Gårdagens Mozart

Strumpan och jag lyckades snubbla in i Guldrummet på Operan precis när presentatören av kvällens föreläsning harklade sig borta vid flygeln och uppmanade alla att komma lite närmare. Han berättade om bakgrunden till Don Giovanni, en karaktär som existerar i flera kulturer, till exempel som Don Juan, och i flera olika variationer – och operor. Det sägs att textförfattaren till Mozarts opera var god vän med verklighetens Don Juan, Giacomo Casanova och att denne till och med kan ha petat in en rad eller två av sina egna erfarenheter som förförare och manipulatör.

Operans föreställning är placerad i både nutid och i ett slags hittepålandskap som får fantasin att spela med karaktärerna. Berättelsen är blodig, svart och ganska äcklig. Don Giovanni själv är ingen sympatisk karaktär och heller ingen att känna empati för. Han framstår som psykotisk och oförmögen att sätta sig över sitt eget begär. Istället tar de bedragna kvinnorna plats och ger berättelsen driv och kärna.

Som med alla bestående verk är Don Giovanni mångbottnad och när man inte förundras över ljud- och ljuseffekter, finns många frågeställningar att fundera över: Varför sätter sig Don Giovanni bokstavligen i skiten? Hur kommer det sig att kvinnorna både är skräckslagna för honom och oförmögna att slita sig när de väl kommer nära? Vem går egentligen vinnande ur berättelsen? Sådana saker. Bra diskussionsunderlag helt enkelt.

Strumpan var lyrisk i pausen och kallade musiken "flimsig" i förhållande till de vulgära texterna och djupa allvaret i scenerna. Bra beskrivning, tycker jag.

Själv kan jag inte låta bli att fundera över det halvskrivna manus jag har liggande där en Casanova-figur har en viktig roll. Vad berättelsen handlar om är som alltid väldigt oklart, men med den här föreställningen i ryggen kanske den dammas av framöver ...

Pausutsikt

/Anna

Dagens Satie

Med önskan om en god helg,

/Elin

November: te, lakrits och Harry Potter

Jag har tänkt länge att jag ska läsa hela serien igen, och i denna på många sätt mörka månad kändes det som ett bra läge att få fly den bistra verkligheten någon stund om dagen. Tänkte att jag skulle ha läsning fram till jul, men i den här takten kommer de inte ens att räcka november ut...

/Elin

En annan skrivarhelg

Urmakaren skriver sig inte av sig själv, det är ett som är säkert. Och jag skriver inte heller av mig själv, tydligen. Så när Emmelie frågade om jag ville haka på till världens än... jag menar Åkersberga och skriva med Fredrik rensade jag de få planer som fanns för hela förra helgen och kollade upp kollektivtrafiksmöjligheterna på studs.

Vi träffades på Idébageriet, ett fantastiskt initiativ som består av ett gammalt hus som är jättefint inrett och dit man kan komma och jobba alla dagar i veckan. (Gör det! Åk dit!) Fredriks eminenta fru ligger bakom det hela och har de mest inspirerande visioner för ett nätverkande samhälle. Typ så.

Det som händer när man sitter vid samma bord som andra och skriver är magiskt. Emmelie nämnde kort det där tangentbordssmattret  vilket är av helt annan karaktär än det som hörs av kollegorna på jobbet. Kanske för att man då och då får små glimtar av vad som försiggår i andra änden av tangenterna: en är på spännande dejt och en annan befinner sig i virrvarret kring vad som verkar vara en väldigt maxad dag. Man kan ju inte vara sämre än att man hakar på och gnetar vidare med de där scenerna som behöver säkrare ton och bättre perspektiv.

Då och då lyfter någon blicken och slänger ur sig en fråga eller tanke och så är pratet igång för en stund; om tempus, hur man väljer förlag, om man har testläsare, hur långa kapitel ska vara, allt sånt. Kommer aldrig tröttna på att prata om skrivande med andra skrivande människor!

Tack för inbjudan, för sällskapet på Roslagsbanan och tusen tack för kaffet!

/Anna

Premiär för kulturhusets författarscen!

För mig alltså.

Min kompis Sofia frågade häromveckan om jag ville följa med och lyssna på en intervju med den amerikanska författaren Marilynne Robinson. Klart jag ville! Har länge tänkt att jag skulle gå på någon av alla författarscener som kulturhuset anordnar, men hur vet man ens vilken man borde gå på? Jo, genom att nån annan väljer åt en.

Ingen av oss har läst Robinsons böcker och bänkade oss förväntansfullt långt fram. Men maken till kantig intervju! Jag vet inte om det var för att prisade kulturjournalisten Per Svensson i sin iver att analysera varje ord av Robinson, glömde bort att folk också skulle försöka hänga med i hans frågeställningar, aningen långsökta reflektioner och skutt mellan löst sammanhängande ämnen.

I det stora hela väldigt lärorikt. Lite "hur-man-inte-ska-göra". Sånt är alltid nyttigt.

Och av det som framgick av Robinsons författarskap, var Sofia och jag ändå överens om att vi blev väldigt nyfikna på böckerna. Så nu ska vi ha bokcirkel.

/Anna

Kliet

Det var ett tag sedan Hanna, Elin och jag möttes på improviserad skaparhelg nu, närmare bestämt Allhelgonahelgen, men ooo vad den gjorde susen.

Jag kan fortfarande inte säga att jag sprutar ur mig text precis, men det är inte heller där jag är i processen. Det är istället ett evinnerligt gnatande och där har jag lyckats hitta en ihållande lust. Skaparlust.

För även om det är gamla ord som gås igenom varv på varv, uppstår något nytt och spännande för varje nytt lager som arbetas fram.

I morse vaknade jag och insåg att jag mittemellan sömn- och vakentillståndet formulerat en liten passage i en existerande scen som säger väldigt mycket mer om karaktärerna i scenen än jag lyckats få fram förut. Om och om igen mumlade jag dialog och scenbeskrivning i huvudet och sedan lyckades jag nog dåsa till för jag fick skynda mig upp och anteckna de fragment jag fortfarande mindes. Tror jag lyckades återskapa det mest väsentliga i idén.

Tja, och så har jag i största allmänhet svårt att hålla mig från manus-dokumentet. Då och då "smiter" jag från jobbet nån halvtimme och jobbar med manuset istället. Vilket är helt okej eftersom jag inte jobbar heltid och fortfarande har koll på inkommande mail.

Sådär håller jag alltså på nuförtiden.

Jag känner knappt igen mig.

Inget skapande utan fika 

Två uppsättningar samma lika

Nu längtar jag efter att höra mer av Elins körversion av poplåten som hon skrev baserad på min bok.

/Anna