/Anna
Visar inlägg med etikett konst. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett konst. Visa alla inlägg
torsdag 3 mars 2016
tisdag 24 november 2015
Gårdagens Mozart
Strumpan och jag lyckades snubbla in i Guldrummet på Operan precis när presentatören av kvällens föreläsning harklade sig borta vid flygeln och uppmanade alla att komma lite närmare. Han berättade om bakgrunden till Don Giovanni, en karaktär som existerar i flera kulturer, till exempel som Don Juan, och i flera olika variationer – och operor. Det sägs att textförfattaren till Mozarts opera var god vän med verklighetens Don Juan, Giacomo Casanova och att denne till och med kan ha petat in en rad eller två av sina egna erfarenheter som förförare och manipulatör.
Operans föreställning är placerad i både nutid och i ett slags hittepålandskap som får fantasin att spela med karaktärerna. Berättelsen är blodig, svart och ganska äcklig. Don Giovanni själv är ingen sympatisk karaktär och heller ingen att känna empati för. Han framstår som psykotisk och oförmögen att sätta sig över sitt eget begär. Istället tar de bedragna kvinnorna plats och ger berättelsen driv och kärna.
Som med alla bestående verk är Don Giovanni mångbottnad och när man inte förundras över ljud- och ljuseffekter, finns många frågeställningar att fundera över: Varför sätter sig Don Giovanni bokstavligen i skiten? Hur kommer det sig att kvinnorna både är skräckslagna för honom och oförmögna att slita sig när de väl kommer nära? Vem går egentligen vinnande ur berättelsen? Sådana saker. Bra diskussionsunderlag helt enkelt.
Strumpan var lyrisk i pausen och kallade musiken "flimsig" i förhållande till de vulgära texterna och djupa allvaret i scenerna. Bra beskrivning, tycker jag.
Själv kan jag inte låta bli att fundera över det halvskrivna manus jag har liggande där en Casanova-figur har en viktig roll. Vad berättelsen handlar om är som alltid väldigt oklart, men med den här föreställningen i ryggen kanske den dammas av framöver ...
/Anna
Operans föreställning är placerad i både nutid och i ett slags hittepålandskap som får fantasin att spela med karaktärerna. Berättelsen är blodig, svart och ganska äcklig. Don Giovanni själv är ingen sympatisk karaktär och heller ingen att känna empati för. Han framstår som psykotisk och oförmögen att sätta sig över sitt eget begär. Istället tar de bedragna kvinnorna plats och ger berättelsen driv och kärna.
Som med alla bestående verk är Don Giovanni mångbottnad och när man inte förundras över ljud- och ljuseffekter, finns många frågeställningar att fundera över: Varför sätter sig Don Giovanni bokstavligen i skiten? Hur kommer det sig att kvinnorna både är skräckslagna för honom och oförmögna att slita sig när de väl kommer nära? Vem går egentligen vinnande ur berättelsen? Sådana saker. Bra diskussionsunderlag helt enkelt.
Strumpan var lyrisk i pausen och kallade musiken "flimsig" i förhållande till de vulgära texterna och djupa allvaret i scenerna. Bra beskrivning, tycker jag.
Själv kan jag inte låta bli att fundera över det halvskrivna manus jag har liggande där en Casanova-figur har en viktig roll. Vad berättelsen handlar om är som alltid väldigt oklart, men med den här föreställningen i ryggen kanske den dammas av framöver ...
 |
| Pausutsikt |
/Anna
tisdag 10 februari 2015
Skaparhelgsrapport var det här!
När fyra personer bor tillsammans på liten yta (aka mitt hem) under en helg, känns den ytan nästan lite omöblerad när de åker till sitt. Mitt under värsta skaparyran i helgen åkte dessutom Fotografen till Thailand för att jobba där en vecka, så nu är det sannerligen ödsligt.
Fast det är ganska mycket ordning på allt.
Och fortfarande hyfsat rent. (Känner i och för sig för att okynnesstäda.)
Mest av allt är det lugnt.
Men nu var det helgen det skulle handla om. Kylskåpet, vi börjar där, för det var fullproppat och uppstyrt. Sängplatserna var planerade och bäddade. Problemet för min del var m an u s e t. Jag hade inte en susning om vad jag skulle ägna mig åt. Det blev en trevande uppstart och därefter korta skrivpass varvat med matlagning och disk, bara för att göra saker, rensa tankarna.
