Bokmässan 2015: BIG NEWS!

Det har varit spikat och klart ett tag, men nu är det officiellt! JAG SKA PÅ BOKMÄSSAN!

Jaha, vad är det med det då?

Jo, jag ska jobba i monter hos MYCKET AMBITIÖST OCH ROLIGT FÖRLAG: Vilse!

Hanna ställer ut sina två böcker i egen monter under Vilse Förlag och ingen kunde vara gladare än jag. Ser sjukt mycket fram emot att träffa hennes läsare, nya och gamla. Nervöst förstås, har ju ingen aning om vad som väntar. Men jag är ett fan av böckerna och världen som Hanna skapat, så jag tror och hoppas på många intressanta möten i den lilla, söta montern som heter A04:26.

Kom förbi, säg hej, bläddra i en bok, kolla in dekoren, träffa en svärdsexpert och lyssna på panelsamtal. Men framför allt: GÅ VILSE MED OSS!

Seså, anteckna nu duktigt: A04:26

Vi ses!

/Anna

Dags att ta tag i saker

Arbetslägret som blev min semester är över. Vi lämnade huset i skogen efter fyra veckor av byggdamm, rätt nöjda med vad vi åstadkommit (inneväggar, isolering, gjutning, färgskrapning, slangar draget för vatten och el, tak lagat etcetera etcetera i en halv evighet). I lördags landade vi hemma i stan där nya balkonger just monteras på vårt hus. Och upptäckte ett fint lager tegeldamm över hela lägenheten.

Dessutom har morgnarna hittills startat ungefär halv åtta när en entusiastisk byggarbetare drar igång något bensindrivet som sågar sig in i den betong och metall som vår yttervägg består av. Högst obehagligt. Måtte det snart vara över.

Juli, jag kommer inte sakna dig.
Augusti, jag hade större förhoppningar.

Och så var jag tillbaka på jobbet. Solen skiner utanför, himlen är blå och jag hade gärna suttit hemma på en färdigbyggd balkong och jobbat med benen i solen.

Har jag skrivit något i sommar då?

Tillåt mig: Hahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahaha! Nej. Naturligtvis inte.

Men på fredag. Då. VANKAS SKAPARHELG! Så vilken kväll som helst nu (ähum, ikväll?) ska jag göra en redigeringsplan för vad och i vilken ordning jag ska kickstarta skrivarhösten. Sedan tänker jag mig att det bara är att sjunka ner i skrivarsoffan hemma hos Hanna på lördagmorgon och sätta igång. Alternativt placerar jag mig på uteplatsen med benen i solen. Vilket som. Huvudsaken är att det är internetfritt.

Det blir bra till slut.

/Anna

Sherlock, Taylor och skruvmejslar

Gå upp halv åtta, äta frukost, åka till jobbet (matlåda, macka, frukt), jobba hela dagen, åka hem, handla på vägen, vänta på bussen på Brommaplan medan McDonalds får leverans med lastbil, laga mat, två avsnitt Elementary, gå och lägga sig, vakna mitt i natten i en dröm om skruvtvingar eller annat järnrelaterat, ofta med en låt av Taylor på hjärnan. Somna om, vakna halv åtta, repetera.

I en EVIGHET nu.

Tre dagar kvar.

Djupt andetag.

/Elin

Semester från semestern

Hittills har jag mest spenderat dagarna i blåbyxor, mer eller mindre täckt av byggdamm. Men när pappan meddelade att han tänkte åka till Stockholm några dagar och lyssna på Strumpans band (Lureena), tänkte jag att han kunde behöva sällskap dit och hem. Plus att jag behövde klä mig i rena kläder och fundera på saker och ting utan att avbrytas av borrmaskiner, slipmaskiner och allmänt tjoande kring hur vi ska möblera när huset har fått alla väggar och golv på plats. Till exempel behöver jag fundera över hur många perspektiv jag egentligen ska behålla i Urmakaren.

Innerväggarna tar form.

Konstigt det där, jag hade föreställt mig att jag skulle kunna skrapa färg från gamla dörrar i mitt hörn av bygget och samtidigt fundera på Urmakar-världen. Det GÅR INTE. Osannolikt, men det ända jag tänker medan jag skrapar är "ta i lite mer, kom igen Anna du orkar, se så fiiint färger flyger av och *skraaap* *skraaap* skraaap* vad bra det går fastän du får alla färgflagor rakt i ansiktet och vinkla skrapan lite där så du kommer åt alla kanter och hörn..."

