantes och inte ett snäpp åt vänster. Men på alla andra sett är det en ren fröjd att ha en dator som är lätt som ett magasin i knät. Och som har batteritid som räcker i dagar!
Möt gammal och ny:
Den sista november, slutet för hela NaNoWriMo, firade jag min seger med att ha på mig Nano-strumporna på jobbet som jag fick av Strumpan den allra första novemberdagen.
Sedan kom december och jag blev belamrad med diverse arbete och hann knappt klappa på datorn. Ni ser ju, tomt på inlägg här till exempel.
Det är så snurrigt i hjärnan att jag inte riktigt kunnat formulera ett vettigt resonemang kring någonting alls sedan oktober ungefär. Men jag vill göra ett försök med Nano.
Det viktigaste jag lärt mig under november är att jag kan skriva ett lika dåligt första utkast på bara en månad som tog ett år förra gången. Det näst viktigaste jag lärt mig är att inte stanna vid formuleringar, inte sudda ut och skriva om och inte låta sig hejdas av att rätt ord inte infinner sig vid rätt tillfälle. Annat jag tänkte på varenda dag i november var hur många extra ord jag tjänade på att använda en långsökt formulering istället för att vara kortfattad. Så ja, hela berättelsen är framfuskad, naturligtvis. Och ändå känner jag inte att jag gjort ett sämre jobb än med mitt allra första utkast på Urmakaren. Det är befriande.
Det Nano-manus som blivit till innehåller förstås en hel massa skräp. Men känslan jag har är att allt inte är skräp som jag från början trodde skulle vara det. Genom att skriva väldigt mycket på väldigt kort tid blev jag tvingad att hoppa från det ena till det andra. Jag har i stort sett inte skrivit några övergångar eller hänvisningar till saker som hänt tidigare i berättelsen. Istället består manuset av en drös avsnitt som jag nog skulle kunna placera i vilken ordning som helst. Där finns karaktärer jag inte räknade med att träffa, bland annat den elakaste människa jag någonsin skrivit. Och där finns skissartade prövanden av händelser och miljöer som jag är mycket glad över. Det är det allra bästa med att ha genomför utmaningen. Att ha hela berättelsen framför sig, om än benig som en bergget, att välja ut bärande klossar från, börja modellera dem till någonting med innehåll och sätta in dem i sammanhang. Att slutligen ha svart på vitt vilken slags research jag måste göra för att få allt det kött som berättelsen kräver är som att få en present serverad på silverfat!
Men först ska en annan säck knytas ihop som sagt.
Med början i slutet av mitten.
/Anna
Tja, sa jag. För vad annars kan man säga? Jag är i slutet av mitten och sedan ska jag knyta ihop säcken.
Så pass.
Det kliar som sjutton i tangentfingrarna nu när NaNoWriMo är över. Jag är fortfarande omåttligt stolt över skrällen att ha lyckats få ihop ett utkast på bara en månad, men när det var färdigt stängde jag ner dokumentet och har inte tittat tillbaka. Istället har jag jobbat och när jag inte har jobbat har jag funderat mycket på Urmakaren. Snart, mycket snart ska jag skriva färdigt slutet av mitten och sedan knyta ihop säcken.
Det var torsdag natt, den 28 november (fast klockan hade sedan länge slagit om till den 29 november) som jag klistrade in hela manuset i NaNoWriMo:s ordräknarsystem och fick en Winner-skylt slängd i ansiktet som tack. Det var omåttligt fint.
På fredagen föll det sig som så att Apple hade sänkt priserna på sina produkter i det amerikanska jippo som de kallar "Black Friday" och jag körde till närmaste Applestore (Täby) och köpte ny dator. Dylika investeringar har jag väldigt svårt att förhålla mig osentimental till och kräver därför en viss värdighet i övergången mellan gammalt och nytt. Tur att Fotografen låter mig hållas, han som helst vill kasta sig över den nya apparaten och installera och flytta över från det gamla och allt vad det är. Jag är så oändligt tacksam över all hjälp jag får, men först behövs en ceremoni. I det här fallet bestod den mest i att jag fick packa upp min MacBook Air ur lådan exakt så omständigt som jag ville och lukta på den och klappa på den och så. Liksom välkomna den till familjen. Att jag samtidigt vänder en gammal trotjänare ryggen måste jag av samma anledning försöka att inte tänka på. Sentimentaliteten kunde hota att svämma över.