Himla tur att hela temat för helgen var: TA DET LUGNT.
Rätt vad det var tog någon en tupplur, läste en bok eller gick på promenad.
Stämningen var i det stora hela tyst och koncentrerad, bara sent på kvällarna ägnade vi oss åt att flamsa (till exempel runt en ostbricka).
I lördags, när vi gick på lokal och åt tapas, hade jag kört fast ordentligt. Texten var tråkig, karaktärerna tråkiga, allt var tråkig. Så jag började skissa upp innehållet i varje kapitel jag skrivit dittills (med vacker reservoarpenna ja, för det är så man får lusten tillbaka) och hittade spännande trådar att dra vidare i. Helgen slutade därmed i en känsla av frid. Och med nya namn på de flesta karaktärer som vi spånade fram över frukost. Du milde! Hur ska jag nu känna igen dem?
Tack Hanna, Katrin och Elin för besöket och varmt välkomna åter! Men ring innan, okej?
Strumpan, det är här du tar vid.
/Anna
Fast det är ganska mycket ordning på allt.
Och fortfarande hyfsat rent. (Känner i och för sig för att okynnesstäda.)
Mest av allt är det lugnt.
Men nu var det helgen det skulle handla om. Kylskåpet, vi börjar där, för det var fullproppat och uppstyrt. Sängplatserna var planerade och bäddade. Problemet för min del var m an u s e t. Jag hade inte en susning om vad jag skulle ägna mig åt. Det blev en trevande uppstart och därefter korta skrivpass varvat med matlagning och disk, bara för att göra saker, rensa tankarna.
Himla tur att hela temat för helgen var: TA DET LUGNT.
Rätt vad det var tog någon en tupplur, läste en bok eller gick på promenad.
Stämningen var i det stora hela tyst och koncentrerad, bara sent på kvällarna ägnade vi oss åt att flamsa (till exempel runt en ostbricka).
I lördags, när vi gick på lokal och åt tapas, hade jag kört fast ordentligt. Texten var tråkig, karaktärerna tråkiga, allt var tråkig. Så jag började skissa upp innehållet i varje kapitel jag skrivit dittills (med vacker reservoarpenna ja, för det är så man får lusten tillbaka) och hittade spännande trådar att dra vidare i. Helgen slutade därmed i en känsla av frid. Och med nya namn på de flesta karaktärer som vi spånade fram över frukost. Du milde! Hur ska jag nu känna igen dem?
 |
| Koncentrerad Hanna. |
 |
| Skapargäng. |
 |
| Mat! |
 |
| Paus. |
Strumpan, det är här du tar vid.
/Anna
torsdag 23 oktober 2014
Skräck-research
När Hallwylska Museet annonserade att de skulle ha pressvisning för sin nya utställning, kunde jag inte låta bli att maila och fråga om jag fick komma trots att jag inte jobbar med press. Det fick jag!
Deras nya utställning handlar om "det ockulta sekelskiftet 1900" vilket ju är exakt vad jag sneglar mot nu när jag går på djupet med det övernaturliga inslagen i Urmakaren. Så det var o e r h ö r t fascinerande att höra till exempel om uppfinningar som andetelefonen, en uppfinning som Tomas Edison sägs ha arbetat med (trots att det förstås saknas bevis för detta, liksom det gör för många av de idéer som presenteras i utställningen). Mer än något annat kan man väl säga att det är en utställning i hur man föreställde sig att världen fungerade under sekelskiftet och därtill vilka (mer eller mindre) vetenskapliga metoder man använde för att få svar på sina frågor. P r e c i s det finger-mot-paragrafen jag behövde för att få en ingång till varför det går som det går för Urmakaren.
Under vandringen väcks frågorna kring andar, varulvar och Dracula till liv i skenet av en sekelskiftesmodernitet: elektriskt ljus. Men där finns ingen enkel, dramaturgiskt tillrättalagd upplösning. Och man kommer på sig med att fundera över om kalldraget man känner längs benen hör till utställningen eller om det är en kvarleva liksom palatsets vindlande gångar och knarrande golv.
Nu känner jag lite att det finns massor av gammal litteratur att sätta huggtänderna i... Och just det, utställningen öppnar i morgon så det är bara att bege sig under helgen!