Gigantiska originaldörrar.

Det tar aldrig slut, alla tankar som har med att skrapa färg att göra medan man ägnar sig åt att skrapa färg.

För att kunna tänka på Urmakaren, behöver jag sitta i lugn och ro och inte göra en massa annat.

Så det gör jag nu. Medan pappan gör sina ärenden på musikaffärer, har jag gömt mig på sommartomt fik.

Men ska jag hinna skriva något innan det är dags att dra iväg på middag och spelning ikväll, är det bäst att jag sätter igång nu.

Lasse i Parken igår.

 /Anna

Äntligen semester?

Det är med viss tvekan jag hänger mig åt semesterfirande såhär en vecka in i det som heter "semester" i min kalender.

Förra fredagen skulle jag nämligen göra en högtidlig avslutning på jobbet, men in i det sista var det ett projekt som spillde över på helgen. Jaja, det var väl okej, jag skulle ju ha semester från och med måndag så vila hinner jag ändå. Tänkte jag. Och när man som jag jobbar med att koordinera, vidarebefordrar man mest information mellan kund och den som ska producera/leverera, så jag läste och solade och gick på bio. Men s t r e s s e n medan man väntar på denna information alltså. Inget av nämnda nöjen var särskilt njutbara (förutom bokläsandet, återkommer till det).

Det blev måndag och jag insåg att projektet skulle ta en del av första semesterveckan i anspråk. Jaja, bara att bita ihop tillsammans med kollega som i sin tur blev inkallad från sin semester för att redigera bilder.

Vi åkte till Ludvika och huset vi bygger, eftersom mitt jobb fortfarande består i att bolla information fram och tillbaka och se till att vi inte lovar tajtare deadlines än vi kan hålla kan jag syssla med annat. Så medan jag försökt skrapa gammal färg från dörrar, har jag suttit i långa telefonsamtal med min kollega och mailat nästan lika långa överenskommelser till kunden.

Men nu är det levererat. Allt är klart. Jag borde kunna pusta ut och slappna av. Ska bara vänja mig vid känslan först. Eventuellt skåla i något igen nu när jag är ledig på riktigt.

Förra helgen läste jag alltså en bok. Det kan tyckas banalt, fjuttigt och kanske självklart, men jag läser vanligtvis inte böcker snabbare än minst två veckor. Men så var jag hemma hos Lillstrumpan hela helgen (för semesterfeelingens skull och för att mitt egen hem är kaos i väntan på att byggarbetare ska plocka bort ett fönster och sätta dit balkongdörrar istället och därefter hänga en balkong utanför, men det är en helt annan historia) och hade ingen bok med mig. Så jag valde en tunn, fin bok från hennes bokhylla. En bok som legat och väntat hemma, översatt pocketversion. Detta var originalet, inköpt på bokhandel i New York när Strumpan var där förra sommaren, så det var inget snack om att jag skulle "spara" den här boken längre. Neil Gaimans The ocean at the end of the lane, lika vacker, magisk och underbart skrönig som jag hoppats. Känslan av att sluka en bok som gör karaktärerna lika verkliga som när man sträckkollar en tv-serie. Upplevelsen av att det är SÅ. MAN. SKA. LÄSA. Skit i att läsa långsamt och suga på formuleringar och s p a r a. Litteratur är till för att konsumeras!

Tror jag ska drista mig till att utmana mig själv att göra om det hela under veckorna som kommer: att läsa en bok på en dag. Det får husbygget och allmänheten tillåta.

/Anna

En vecka efter midsommar

Vi kom hem i söndagsnatt efter tre fantastiska dagar i Djuptjärn (ligger nära Björna som ligger nära Örnsköldsvik som ligger i Ångermanland som ligger i södra Norrland, typ) och vände upp och ner på hemmet för att balkongbyggarna skulle kunna påbörja balkongbyggaretappen hemma hos oss på måndag morgon. Samtidigt upptäckte vi att avloppsröret läckt lite i köksskåpet under helgen vi var borta och torkade vatten och drog åt kopplingar. Och detta har satt tonen för veckan, kan man säga.