Min gamla dator är också min första egna och den köpte vi på Applestore i Albuquerque i New Mexico när vi var i USA 2007. Sedan dess har jag proppat den stackars Macbooken full med diverse trams och universitetsgrejer och bilder och texter och någon gång i våras började den sjunga på sista versen. Det roliga med att handla dator i USA är att tangentbordet saknar å, ä, ö och att andra teckentangenter inte sitter där de ska. Man kan ändå välja svenskt tangentbord så man får alla tangentfunktioner där man är van vid att ha dem. Det är bara det att det inte syns på tangenterna. Det tog en vecka ungefär, sedan var det som om jag aldrig gjort annat. Det är istället förvirrande nu, när parantestangenterna ligger under respektive parantes och inte ett snäpp åt vänster. Men på alla andra sett är det en ren fröjd att ha en dator som är lätt som ett magasin i knät. Och som har batteritid som räcker i dagar!
Möt gammal och ny:
Den sista november, slutet för hela NaNoWriMo, firade jag min seger med att ha på mig Nano-strumporna på jobbet som jag fick av Strumpan den allra första novemberdagen.
Sedan kom december och jag blev belamrad med diverse arbete och hann knappt klappa på datorn. Ni ser ju, tomt på inlägg här till exempel.
Det är så snurrigt i hjärnan att jag inte riktigt kunnat formulera ett vettigt resonemang kring någonting alls sedan oktober ungefär. Men jag vill göra ett försök med Nano.
Det viktigaste jag lärt mig under november är att jag kan skriva ett lika dåligt första utkast på bara en månad som tog ett år förra gången. Det näst viktigaste jag lärt mig är att inte stanna vid formuleringar, inte sudda ut och skriva om och inte låta sig hejdas av att rätt ord inte infinner sig vid rätt tillfälle. Annat jag tänkte på varenda dag i november var hur många extra ord jag tjänade på att använda en långsökt formulering istället för att vara kortfattad. Så ja, hela berättelsen är framfuskad, naturligtvis. Och ändå känner jag inte att jag gjort ett sämre jobb än med mitt allra första utkast på Urmakaren. Det är befriande.
Det Nano-manus som blivit till innehåller förstås en hel massa skräp. Men känslan jag har är att allt inte är skräp som jag från början trodde skulle vara det. Genom att skriva väldigt mycket på väldigt kort tid blev jag tvingad att hoppa från det ena till det andra. Jag har i stort sett inte skrivit några övergångar eller hänvisningar till saker som hänt tidigare i berättelsen. Istället består manuset av en drös avsnitt som jag nog skulle kunna placera i vilken ordning som helst. Där finns karaktärer jag inte räknade med att träffa, bland annat den elakaste människa jag någonsin skrivit. Och där finns skissartade prövanden av händelser och miljöer som jag är mycket glad över. Det är det allra bästa med att ha genomför utmaningen. Att ha hela berättelsen framför sig, om än benig som en bergget, att välja ut bärande klossar från, börja modellera dem till någonting med innehåll och sätta in dem i sammanhang. Att slutligen ha svart på vitt vilken slags research jag måste göra för att få allt det kött som berättelsen kräver är som att få en present serverad på silverfat!
Men först ska en annan säck knytas ihop som sagt.
Med början i slutet av mitten.
/Anna
onsdag 4 december 2013
Medan jag trånar efter Urmakaren
Efter inhoppet i butiken igår ligger jag efter med de andra jobben.
Plus är en aning mör.
Så idag sitter jag hemma i mörkret (det blir för sjutton aldrig ljust!) och kämpar med följande läsning:
Plus är en aning mör.
Så idag sitter jag hemma i mörkret (det blir för sjutton aldrig ljust!) och kämpar med följande läsning:
- Lektörsläsning av manus (Iiii! Svinkul!)
- Läsning av nyutgiven bok som jag förlagsjobbar med (Iiii! Svinkul!)
- Läsning av bokcirkelbok till cirkeln i morgon (Iiii! Har jag inte hunnit börja med än!)
Och jag vet att jag utlovade skryt och så, men jag hade tänkt ta det i samband med en reflektion kring NaNoWriMo och det måste jag skjuta på lite till. Jag har inte ens läst bloggar ordentligt på sistone, men jag ser fram emot att lusläsa Livs och Erins tankar om NaNoWriMo.