/Anna
Deras nya utställning handlar om "det ockulta sekelskiftet 1900" vilket ju är exakt vad jag sneglar mot nu när jag går på djupet med det övernaturliga inslagen i Urmakaren. Så det var o e r h ö r t fascinerande att höra till exempel om uppfinningar som andetelefonen, en uppfinning som Tomas Edison sägs ha arbetat med (trots att det förstås saknas bevis för detta, liksom det gör för många av de idéer som presenteras i utställningen). Mer än något annat kan man väl säga att det är en utställning i hur man föreställde sig att världen fungerade under sekelskiftet och därtill vilka (mer eller mindre) vetenskapliga metoder man använde för att få svar på sina frågor. P r e c i s det finger-mot-paragrafen jag behövde för att få en ingång till varför det går som det går för Urmakaren.
Under vandringen väcks frågorna kring andar, varulvar och Dracula till liv i skenet av en sekelskiftesmodernitet: elektriskt ljus. Men där finns ingen enkel, dramaturgiskt tillrättalagd upplösning. Och man kommer på sig med att fundera över om kalldraget man känner längs benen hör till utställningen eller om det är en kvarleva liksom palatsets vindlande gångar och knarrande golv.
Nu känner jag lite att det finns massor av gammal litteratur att sätta huggtänderna i... Och just det, utställningen öppnar i morgon så det är bara att bege sig under helgen!
/Anna
lördag 1 februari 2014
Grattis på första februari!
Nämen alltså. Februari skulle ju komma med konfetti och fanfarer. Istället är det grått och slaskigt och fortfarande råder konstant otajming i min tillvaro. Morgonen började med att vi var tvungna att boka om vår tid på bilprovningen och sedan somnade vi om och sov ungefär hela förmiddagen. Hoppsan. Vi tog oss dock till studion med kläder och kamera, nästan på utsatt tid, och Lillstrumpan hakade på lika uppsminkad till tänderna som jag, och så knäppte vi tre minneskort fulla med porträttbilder i olika outfits men (i mitt fall) med en och samma pose, så det gäller att den enda posen funkar för det var tydligen den enda jag kunde. Fotografen släppte jag sedan av på jobbet så han kunde göra klart det där jätteviktiga projektet som han inte hunnit med under veckan och jag åkte hem och här sitter jag nu och funderar på om vi kanske borde ta oss för att äta middag ikväll.
Men låt oss för en stund se tillbaka på gårdagskvällen då Strumpan och jag skrattade så vi blev tårögda och fick ont i kindmusklerna. För exakt så roligt var det att se våra barndomsidoler i 30-årsfesten på Oscarsteatern: Galenskaparna och After Shave. Det första som slog mig var hur otroligt bra de sjunger och hur musikaliska de är. Det andra som slog mig var hur daterade deras låtar är. Men sångerna är ändå den största behållningen, vilket jag också minns från när vi såg dem (främst Grisen i Säcken och Skruven är Lös) på tv. De, och Claes Erikssons otroliga monologer. Mannen är ett logiskt ordvrängargeni.
30-årsfesten är en revy där de plockat ett nummer från varje årtionde, med start 1982 och slut vid 2012. Följaktligen var den första akten fylld av låtar och sketcher vi i stort sett kunde innantill (liksom resten av publiken med tanke på att salongen fylldes av garv precis innan de komiska poängerna) och den andra akten bestod av mer nutida politisk satir, en och annan låt som kändes pinsamt fylld av stereotypa inslag samt en sverigemonolog som tjatade sönder temat på hur konstiga vi svenskar är, med väntade igenkänningsskratt som följd. Från mig med, för återigen, Claes Eriksson är ett geni. Det roligaste inslaget var helt oväntat ett akrobatiska nummer där tre av gubbarna iklädda små badbyxor envisades med att försöka klänga sig upp i tygstycken som hängde från taket och försöka svinga sig elegant i dem samtidigt som de sjöng trestämmigt. Vansinnigt kul. (En snutt av numret syns i trailern, för den nyfikne.)
Nåväl, eftersom de rådde fotoförbud i salongen igår och jag inte hann få upp kameran i fotostudion idag för att illustrera vår insats som modeller, bjuder jag helt enkelt på en guldglittrig bild från pausen i Oscarsteatern:
Och, eftersom jag inte fattar varför den eminenta "Skruven är Lös"-låten inte var med på repertoaren igår (plus att jag hade den på repeat i huvudet hela dagen), här är den:
Jamen ni hör ju. Det låter lika bra som konfetti!