Men vi klagar inte. Vi är tvärtom vid mycket gott mod trots att kylskåpet är instuvat bredvid soffan (hey, nära till drycken när man kollar på tv!) och köksbordet intryckt framför bokhyllan (hey, ännu större anledning att bara äta i soffan och kolla på tv!). Vi ska ju få balkong för tusan!

På skrivarfronten är ingenting nytt förutom att jag tror mig ha kommit på ett nytt, fantastiskt sätt att börja hela Urmakaren och det hade jag tänkt att göra – ikväll! Jag hade skrivdejt inbokad med min skrivande kompis Sylwi (som jag aldrig skrivit tillsammans med förut, men som jag pratat en massa skrivrelaterade grejer med sedan första dagen vi sågs, på ett av Ann Ljungbergs välarrangerade skrivarmingel, och som jag jobbar tillsammans med ibland på Hoi förlag). Dessvärre är dejten avbokad och jag tänkte ägna mig åt andra saker än att skriva. Träffa Strumpan till exempel, det var så länge sedan.

Jag har i alla fall äntligen fått överblick på inkorgen på mailen och alla projekt som är på gång på jobbet trots att fler och fler susar iväg på semester. Mmmm... semester. Det verkar så himla trevligt. Kanske för att jag fick blodad tand på ledighet under midsommarhelgen. Kanske för att balkongbyggarna tvingar mig att vara uppe och helst även ute ur hemmet senast klockan åtta om morgnarna.

Snart är det i alla fall helg igen.

/Anna

En vanlig onsdag hände det

Titta vad jag köpte igår! Bästa notskrivningsprogrammet (i snålvariant)! Så nu kan jag skriva in alla mina arr och skicka till förlag och tjäna miljoner! Eller bara ha dem på datorn, det blir också fint.

Det är ju något visst med att köpa saker man verkligen behöver för sitt arbete, det går inte att jämföra med att köpa skor (även om det också är roligt). Bra verktyg liksom, det går jag igång på.

/Elin

I en annan del av Stockholm: Jean Sibelius!

"Finlandia" är en favoritlåt sedan gammalt, men sök upp Jean Sibelius på Spotify och lyssna på vadsomhelst! Det är filmiskt, lättsamt och lagom vemodigt.

Jag var tvungen att släppa arbetsuppgifterna en stund för att plita på manuset med Sibelius i lurarna.

Annat som händer i studion är att jag nyss målat naglarna, för ikväll ska jag på teater med Sandra som uteslutande har de bäst målade naglarna i min bekantskapskrets. Jag kommer aldrig att nå hennes nivåer, men hey, man får anstränga sig lite. Plus: har ändå tänkt måla naglarna i en halv evighet.

/Anna

Fokus

Jag hade en liten kris igår.
Jag får det när jag upprepat jobba-äta-sova-jobba-äta-sova tillräckligt många gånger utan någon variation som skiljer dagarna från varandra. Då måste jag stanna upp och fundera på vad som verkligen betyder något.

Till exempel hör jag min chefs röst i huvudet: "Vi ska ha roligt och känna att vi utvecklas på jobbet! Göra det vi vill göra och är duktiga på. Anna, vad tycker du bäst om?"

Det är fint. Jag tänker att det även finns en poäng med att jobb bara är "jobb" ibland också. Just för att det tvingar en att tänka till.

När jag har kris, ser jag till att någonting händer som jag inte planerat. Till exempel ringde jag Elin igår, för jag vet att hon kan dyka in med kort varsel och har samma smak bland utbudet av sitcoms och kan hänga i soffan utan att säga nåt. Eller säga nåt, vilket som. Hon kom, jag bjöd på middag och hon installerade en "seven minute workout-app" på min telefon som hon sedan coachade mig igenom. Det hjälpte. Plus det som var kvar av födelsedagstårtan, den hjälpte också.

Idag är det mindre krisigt. Egentligen är det samma lika, men ändå är det inte det. Jag läser några intressanta och välskrivna inlägg om litteratur och skrivande. Jag kollar in vad mina favoritförfattare gör och dagdrömmer mig till deras liv en stund. Orden och texten finns lite närmre igen. Jag skriver det här.

Det är allt som behövs. Jag behöver inte förflytta mig kroppsligt, det är ändå aldrig grönare på andra sidan.