Tills vidare får den här bilden av min nya skrivmaskin duga:
Den är alldeles vidunderligt fin att skriva rapporter på, surfa med och att hoppa mellan programmen med, den lilla datorn. Såhär fem dagar efter inköpet känner jag mig fortfarande pirrig så fort jag får använda den (vilket egentligen är hela tiden). Å, fatta hur fin text till Urmakaren det kommer att bli!
/Anna
fredag 29 november 2013
MAGNETIKA: 50.251 ord
Det gick av bara farten. Och nu är det mitt i natten.
Tror att jag måste pusta ut lite (och med pusta ut menar jag sova) och samla tankarna.
Just nu känner jag mest att det är helt sjukt att jag fått ihop ett första utkast till en roman på bara tjugonio dagar. Obegripligt rentav.
Himla fint då att gänget på NaNoWriMo tjoar så glatt när man går i mål. Det gör det lättare att förstå att fantasivärlden man ägnat sig åt under november, trots allt var på riktigt.
/Anna
Tror att jag måste pusta ut lite (och med pusta ut menar jag sova) och samla tankarna.
Just nu känner jag mest att det är helt sjukt att jag fått ihop ett första utkast till en roman på bara tjugonio dagar. Obegripligt rentav.
Himla fint då att gänget på NaNoWriMo tjoar så glatt när man går i mål. Det gör det lättare att förstå att fantasivärlden man ägnat sig åt under november, trots allt var på riktigt.
/Anna
onsdag 27 november 2013
Där! Nu har jag det! En epilog!
Jag kom på vad det där inlägget jag funderade på i morse handlade om.
Det handlade om att Nano snart är slut.
För min del ligger målet tretusen ord bort. Det är himla tur, för min deadline är på fredag. Det finns liksom ingen chans att jag ska hinna skriva ens tio ord på lördag och ännu mindre kommer det att finnas tid att ladda upp allt på Nano-sidan för ordkontroll, för först jobbar jag och sedan ska jag fira Strumpan hela kvällen lång. Alltså är planen att skriva tvåtusen ord i morgon och tusen på fredag.
Tretusen ord bara.
Lätt som en plätt.
Men det finns ett problem.
Jag har noterat att somliga utrycker sin ängslan över att deras romaner kommer att bli långt över femtiotusen ord i slutändan och jag har roats av Nano-folkets lugnande besked om att det förstås är helt i sin ordning att man skriver längre.
Men jag har varit supereffektiv hela vägen, struntat i transportsträckor och kastat mig direkt på gottiga scener och kastat mig vidare så snart jag varit uttråkad. Var tror ni att det har lett mig?
Just det.
Min roman är ungefär slut om max tusen ord.
Det är tvåtusen ord för kort, det är ni med på va?
Vad sägs om ett tvåtusen ord långt avsnitt efter slutet i bästa "dettta-hände-sedan"-anda? Nej?
/Anna
Det handlade om att Nano snart är slut.
För min del ligger målet tretusen ord bort. Det är himla tur, för min deadline är på fredag. Det finns liksom ingen chans att jag ska hinna skriva ens tio ord på lördag och ännu mindre kommer det att finnas tid att ladda upp allt på Nano-sidan för ordkontroll, för först jobbar jag och sedan ska jag fira Strumpan hela kvällen lång. Alltså är planen att skriva tvåtusen ord i morgon och tusen på fredag.
Tretusen ord bara.
Lätt som en plätt.
Men det finns ett problem.
Jag har noterat att somliga utrycker sin ängslan över att deras romaner kommer att bli långt över femtiotusen ord i slutändan och jag har roats av Nano-folkets lugnande besked om att det förstås är helt i sin ordning att man skriver längre.
Men jag har varit supereffektiv hela vägen, struntat i transportsträckor och kastat mig direkt på gottiga scener och kastat mig vidare så snart jag varit uttråkad. Var tror ni att det har lett mig?
Just det.
Min roman är ungefär slut om max tusen ord.
Det är tvåtusen ord för kort, det är ni med på va?
Vad sägs om ett tvåtusen ord långt avsnitt efter slutet i bästa "dettta-hände-sedan"-anda? Nej?