/Anna
Men låt oss för en stund se tillbaka på gårdagskvällen då Strumpan och jag skrattade så vi blev tårögda och fick ont i kindmusklerna. För exakt så roligt var det att se våra barndomsidoler i 30-årsfesten på Oscarsteatern: Galenskaparna och After Shave. Det första som slog mig var hur otroligt bra de sjunger och hur musikaliska de är. Det andra som slog mig var hur daterade deras låtar är. Men sångerna är ändå den största behållningen, vilket jag också minns från när vi såg dem (främst Grisen i Säcken och Skruven är Lös) på tv. De, och Claes Erikssons otroliga monologer. Mannen är ett logiskt ordvrängargeni.
30-årsfesten är en revy där de plockat ett nummer från varje årtionde, med start 1982 och slut vid 2012. Följaktligen var den första akten fylld av låtar och sketcher vi i stort sett kunde innantill (liksom resten av publiken med tanke på att salongen fylldes av garv precis innan de komiska poängerna) och den andra akten bestod av mer nutida politisk satir, en och annan låt som kändes pinsamt fylld av stereotypa inslag samt en sverigemonolog som tjatade sönder temat på hur konstiga vi svenskar är, med väntade igenkänningsskratt som följd. Från mig med, för återigen, Claes Eriksson är ett geni. Det roligaste inslaget var helt oväntat ett akrobatiska nummer där tre av gubbarna iklädda små badbyxor envisades med att försöka klänga sig upp i tygstycken som hängde från taket och försöka svinga sig elegant i dem samtidigt som de sjöng trestämmigt. Vansinnigt kul. (En snutt av numret syns i trailern, för den nyfikne.)
Nåväl, eftersom de rådde fotoförbud i salongen igår och jag inte hann få upp kameran i fotostudion idag för att illustrera vår insats som modeller, bjuder jag helt enkelt på en guldglittrig bild från pausen i Oscarsteatern:
Och, eftersom jag inte fattar varför den eminenta "Skruven är Lös"-låten inte var med på repertoaren igår (plus att jag hade den på repeat i huvudet hela dagen), här är den:
Jamen ni hör ju. Det låter lika bra som konfetti!
/Anna
måndag 19 augusti 2013
En kulturfestivalvecka senare
Veckan som gick gjorde jag allt annat än att hänga på kulturfestivalen. Men några grejer hann jag med vilket jag har mina kulturfestivalhängarvänner att tacka för. Med jobb måndag till söndag är det annars lätt att tycka att man ska hem och sova mellan arbetspassen.
Då hade jag missat det här:
Stadsvandring
Vi spankulerade omkring på Östermalm och fick några synnerligen välberättade historier om gamla tidens polisarbete av guiden som var klädd som en 1800-talspolis. Det bästa var när han skickade runt bevismaterial från ett omtalat mord. Det sämsta var regnskurarna. Men de gick över och var egentligen inte så illa de heller.
Utomhusopera
Operan bjöd på ett smakprov ur kommande repertoar på stora scenen framför operan. Det var uppehåll och alldeles ljummet. Sakta men säkert kom skymningen. Ljussättningen förändrades för varje låt, inte bara på scenen, utan över hela Stockholm. Den bästa låten vet jag inte ens vem som komponerat eller vilken opera den hörde till, men det var så magiskt att jag nästan glömde bort hur ont jag hade i ryggen av att stå.
Världens Längsta Bokbord
Okej, jag hade inte kunnat missa bokbordet som sträckte sig längs hela Drottninggatan igår, eftersom jag själv var engagerad i att sätta i ordning bordet för Hoi förlag. Men jag jobbade också i butiken och missade ruschen och några av författarna som under dagen stod vid bordet och sålde sina böcker. När jag kom tillbaka på eftermiddagen var det fortfarande många nyfikna som passerade, men inte alls samma kalabalik som det påstods att det varit. Och så började det duggregna. Det var i alla fall hur trevligt som helst att träffa de författare som var kvar och känna stämningen mellan de olika stånden.
Ja just det, jag har ju varit förkyld större delen av veckan också. Den verkar jag ha jobbat bort nu.