/Anna

Händer ja, say WHAAAT?!

Kunder i studion och offertförfrågningar och bokningar och leveranser och ...
Jag håller balansen, dirigerar med hela armarna, undviker hål och ler hela tiden.

Nyårslöftet med att skriva lite varje dag börjar tära på mig. Lite varje dag är för l i t e. Men hjärnan är upptagen med att svara på mail och skriva offerter och tänka ut roliga saker att lägga på instagram. (Vi har ett instagramkonto på jobbet nu, kära vänner!) Eftermiddagarna och kvällarna är för mörka. Tröttheten för nära.

Pew.

Dessutom är jag mitt i ett kapitel som inte fungerar (en gammal darling, ja) och som nu blir helt annorlunda. Med små snuttar varje kväll, har jag ingen riktig översikt på hur skeendet egentligen blir. Jag behöver läsa i ett svep, koncentrerat. Känna orden och rytmen och ta tempen på begripligheten.

Men när?

(Jag vet: bara gör.)

/Anna

Jobba jobba jo-obba!

Vips var det fredag!
Vips var helgen förbi!
Vips försöker man febrilt hinna allt man ska hinna en vardag igen!

Hur blev det såhär?

Allt jag ville var att ha rutiner, laga middag, träna, läsa-skriva-skapa och sova gott om nätterna.

I det stora hela gör jag det också.

Men just nu tycks allt ha klumpat ihop sig. Och jag vaknar kallsvettig på småtimmarna och kan inte somna om.

Det enda jag med stolthet kan säga är att jag fortfarande håller mitt nyårslöfte: Jag skriver minst ett ord om dagen på Urmakaren och dra mig baklänges om inte de ord jag pressar ur mig strax innan läggdags är rent av briljanta i all sin sparsmakade fåordighet.

När man bara ska skriva en fras, tänker man ju till lite innan man väljer vilka tangenter man vill använda.

När kapitlet är färdigt som jag jobbar med kan jag göra en bättre utvärdering, då har det väl visat sig om det är begripligt eller inte. Sisådär lagom till midsommar, gissar jag.

/Anna

Glad Lucia!

Vi firar denna dag med syjunta, julmusik och levande ljus. Äntligen går det att använda gamla favoriter från garderoben igen! Knappar är isydda, sömmar lagade. Och Fotografen har kört igång ett alldeles nytt projekt (sy ett fodral till sin nya dator) medan jag skriver bok. Det är länge sedan vi var hemma samtidigt och pysslade på det här sättet, det är nästan löjligt hemtrevligt.

I går testade en av mina kollegor ljussättning i studion inför dagens bröllopsplåtning i mörk vinterkväll. Jag ställde upp som modell och eftersom bröllopsparet antagligen får hålla i levande ljus och så i vissa bilder, gjorde vi några varianter på det. Sedan drabbades jag av helt naturlig Lucia-feeling...

/Anna

8. Ljus

Det året då jag jobbade på tvserie-produktion från september till april och var utomhus en stor del av tiden, märktes det verkligen hur mycket kroppen drar åt sig energi från dagsljuset även om det är mulet och iskallt och det egentligen bara är ljust mellan nio och två. I år är jag mycket lyckligt lottad som var på filmproduktion i somras just när den där rekordvärmen slog till och jag satt utomhus hela dagarna och blev vidbränd, men också fylld med ljus och värme. November var därför inte så illa. Att man ändå blir sentimental av att skymta en flik blå himmel eller att få solen rakt i ögonen under de tjugotvå sekunder det tar att köra över Västerbron, är mänskligt.

Jag ställde en hyacint i studion för någon vecka sedan och den har inte visat minsta tecken på att blomma. Det kan ha att göra med att jag råkade nypa av de flesta rötter när jag tog bort plastkoppen. Det kan ha att göra med att jag glömt vattna. Men mest tror jag att det beror på brist på värme och ljus. Så när solen sken in här med fullt fräs, placerade jag blomman mitt i härligheten.

För övrigt går det åt mängder med stearinljus hemma, morgon och kväll.

Och nej, ljusterapin har ännu inte gett någon effekt på hyacinten.

Solljus. 

Stearinljus.