/Anna
Precis på tungan och så är det borta igen
Jodå, jag skriver. Har passerat 47.000 Nano-ord idag, så nu ska jag skriva på annat. Och jobba.
Men mitt i Nano-rejset hade jag ett (antagligen) superintelligent inlägg på gång och jag tänkte (klok som jag är) att det får vänta tills jag skrivit färdigt.
Och så försvann det.
/Anna
Men mitt i Nano-rejset hade jag ett (antagligen) superintelligent inlägg på gång och jag tänkte (klok som jag är) att det får vänta tills jag skrivit färdigt.
Och så försvann det.
/Anna
tisdag 26 november 2013
Borde skriva, borde skriva, borde skriva
Det finns mycket som pockar på uppmärksamhet. Texten blir... därefter.
Julkänslan börjar i alla fall ta sig.
/Anna
Julkänslan börjar i alla fall ta sig.
/Anna
måndag 25 november 2013
Nano-listan (detta inlägg innehåller en spoiler)
I morse när jag kollade igenom mailen på mobilen upptäckte jag att jag fått ett mail av Fotografen med ämnesraden "Nano-lista". Det dröjde ända tills jag öppnat det innan jag insåg att det var jag själv som bad honom skicka det. Sent igår.
Det innehåller en kort lista på ord och fraser som har med själva upploppet till min Nano-berättelse att göra.
Utifrån detta drar jag två slutsatser.
Det innehåller en kort lista på ord och fraser som har med själva upploppet till min Nano-berättelse att göra.
Utifrån detta drar jag två slutsatser.
- Det är himla fiffigt att skriva ner alla idéer man får precis innan man ska somna.
- Det är ännu fiffigare att be någon annan skriva åt en, då man bara kan ligga kvar med ögonen slutna och diktera (diktera!)
Hade jag inte bett honom anteckna som ändå låg vaken med iPaden redo, hade jag väl helt glömt bort mina idéer. Nu bara, katastrofer I salute you! (Spoiler: min Nano-bok verkar sluta olyckligt.)
/Anna
söndag 24 november 2013
40.087 ord
Veckan som kommer blir härligt snårig med jobb, redigering och födelsedagsplanering/-firande. Ovanpå allt är det slutspurt i NaNoWriMo. Och tänk. Jag hänger fortfarande kvar! Jag har en chans att vinna! Men nu hade det suttit fint med en buffert. Hey, det hade suttit fint att redan vara i mål.
Jaja.
Det finns bara ett sätt att tackla detta.
Challenge accepted!
/Anna
Jaja.
Det finns bara ett sätt att tackla detta.
Challenge accepted!
/Anna
Osten är slut. Och snart är det måndag.
Det blev en bra helg!
Vi åt ost och tapas-chark till middag i går och såg We´re The Millers, eller Familjetrippen som den heter på svenska. Den hade stundtals exakt så låg humor jag hade förvänta mig, men levererade den låga humorn hundra gånger bättre än jag kunnat föreställa mig, sammantaget ett väldigt lyckat resultat. Jag fulskrattade och åt upp allt smågodis som Strumpan råkade lämna kvar efter sitt besök. (Citronen glömde du också, Elin. Jag kanske kommer ihåg att ge dig den i morgon.)
Nu har jag ätit upp den sista biten brie på några pepparkakor och samlar mig inför ett Nano-ryck mot dagens mål: 40.000 ord. Håll i hatten!
/Anna
Vi åt ost och tapas-chark till middag i går och såg We´re The Millers, eller Familjetrippen som den heter på svenska. Den hade stundtals exakt så låg humor jag hade förvänta mig, men levererade den låga humorn hundra gånger bättre än jag kunnat föreställa mig, sammantaget ett väldigt lyckat resultat. Jag fulskrattade och åt upp allt smågodis som Strumpan råkade lämna kvar efter sitt besök. (Citronen glömde du också, Elin. Jag kanske kommer ihåg att ge dig den i morgon.)
Nu har jag ätit upp den sista biten brie på några pepparkakor och samlar mig inför ett Nano-ryck mot dagens mål: 40.000 ord. Håll i hatten!
/Anna
lördag 23 november 2013
Servetter och ljus. Sedan är allt bra igen.
Det är fortfarande obegripligt hur jag kunde sova till halv elva i dag.
Obegripligt.