Bara att kavla upp armarna. Det är måndag igen...
/Anna
onsdag 7 augusti 2013
Skaparresan i Skåne – dag 2: Vad vi gör när vi inte skriver/syr/spelar
Vi äter ohyggliga mängder vansinnesgod mat som vi lagar.
Däremellan fikar vi saker som vi bakar (alltså hur ambitiöst?!).
Och pratar om hur galet det är att vi dag 2 på skaparresan har träffats exakt tre och en halv dagar alltsomallt. Hur orimligt det är att vara så goda vänner när man för exakt ett år sedan inte ens visste om varandra (förutom som "Vilse" och "Kära Syster"). Men det är väl ungefär som att humlorna flyger, tänker jag. De vet inte om att de inte borde kunna och gör ändå.
Så vi gör bara.
Uppträder med egna låtar (alla utom jag), visar upp nysydda plagg (Vilses designersyster) och har högläsning (Vilse var proffs och jag vågade!).
Livet är sannerligen gott i Skåne.
/Anna
Däremellan fikar vi saker som vi bakar (alltså hur ambitiöst?!).
Och pratar om hur galet det är att vi dag 2 på skaparresan har träffats exakt tre och en halv dagar alltsomallt. Hur orimligt det är att vara så goda vänner när man för exakt ett år sedan inte ens visste om varandra (förutom som "Vilse" och "Kära Syster"). Men det är väl ungefär som att humlorna flyger, tänker jag. De vet inte om att de inte borde kunna och gör ändå.
Så vi gör bara.
Uppträder med egna låtar (alla utom jag), visar upp nysydda plagg (Vilses designersyster) och har högläsning (Vilse var proffs och jag vågade!).
Livet är sannerligen gott i Skåne.
/Anna
torsdag 1 augusti 2013
Sett och hört på semestern: Ájtte och Sofia Jannok
Helt plötsligt, i Jokkmokk, hamnade vi på ett museum om fjäll, djur och sameliv. Så här beskrivs det på hemsidan: "Ájtte är huvudmuseum för den samiska kulturen, specialmuseum för fjällkedjans natur och kultur och ett informationscentrum för fjällturisten"
Vi hamnade mitt i ett färgsprakande virrvarr av vackra bilder, proffsigt uppbyggda montrar och konst- och hantverk från 1600-talet till idag. Utställningarna handlade om livet, om tron och om att överleva i ett kargt land. Inte bara i hårt väder, utan även under de allt hårdare restriktioner som samerna tvingats anpassa sig till under historiens gång. Tänkvärt, gripande och otroligt vackert. Jag var helt tagen när vi gick ut därifrån.
Mina egna bilder är förstås fortfarande kidnappade av min telefon, men ett smakprov av Laila Duráns fantastiska folkdräktsbilder, vilka var en liten del av utställningen, finns här. (Döm om min förvåning när den söta tjejen i Karesuando-dräkten som poserar på en av bilderna tog betalt för grejerna jag handlade i shopen.)
I en monter bjöds man på åktur över fjällvärlden med videoskärmar runt omkring sig och förtrollande musik av Sofia Jannok. Den här låten blev ett slags temasång på resten av resan när den förföljde oss i bilen och in i husvagnen:
Vad jag önskar att det fanns åtminstone en gnutta sameblod i mig!
/Anna
Vi hamnade mitt i ett färgsprakande virrvarr av vackra bilder, proffsigt uppbyggda montrar och konst- och hantverk från 1600-talet till idag. Utställningarna handlade om livet, om tron och om att överleva i ett kargt land. Inte bara i hårt väder, utan även under de allt hårdare restriktioner som samerna tvingats anpassa sig till under historiens gång. Tänkvärt, gripande och otroligt vackert. Jag var helt tagen när vi gick ut därifrån.
Mina egna bilder är förstås fortfarande kidnappade av min telefon, men ett smakprov av Laila Duráns fantastiska folkdräktsbilder, vilka var en liten del av utställningen, finns här. (Döm om min förvåning när den söta tjejen i Karesuando-dräkten som poserar på en av bilderna tog betalt för grejerna jag handlade i shopen.)
I en monter bjöds man på åktur över fjällvärlden med videoskärmar runt omkring sig och förtrollande musik av Sofia Jannok. Den här låten blev ett slags temasång på resten av resan när den förföljde oss i bilen och in i husvagnen:
Vad jag önskar att det fanns åtminstone en gnutta sameblod i mig!