/Anna

Nobel

Som vanligt såhär års tänker jag osedvanligt mycket på dynamit. Min nästa bok kommer att kräva research i ämnet och det blir kul. Jag har redan ett hum om när man började använda dynamit i gruvindustrin (andra halvan av 1800-talet) och jag har koll på hur man bar sig åt för att få berget att spricka innan dynamiten uppfanns (först tillmakning och senare krut). Resten måste jag lära mig.

För övrigt tycker jag lite synd om alla stylister som bokstavligt talat får kämpa i motvind i dag med att få nobelgästerna att se välputsade och torra ut. Själv sitter jag med varm långkofta och dricker kaffe i studion och lyssnar på regnet som smattrar mot plåttaket och vinden som skakar kvarteret.

Rekvisita-bomb med dynamit.

/Anna

Snart ikapp!

Det här med att det blev oktober efter bokmässan har jag inte landat i än, trots att jag måste klä mig med tröja under kappan och handskar och basker (ja, jag har basker!). Det ruschade liksom på, först med en boksmälle-zombie i bakhuvudet och sedan med dubbla jobb.

På torsdagmorgon levererar jag i alla fall äntligen ett stycke färdigt projekt till kund, det tror jag att jag ska fira med tårta för sedan har jag bara mitt vanliga jobb att hålla reda på. (Förutom en lektörsläsning, men den innebär ju inget koordinerande eller inblandning av underleverantörer och sånt krångel. Bara läsning och eftertanke.)

Är fortfarande bitter över att extra-projektet spillde över på helgen som var, jag hann liksom inte vara i huset på Nyberget och bygga dörr med de andra trots att jag befann mig i närheten. Istället satt jag ensam hemma hos mamman och pappan och skrev speakertexter till företagsfilmer. Precis så oinspirerade som det låter.

Det var nära att jag inte ens fick se mitt hus, men vi åkte förbi där på vägen hem till Stockholm igen och jag berömde dörrbygget (här i aluminium, men den ska kläs i trä och målas innan den är helt färdig). Kom även ihåg att fota den delen av hallen som ska bli arbetsrum där jag ska sitta i det magiska ljuset vid fönstren och skriva någon gång i framtiden.

/Anna

Författare på heltid?

Naturligtvis är jag fullt medveten om att det där med att "skriva på heltid" innebär så väldigt mycket annat än att bara sitta vid sin dator och hitta på. Och det verkar ju betryggande. Jag tror nämligen att jag skulle bli väl konstig av att hänga i min hittepåvärld dagarna i ända. Eller inte. Men jo.

Däremot tror jag inte att de där andra "skriva-på-heltid-uppdragen" skulle väga upp tillräckligt mycket för att tillgodose en nödvändig dos av "arbetsuppgifter" och sannerligen inte "arbetskamrater".

Jag är så himla glad över att jag har ett "vanligt jobb", det är nog det jag försöker säga. Även om mina "arbetskamrater" mestadels består av fotografer som är "ute och fotar" och lämnar mig ensam i studion. Men ändå. Det är något annat än Urmakaren och alla låtsasproblem jag hittat på för den världen. I studion har jag riktiga människor att ringa, riktiga fakturor att skicka, riktiga offerter och riktiga kalendrar att hålla koll på.

Plus riktigt kaffe.

Jag tror jag behöver det, den där verklighetsdosen.

Men jag hör av mig när jag ändrar mig.

Arbetsplats. Utan distraherande inspiration.

/Anna

Grönare på andra sidan och allt det där

Saker jag inte gör den här sommaren och som jag då och då kommer på mig själv med att sakna lite:

1. Bada och därefter torka i solen på varm handduk (detta sedan det blev tropiskt väder, that is)

2. Gå promenader och plocka bär

3. Flanera på stan och spontanshoppa i sommarrean



Vad jag däremot gör mest hela tiden:

1. Tar snabba dopp för att kyla ner mig alternativt badar mig ren om kvällarna innan det är dags att lägga sig eftersom det inte finns tillräckligt med vatten i huset för att tvätta bort jobbsvetten.