Men jag ska försöka lämna det och gå vidare.
För sedan dess har jag skrivit tusen Nano-ord. Åkt in till stan och strosat alldeles på egen hand. Hämtat bok på biblioteket. Okynneshandlat en adventskalender. Okynneshandlat nya servetter och ett fint ljus. Okynneshandlat ost och plockmat till middag. Promenerat hem innan det blev beckmörkt ute. Tänt alla ljus här hemma. Skrivit ytterligare tusen Nano-ord. Tagit emot Strumpan som kom hem till mig efter jobbet. Typ så. Nu ska vi sitta i soffan och läsa varsin bok. Eller så ska jag plantera om hyacinterna. Eller så tittar vi på tv. God helg!
/Anna
Obegripligt.
Men jag ska försöka lämna det och gå vidare.
För sedan dess har jag skrivit tusen Nano-ord. Åkt in till stan och strosat alldeles på egen hand. Hämtat bok på biblioteket. Okynneshandlat en adventskalender. Okynneshandlat nya servetter och ett fint ljus. Okynneshandlat ost och plockmat till middag. Promenerat hem innan det blev beckmörkt ute. Tänt alla ljus här hemma. Skrivit ytterligare tusen Nano-ord. Tagit emot Strumpan som kom hem till mig efter jobbet. Typ så. Nu ska vi sitta i soffan och läsa varsin bok. Eller så ska jag plantera om hyacinterna. Eller så tittar vi på tv. God helg!
/Anna
tisdag 19 november 2013
Skam den som ger sig!
Näru, NaNoWriMo. Än har jag inte gett upp. Även om det har verkat så den senaste veckan eller så. Jag har legat fett efter för att tala klarspråk. Missade 25.000-strecket i fredags. Missade 30.000-strecket i går. Men så bara SWOSCH sprätte jag ur mig 8308 ord i dag! (är vansinnigt förtjust i den precisa statistiken man får på sin Nano-sida)
Rätt omtumlande.
Rätt omtumlande.
- Jag har gett min huvudperson en riktig elaking att handskas med. (Skrev en scen där hon blir förminskad ner till fotknölarna som jag upptäckte att jag helt baserade på egna erfarenheter och blev svinarg medan jag skrev.)
- Jag har varit och knackat på bergväggar i en gruva.
- Jag har nästan haft ihjäl en spådam.
- Jag har firat nyårsafton.
- Jag har druckit te i en berså.
- Jag har fått ett föraning. Om en skatt.
Man hinner en del på en dag bara man sätter lite fart.
 |
| Back on track! |
/Anna
måndag 11 november 2013
NaNoWriMo – dag 11
Efter två mål kvällsmat får man efterrätt – och därefter choklad!
Nej men allvarligt talat. Det där med att flytta in Strumpan i eget hem ena dagen och tokröja hemma den andra dagen lämnar inte mycket tid över åt skrivande. Särskilt inte när man i alla pauser passar på att titta på Glee. Å andra sidan är det inte mycket att göra när maken är ledig och studsar omkring, jag får ingen ro. Kan inte gärna lämna honom med Glee i soffan och försöka stänga in mig i sovrummet. Det vore ju för bisar... det vore exakt vad riktiga författare skulle göra, jag förstår det nu. Men det gjorde jag alltså inte. Istället surade jag ungefär hela helgen över att jag inte fick umgås med mina låtsasvänner. Skyllde på pms som ett annat proffs.
I alla fall.
Det viktiga nu är att se framåt, visst?
Nåväl, då denna dag gick åt till saker som att ordna med försäkringar, aktivera kreditkort och tvätta/plocka/greja, förutom att jag faktiskt fick styrsel på en scen i Urmakaren, har jag inte fått något skriver på mitt NaNoWriMo-manus idag heller. Tre dagar kort med andra ord. Det är femtusenett ord om jag räknat rätt. (Hittills har jag skrivit tvåhundrafem ord i detta inlägg, såatte...)
Bara att köra igång?