/Anna
tisdag 9 juli 2013
Vi kallar den: En låtskrivare gör sig redo för spelning
När Lureena spelade på countryfestivalen förra helgen fångades Elin aka Lillstrumpa på bild av Fotografen flera gånger. Men det här är hans favoritbild:
/Anna
måndag 22 april 2013
Gråmulen slottsfika
Ibland får man uppdrag som tar en på slottsbesök en helt vanlig måndag. Det här är ett sånt tillfälle. Jag har researchat Skokloster slott och fått en timmes rundvandring med så mycket information att jag känner mig sådär skönt fullproppad. Men alltså, jag upphör aldrig att förvånas över vilka ställen det finns i Sverige! Alla borde åka på dagstur till Skokloster i sommar. Och alla som inte har gift sig än borde gifta sig där. Det är ett sagoslott. Vackert.
Nu sorterar jag intrycken och laddar för körningen tillbaka mot stan med fika.
/Anna
 |
| Bilden gör inte ens nästan slottet rättvisa. Den är snarare att se som bevis för att jag är här. |
 |
| Den här bilden däremot. What you see is what it is liksom. |
lördag 20 april 2013
Det här med #KulturnattSthlm
Efter jobbet tog vi en promenad genom stan. Det var ljust, glatt och väldigt väldigt öppet:
Stadsmuseet
Tyska kyrkan
Mäster Olofsgården
Nobelmuseet
Medeltidsmuseet
Operan
/Anna
Stadsmuseet
Tyska kyrkan
Mäster Olofsgården
Nobelmuseet
Medeltidsmuseet
Operan
/Anna
fredag 29 mars 2013
Lillstrumpa och Syster Yster feat. Halva Brorsan
I rummet där jag sitter och skriver hos mamman och pappan finns ett fotografi på mig och mina syskon. Det är från det enda besöket vi gjorde i en fotoateljé när vi var små. Beskåda den särskilt påskbeskurna bilden och försök att inte låtsas om de konstfullt kapade luggarna. Det går inte. Jag vet.
/Anna
/Anna
måndag 4 mars 2013
Värsta solskenshelgen: en inbördes beundran
Vi var i valet och kvalet, Fotografen och jag, för huruvida vi skulle stanna i stan och knarka Oscarsvinnande filmer hela helgen eller om vi skulle dra hemåt till Ludvika och knarka frisk luft. Det blev det senare. Mycket klokt. I fredagskväll åkte vi och lånade en släpvagn och sedan försökte vi ha fredagsmys i bilen med chips och och godis. Plus för sällskapet. Minus för dålig radio.
Mamman jobbade i helgen och var uppe tidigt i lördags. Så när jag vaknade fem i sju och hörde att hon var i köket tassade jag upp för att hinna prata lite och äta frukost ihop. Sedan var det onödigt att lägga sig igen, så jag gjorde te och tog fram datorn och hann skriva en timme innan pappan vaknade och så åt jag frukost med honom också.
När affärerna öppnade åkte vi ner till stan och gjorde först om våra telefonabbonemang (det är inte klokt hur mycket bättre hjälp man får i en liten stad jämfört med de stora butikerna i Stockholm där säljarna är alldeles slimmade av merförsäljningsteknik. Avskyr!) Sedan handlade vi presenter till en tjej som fyller nio till veckan och kollade på bokrean i bokhandeln i exakt två minuter innan det var dags att träffa svärföräldrarna på en kopp caféfika.
En limousin passerade utanför, det var märkvärdigt.
Jag drack cappuccino, det tyckte jag var mer märkvärdigt.
Svärmodern ville kolla in en loppis i Folkets Hus som var igång just den här helgen, så då gjorde vi det. Jag suktade lite efter en skrivmaskin som en äldre herre kastade sig över sekunden efter att jag slutat leka med tangenterna. Hans egen började bli utsliten, förklarade han och han var van vid just de där tangenterna. Såklart han skulle få köpa den. Själv är jag mer var vid MacBook-tangenter, hade inte mycket att komma med där. Plus att jag misstänker att jag har mer tid på mig att hitta andra exemplar. Men fin var den, så fort jag bor större ska jag ge mig ut på jakt efter en egen skrivmaskin.