2. Jobbar mig trött

3. Beställer specialmaterial till fönstertillverkning och –målning hos lokala färg– och järnhandlare som jag åker specifikt för att hämta så snart det finns i butik



Och det händer även att jag:

1. Äter grillat

2. Äter glass

3. Sover i husvagn mitt i skogen och lever dagarna i världens bästa byggprojekt


Dessutom! I går kväll blev det strömavbrott i hela regionen och det var ju väldigt spännande när vi just satt igång kvällspasset med att måla fönster. Det var bara att ta fram stearinljus och så sa vi att "såhär gick det säkert till när de byggde huset för hundra år sedan utan elbelysning." Ha! Hela huset har för sjutton varit fyllt av eltransformatorer så vette sjutton om det någonsin varit ellöst här.

För övrigt kittade och glasades det sista fönstret idag (allt som allt finns det 52 fönsterramar i detta hus), så nu är det en sista strykning linoljefärg kvar som gäller i det här momentet som går under namnet "Fönsterfabriken".

Färgen kallas "Kromoxidgrön 83". Grönare än så blir det inte.

/Anna

Tillbaka till verkligheten. Fast inte.

De senaste veckorna har jag jobbat med filminspelning och det har varit hur kul som helst! Kreatörerna har haft visioner jag inte riktigt hänger med på, arbetssätt som jag aldrig varit med om tidigare och ett så proffsig och generös attityd att jag ville vara med det där gänget för evigt. Så ganska bra att det var dags att ta farväl, med andra ord (sentimentalitet är inte min stil). Detta gjordes med en hejdundrans fest i lördagskväll.

De allra sista scenerna den allra sista inspelningsdagen var också manusets allra sista sidor. Mer meta än så blir det inte. Vi hade kul teknik där i slutet också. En lyftkran till exempel. När allt var klart och teamet firade med glass och jordgubbar, uppstod ett ögonblick då ljussättaren och jag fick ögonkontakt och därefter rusade till kranen där jag fick åka upp! 22 meter låter lite på papper och ser inte så märkvärdigt ut från marken. Men när man står högst upp i en liten korg som rymmer exakt två personer och som balanserar i änden på en fullt uppsträckt arm, då skakar benen. Underbart!

Lyftkranen såsom den var tänkt att användas – hänga lampa i. 

Högt uppe i korgen, som en liten fluga i änden på ett snöre!

Taken i Midsommarkransen. Gillar tak! Och lyftkranar.

I söndags morse var jag lagom mosig när jag tryckte ner allt jag kunde hitta i en liten resväska och drog till tåget. Där bredde jag ogenerat ut mig på två säten i ett desperat försök att tvinga undan min servicegen som ryckte till varenda gång någon gick ombord och jag fick för mig att jag måste hjälpa till med andras resväskor (det är tydligen vad fyra veckors inspelning där jag ständigt varit "pass på" gör med mig). Upptäckt: jag kan vara arrogant också. Skönt.

Jag blev hämtad från tåget av Fotografen (o, vad härligt att äntligen ses igen!) och sedan hoppade han av i bygget på Nyberget och jag tog bilen till Grängesberg för att fira Vilses födelsedag med en guidad tur till mina allra bästa ställen i trakten. Så sjukt orealistiskt att befinna sig vid världens ände (aka "dagbrottet") med den här tjejen på hennes födelsedag!

Jag och min bästis författaren/förläggaren.

Sedan åkte vi till svärmors café som var stängt för dagen och dukade upp ett födelsedagsfikabord med tända ljus och åt tårta! Och ja, jag fick klappa på provtrycket av Ljus som varit dolt.

Och nu? Nu är det dags att styra upp fyra veckors frånvaro från det riktiga jobbet i fotostudion. Fast från Ludvika, distansjobb rockar. Först ut: bokföring.

/Anna

Hej från en exhibitionistisk utmaningsjunkie. Och från en rutinälskande fegis.

Det var i slutet av dagen, någon av dagarna som passerat den här veckan, och vi hade förflyttat oss till dagens sista inspelningsplats. Kameravinklar och skådespelarinsatser tycktes givna och jag funderade nog mest över vädret eller parkeringsplatser för teambilarna (mina två absolut mest frekventa huvudbryn de senaste veckorna) när elektriker och fotograf steppar fram till mig med ett leende och pekar på femvåningshuset intill oss.

"Anna, vi skulle vilja filma från terassen där, högst upp?"