Om det inte vore för att jag också behöver
Nej men allvarligt talat. Det där med att flytta in Strumpan i eget hem ena dagen och tokröja hemma den andra dagen lämnar inte mycket tid över åt skrivande. Särskilt inte när man i alla pauser passar på att titta på Glee. Å andra sidan är det inte mycket att göra när maken är ledig och studsar omkring, jag får ingen ro. Kan inte gärna lämna honom med Glee i soffan och försöka stänga in mig i sovrummet. Det vore ju för bisar... det vore exakt vad riktiga författare skulle göra, jag förstår det nu. Men det gjorde jag alltså inte. Istället surade jag ungefär hela helgen över att jag inte fick umgås med mina låtsasvänner. Skyllde på pms som ett annat proffs.
I alla fall.
Det viktiga nu är att se framåt, visst?
Nåväl, då denna dag gick åt till saker som att ordna med försäkringar, aktivera kreditkort och tvätta/plocka/greja, förutom att jag faktiskt fick styrsel på en scen i Urmakaren, har jag inte fått något skriver på mitt NaNoWriMo-manus idag heller. Tre dagar kort med andra ord. Det är femtusenett ord om jag räknat rätt. (Hittills har jag skrivit tvåhundrafem ord i detta inlägg, såatte...)
Bara att köra igång?
Om det inte vore för att jag också behöver
- lära mig ett nytt faktureringsprogram
- fakturera
- diska (okej, det är rätt lågprioriterat i sammanhanget)
- göra research för ett jobb
- läsa bok för samma jobb
- styra upp biblioteksböcker som är försenade från och med idag
- skriva på Urmakaren eftersom jag har flow där
En sak som är säker? Jag borde inte blogga.
(Fast alltså, nu har jag sjukt mycket bättre överblick med sjupunktslistan och allt, så tack bloggen.)
Chokladen på efterrätten verkar inte helt orimlig längre va.
/Anna
torsdag 7 november 2013
Jag har fikat med min förlagskollega och nu är jag lite osammanhängande
Det bästa med att få nya vänner som också skriver, är det självklara sätt på vilket man lär känna varandra. I dag har jag till exempel fikat länge med min förlagskollega (som förutom att jobba på mitt förlag alltså också skriver) och medan vi pratade om våra texter, framkom det saker om våra liv som vi nog under vanliga omständigheter inte skulle berätta förrän vi kände varandra mycket väl. Men skrivarsammanhang är speciella och skrivarvänner mycket värdefulla.
Hon ville reda ut begreppen kring olika berättarperspektiv (det gjorde vi typ) och jag passade på att prata Nano, Scrivener och Magnetika, aka Nano-manuset. Det är så häftigt att skriva på sitt andra manus och liksom hitta likheter med hur det första kom till. Till exempel beklagade jag mig för att jag inte har någon riktig story i Magnetika, det är mest karaktärer och miljö och fantastiska möjligheter. Och när jag hade pratat om gruvan i Grängesberg och förklarat bakgrunden till mina två huvudkaraktärer och till och med berättat hur hela manuset börjar, sa hon: "Du har ju verkligen en historia och den är jättebra!" (väldigt fritt hågkommet och tolkat)
Jag funderade över det där med min skrivprocess och kom fram till att den till en början är som när orkestern stämmer upp inför en konsert (mitt absoluta favoritljud förresten). Ni vet, först låter det lite huller om buller. Alla musiker värmer upp olika, spelar skalor hej vilt eller går igenom partiturets svåraste passage för att värma upp fingrarna. Sedan uppstår det magiska, när allt tystnar och sektion efter sektion tar ton för att hitta rätt klang.
Jag gillar verkligen att vara där, i det där första trevande skedet när idéerna studsar omkring och ingenting är bestämt. Allt är möjligt.
/Anna
Hon ville reda ut begreppen kring olika berättarperspektiv (det gjorde vi typ) och jag passade på att prata Nano, Scrivener och Magnetika, aka Nano-manuset. Det är så häftigt att skriva på sitt andra manus och liksom hitta likheter med hur det första kom till. Till exempel beklagade jag mig för att jag inte har någon riktig story i Magnetika, det är mest karaktärer och miljö och fantastiska möjligheter. Och när jag hade pratat om gruvan i Grängesberg och förklarat bakgrunden till mina två huvudkaraktärer och till och med berättat hur hela manuset börjar, sa hon: "Du har ju verkligen en historia och den är jättebra!" (väldigt fritt hågkommet och tolkat)
Jag funderade över det där med min skrivprocess och kom fram till att den till en början är som när orkestern stämmer upp inför en konsert (mitt absoluta favoritljud förresten). Ni vet, först låter det lite huller om buller. Alla musiker värmer upp olika, spelar skalor hej vilt eller går igenom partiturets svåraste passage för att värma upp fingrarna. Sedan uppstår det magiska, när allt tystnar och sektion efter sektion tar ton för att hitta rätt klang.