Fotografen hittade en taklampa och en gammal koffert han inte kunde leva utan, så dem köpte vi. Sedan tog vi med svärföräldrarna på utflykt till ett spännande gammalt hus. Det har varit maskinhus till en av alla gruvor i länet och liksom alla gamla gruvbyggnader bara tömts på maskiner och lämnats vind för våg.
Fotografen åkte hem till sina föräldrar för att plocka i ordning gamla saker som han samlat på sig men inte fått med sig hem tidigare. Till exempel biostolar och gamla kylskåp. Jag åkte hem till mina föräldrar och fikade med pappan.
Solen lyste och jag lade mig i soffan och läste medan pappan spelade musik ur de nya högtalarna. Världsklass! Jag hann som sagt skriva ett pass till senare, innan middagen.
På söndagmorgon var vi uppe tidigt allihop, Fotografen och jag packade ihop oss och var iväg strax efter åtta, hämtade släpvagnen med alla grejer hos svärföräldrarna och körde hem. Packade in allt i källarförrådet, åkte och lämnade tillbaka släpvagnen och åkte till söder i god tid för att hinna äta lunch innan det var dags för premiärvisningen av en kortfilm som Fotografen har plåtat. Jag hann deklarera för alla jag pratade med att min bok minsann kommer att vara färdigskriven den tjugosjätte april. Himla smart, blev inte alls stressad av det.
Efteråt ville vi inte åka hem, istället körde vi ut på Djurgården och promenerade runt bland de smala kvarteren vid Gröna Lund, där folk bor som om de vore figurer i en Astrid Lindgren-berättelse. Gröna Lund var stängt.
Fotografen blev fikasugen, jag gick med på att dricka varm choklad, lämplig uppassning hittade vi i fåtöljerna på Villa Godthem innan vi gick och hämtade bilen igen. Fast först hamnade vi på Skansenbutiken. Jag köpte påskägg och de är så söta att de får ligga på träbrickan på köksbänken redan nu.
Och efter att helgen i all dess förträfflighet tog slut, har jag nu grav prestationsångest över bokmanuset.
/Anna
Mamman jobbade i helgen och var uppe tidigt i lördags. Så när jag vaknade fem i sju och hörde att hon var i köket tassade jag upp för att hinna prata lite och äta frukost ihop. Sedan var det onödigt att lägga sig igen, så jag gjorde te och tog fram datorn och hann skriva en timme innan pappan vaknade och så åt jag frukost med honom också.
När affärerna öppnade åkte vi ner till stan och gjorde först om våra telefonabbonemang (det är inte klokt hur mycket bättre hjälp man får i en liten stad jämfört med de stora butikerna i Stockholm där säljarna är alldeles slimmade av merförsäljningsteknik. Avskyr!) Sedan handlade vi presenter till en tjej som fyller nio till veckan och kollade på bokrean i bokhandeln i exakt två minuter innan det var dags att träffa svärföräldrarna på en kopp caféfika.
En limousin passerade utanför, det var märkvärdigt.
Jag drack cappuccino, det tyckte jag var mer märkvärdigt.
Svärmodern ville kolla in en loppis i Folkets Hus som var igång just den här helgen, så då gjorde vi det. Jag suktade lite efter en skrivmaskin som en äldre herre kastade sig över sekunden efter att jag slutat leka med tangenterna. Hans egen började bli utsliten, förklarade han och han var van vid just de där tangenterna. Såklart han skulle få köpa den. Själv är jag mer var vid MacBook-tangenter, hade inte mycket att komma med där. Plus att jag misstänker att jag har mer tid på mig att hitta andra exemplar. Men fin var den, så fort jag bor större ska jag ge mig ut på jakt efter en egen skrivmaskin.
Fotografen hittade en taklampa och en gammal koffert han inte kunde leva utan, så dem köpte vi. Sedan tog vi med svärföräldrarna på utflykt till ett spännande gammalt hus. Det har varit maskinhus till en av alla gruvor i länet och liksom alla gamla gruvbyggnader bara tömts på maskiner och lämnats vind för våg.
Fotografen åkte hem till sina föräldrar för att plocka i ordning gamla saker som han samlat på sig men inte fått med sig hem tidigare. Till exempel biostolar och gamla kylskåp. Jag åkte hem till mina föräldrar och fikade med pappan.