Så länge jag kan minnas har jag varit en sån där som slutför uppdrag, gör som jag blir tillsagd och aldrig tycks ha vett att dra mig undan från en utmaning. Paradoxalt nog kan jag även minnas ungefär när jag bestämde mig för att aldrig mer göra sånt som jag tycker är jobbigt. Jag var nitton år och tog körkort. Och aldrig mer skulle jag utsätta mig för den ångestladdade stress som uppkörningen innebar. Tills det var dags att försvara mitt examensarbete, jag minns tydligt hur tunnelbanefärden till universitetet kändes som den allra sista och den enorma lättnaden när det var över, samt det obligatoriska "jag ska aldrig mer..." I skenet av detta är det helt osannolikt att jag valt att jobba med filmproduktion, eller med projekt över huvudtaget. Mina arbetsdagar kryllar av obehagliga och oförutsägbara situationer, men det är också det fina med det hela: För varje ouppnåeligt mål jag lyckas övervinna, desto mindre svårt är det nästa gång. Mer eller mindre.

Jag bestämde mig för att skriva en bok. Men aldrig i livet att jag ville visa den för någon innan den var färdig. Den är inte färdig. Men nu är det i alla fall dags. Jag vill ogärna släppa berättelsen i från mig, men den sliter sig och kräver att bli fri. I helgen ska jag bara plita ner alla kapitelnumreringar korrekt så texten blir begriplig, sedan ska den skickas till ett par testläsare. Tre stycken, närmare bestämt. Fyra, om man räknar med Strumpan. Och hon har faktiskt inte läst den senaste versionen och rätt mycket har hänt. Jag får hjärtklappning och svettas, känner mig en aning yr. Det är inte den sista färden jag befinner mig på, långt ifrån, men kroppen reagerar på samma sätt ändå.

Jag tror att jag är smått beroende av de där utmaningarna, av att fixa det jag själv inte tror är möjligt, det är ett fix i sig. Ändå inbillar jag mig att jag strävar efter ordning och reda, rutiner och slentrian. Tänk att veta exakt hur veckan kommer att bli varje måndag, kan jag tänka. Jag trånar efter det och tråkar ut mig med samma tanke.

Det tog exakt ett telefonsamtal och två dörrknackningar (för att jag trodde att jag var högst upp i huset och knackade på och pratade med en vänlig dam som informerade mig om att det fanns ännu en våning ovanför hennes). Sedan var hela kamerateamet välkomna hem till den privatperson som bodde i lägenheten med den utpekade terassen. Och det bästa av allt är att fotografen såg lycklig ut över bilderna när de kom ner igen. Vilken kick.

Komradion och jag vid en annan inspelningsplats.

/Anna

Det är varmt, det är ljust. Är det sommar nu?

Jag störtade på stan idag och roffade åt mig både kjol och shorts i en butik. Provade. Tvekade. Köpte. För det är ju så varmt! Vad hände liksom?

Ungefär samtidigt som jag fick ett fantastiskt jobberbjudande (Jovisst! Sant! Förra fredagen!) gick tydligen vädret och ändrade årstid. Bara sådär.

Jobbet?

Asch, det är inget särskilt. Bara exakt precis just det uppdrag jag försökt nätverka mig till ungefär lika länge som jag frilansat i den där filmbranschen. I fredags kom telefonsamtalet: "Vi har precis fått produktionsstart, SVT och SFI finansierar vår novellfilm som börjar filmas nu i juni. Vill du vara produktionskoordinator? Och kanske platschef när det behövs?"

Ja, vad säger man? Att man äntligen hittat en anställning? Att man planerar att bygga hus exakt hela juni och juli?

Fotografens svar på mina tveksamma motargument var enkelt: "Är du helt dum i huvudet?"

Tur att jag inte tackade nej på studs. Tur att jag bad att få tänka över helgen, hinna vänja mig vid tanken, släppa paniken, välkomna tanken på att jag skulle kunna göra det här...

I måndags pratade jag med min chef. Tur att jag har en chef som arbetar kreativt, som är en konstnär, som vet vad det innebär att få frågan. "Inga problem, vi får lösa det på något sätt. Kan du ändå hålla koll på ett och annat åt mig?" Klart jag kan. Jag ska vara superwoman från och med nu. För på måndag börjar dubbellivet. Jag ska bara till huset i skogen och andas frisk luft och höra fåglarna kvittra sig yra först.

/Anna