Jag gillar verkligen att vara där, i det där första trevande skedet när idéerna studsar omkring och ingenting är bestämt. Allt är möjligt.
/Anna
onsdag 6 november 2013
Tiotusenstrecket nått, det är alltid nåt
Den här dagen är en milstolpe, med NaNoWriMo-mått räknat. Idag ska man ha nått 10.000 ord. Jag skrev in min statisk nyss, är på 10.129 ord så jag håller mig precis på banan. Men det går trögt nu, både hos mig och hos andra Nano-deltagare vars bloggar jag håller koll på. Språk som falerar, planer som går i kras. Själv hade jag i och för sig varken plan för storyn eller språket och det kanske är lika bra. Jag skriver på, om än långsamt och blir inte det minsta besviken över att det jag skriver är dåligt. Det är liksom mer "Jaha, är det såhär det är att skriva Nano, jamen vad bra att det går framåt i alla fall."
Ingenting annat går framåt. Viktiga papper ligger och väntar på att tas tag i. Telefonsamtal ska ringas, böcker läsas. Urmakaren ska skrivas. Men jag har drabbats av november och är alldeles oförmögen.
Man får vara glad åt det lilla. Att det finns kaffe och värmeljus, till exempel. Nötterna däremot, de håller på att ta slut.
Förresten, här finns frukostsamtalet från Saltå Kvarn i går, Annakarin Nyberg pratar digitalt företagande med Underbara Clara och det muntrar upp, inte minst för dialektens skull.
/Anna
Ingenting annat går framåt. Viktiga papper ligger och väntar på att tas tag i. Telefonsamtal ska ringas, böcker läsas. Urmakaren ska skrivas. Men jag har drabbats av november och är alldeles oförmögen.
Man får vara glad åt det lilla. Att det finns kaffe och värmeljus, till exempel. Nötterna däremot, de håller på att ta slut.
Förresten, här finns frukostsamtalet från Saltå Kvarn i går, Annakarin Nyberg pratar digitalt företagande med Underbara Clara och det muntrar upp, inte minst för dialektens skull.
/Anna
måndag 4 november 2013
NaNoWriMo made me do it
Utan att tänka hamrade jag ner alla ord jag försakat under helgen i förmiddags. Jag struntade helt i felaktiga meningsbyggnader. Gick inte tillbaka och kontrollerade stavningen. Ångrade mig faktiskt inte det minsta lilla ens. Ville i och för sig ta fram skämskudden några gånger, men lugnade mig med att ingen någonsin kommer att få läsa detta utkast. Det är bara mellan mig och berättelsen och friheten är enorm! Storyn är sjukt oklar, men jag ser med spänning fram emot att följa med utvecklingen och se vart det landar. Skulle jag köra fast, tänker jag köra benhårt på ninja-knepet. Ni vet, om man inte vet var storyn ska ta vägen härnäst, släng in några ninjor och se vad som händer. Ska om. Och ninjor kan i det här fallet betyda vad som helst som är oväntat. (En numera mycket känd författare började sin debutbok som ett nano-projekt och när hon fastnade i texten, skickade hon iväg alla sina karaktärer på cirkus. Den cirkusen kom att bli hela bokens grundpelare, The Night Circus.)
Veckan börjar sämre när det kommer till Urmakaren, men jag ska försöka ge honom lite redigering nu. Jag är ändå väldigt nöjd med att ha landat en bit över nano-målet för dagen: 6842 ord.
/Anna
Veckan börjar sämre när det kommer till Urmakaren, men jag ska försöka ge honom lite redigering nu. Jag är ändå väldigt nöjd med att ha landat en bit över nano-målet för dagen: 6842 ord.
/Anna
fredag 1 november 2013
Hej NaNoWriMo!
Hittills sköter du dig mycket bra. Ville bara säga det.
Jag har till exempel ätit tårta. Det visste jag inte att man fick när Nano startar, men så är det tydligen. Åtminstone i det här hemmet. Tårta är bästa sortens muta.
Och så har jag fått paket! Det var en ännu större överraskning, men Strumpan gjorde slag i saken och gav mig – stumpor! Happy Socks för en Happy start på NaNoWriMo.
Efter det uppvaktandet var det inte mer att fundera över. Så jag dundrade in 1727 ord på en och en halv timme ungefär. Karaktärer introducerade, händelser igångsatta, övergripande tema presenterat.
Känner mig redo för fredagsmys nu. NÄÄ! Skoja bara, jag ska tillbaka till Urmakaren.
/Anna
Grattis på första november!
Är högst medveten om att andra saker händer i världen, men jag har svårt att fokusera på annat än National Novel Writing Month just nu. Yej! "Grattis på NaNoWriMo!" som Lillstrumpan hojtade när jag klev upp. Vi bor som bekant fortfarande ihop. Någon dag till.
 |
| Elin äter frukost och läser bloggar. Inget viktigt. |
Saker jag inte förberett inför novembers skrivutmaning:
- kapitelindelning
- plot
- karaktärsbeskrivningar
- spellista med musik som passar projektet
- inspirerande bilder att titta på
- research
Saker jag har förberett:
- min login på nanowrimo.org?
- att det finns ett arbetsnamn? (I mitt försvar har jag aldrig haft det förut, det känns nytt och det känns som någonting att ändå fokusera berättelsen kring: Magnetika.)
- jag har lytt rådet att ladda ner en Nano-almanacka att ha som skrivbordsbild och skärmsläckarbild som påminner om hur många ord jag ska ha åstadkommit varje dag för att hinna till 50.000 den sista november
Ehh... ja. Jag får köra på känsla som vanligt dårå. Men känslan just nu: SKY HIGH. Så det kan gå vägen ändå. Men först en eller ett par scener till Urmakaren.
/Anna
torsdag 31 oktober 2013
I natt smäller det!
Den här sista dagen i oktober ägnar jag ingalunda åt att preparera inför NaNoWriMo som jag borde. Anteckningsboken jag sparat till projekt: Magnetika är helt tom. Researchdokumenten som vid de här laget borde vara fyllda med historiska fakta om gruvarbete kring sekelskiftet existerar inte. Det enda jag har är flera års samlande av detaljer kring gruvor, tåg och elektricitet i Bergslagen vid den tiden – i mitt huvud. Lägg därtill två huvudpersoner från romanprojektet jag skrev på innan jag gav upp och började med Urmakaren istället. De får snällt finna sig i att förflyttas från ett nutida Stockholm till en dåtida, växande metropol inom gruvnäringen: Grängesberg. I och för sig kan de knappast klaga, de hade ingenting att göra i nutida Stockholm från första början, det var därför deras berättelse sög.
I brist på bilder från trånga tunnlar genom bergsmassiv, endast upplysta av svaga facklor, hittar jag följande bilder i samlingen som någotsånär illustrerar Magnetika:
Detta inlägg sammanfattar alla förberedelser som finns inför tolvslaget i natt. Jag har förstås en hel massa idéer om scener och stämningar och personer och händelser och... men ingen riktig berättelse. Den ser jag fram emot att upptäcka. Jag föreställer mig att den finns där, bland gråstenen. Det gäller bara att hacka på rätt ställe. Använda precis lagom mycket dynamit.
Stubinen brinner och jag håller mig fortfarande sysselsatt med nya scener i Urmakaren. Det är bara att inse: Från och med i morgon skriver jag på två projekt samtidigt. Kom an, november!
/Anna
I brist på bilder från trånga tunnlar genom bergsmassiv, endast upplysta av svaga facklor, hittar jag följande bilder i samlingen som någotsånär illustrerar Magnetika:
Detta inlägg sammanfattar alla förberedelser som finns inför tolvslaget i natt. Jag har förstås en hel massa idéer om scener och stämningar och personer och händelser och... men ingen riktig berättelse. Den ser jag fram emot att upptäcka. Jag föreställer mig att den finns där, bland gråstenen. Det gäller bara att hacka på rätt ställe. Använda precis lagom mycket dynamit.
Stubinen brinner och jag håller mig fortfarande sysselsatt med nya scener i Urmakaren. Det är bara att inse: Från och med i morgon skriver jag på två projekt samtidigt. Kom an, november!
/Anna
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)