Solen lyste och jag lade mig i soffan och läste medan pappan spelade musik ur de nya högtalarna. Världsklass! Jag hann som sagt skriva ett pass till senare, innan middagen.
På söndagmorgon var vi uppe tidigt allihop, Fotografen och jag packade ihop oss och var iväg strax efter åtta, hämtade släpvagnen med alla grejer hos svärföräldrarna och körde hem. Packade in allt i källarförrådet, åkte och lämnade tillbaka släpvagnen och åkte till söder i god tid för att hinna äta lunch innan det var dags för premiärvisningen av en kortfilm som Fotografen har plåtat. Jag hann deklarera för alla jag pratade med att min bok minsann kommer att vara färdigskriven den tjugosjätte april. Himla smart, blev inte alls stressad av det.
Efteråt ville vi inte åka hem, istället körde vi ut på Djurgården och promenerade runt bland de smala kvarteren vid Gröna Lund, där folk bor som om de vore figurer i en Astrid Lindgren-berättelse. Gröna Lund var stängt.
Fotografen blev fikasugen, jag gick med på att dricka varm choklad, lämplig uppassning hittade vi i fåtöljerna på Villa Godthem innan vi gick och hämtade bilen igen. Fast först hamnade vi på Skansenbutiken. Jag köpte påskägg och de är så söta att de får ligga på träbrickan på köksbänken redan nu.
Och efter att helgen i all dess förträfflighet tog slut, har jag nu grav prestationsångest över bokmanuset.
/Anna
torsdag 28 februari 2013
Plezuro-nyheter
Här kommer dagens lovord till en favoritbutik jag handlar alldeles för sällan i.
Jag var iväg en sväng på kollektionsrelease på Plezuro ikväll med Sandra (som helst av allt klär sig enbart i Plezuro-kreationer) och vi möttes av en fullproppat butik. Så kul!
Gästdesignern Johanna Nordlöfs klänningar faller inte mig riktigt i smaken (önskar att jag skulle kunna ha spets och blommigt, men det går liksom bara inte), fast där fanns som vanligt mycket annat fint. På grund av trängsel får jag dock gå och klämma ordentligt på allt nyinkommet en annan dag istället. För min del lockade utställningen med prints av Sofia Johansson mest. De hängde högt och syntes tydligt och bra. Och så är jag svag för prints. Sedan kom jag hem, kollade in Plezuro-bloggen och bara men åh! De fina kuddarna! De syntes liksom inte i butiken under ett lager av jackor. Fågelmotivet var min absoluta favorit på väggen. Som kuddar blir det ju bara ännu bättre.
Jag råkade förresten ha på mig mitt enda Plezuro-plagg ikväll, på grund av att det är det skönaste jag äger. Så här ser den ut! (Sandra, det är en twentyeight days into September, kanske det bästa namnet ever!) Fast när jag har den på mig ser jag betydligt lyckligare ut än modellen på bilden, bara så det inte blir några missförstånd.
/Anna
Jag var iväg en sväng på kollektionsrelease på Plezuro ikväll med Sandra (som helst av allt klär sig enbart i Plezuro-kreationer) och vi möttes av en fullproppat butik. Så kul!
Gästdesignern Johanna Nordlöfs klänningar faller inte mig riktigt i smaken (önskar att jag skulle kunna ha spets och blommigt, men det går liksom bara inte), fast där fanns som vanligt mycket annat fint. På grund av trängsel får jag dock gå och klämma ordentligt på allt nyinkommet en annan dag istället. För min del lockade utställningen med prints av Sofia Johansson mest. De hängde högt och syntes tydligt och bra. Och så är jag svag för prints. Sedan kom jag hem, kollade in Plezuro-bloggen och bara men åh! De fina kuddarna! De syntes liksom inte i butiken under ett lager av jackor. Fågelmotivet var min absoluta favorit på väggen. Som kuddar blir det ju bara ännu bättre.
 |
| Bild lånad från Plezuro-bloggen. |
/Anna
fredag 8 februari 2013
Invasion
I helgen kan man se en metautställning på Konstnärshuset, Smålandsgatan 7. Den handlar just om konstnärshuset och dess uteslutande manliga medlemsskap. Så konstnären Helena Byström har tagit sju unga kvinnor till hjälp när hon invaderar de robusta miljöerna.
Vi var på förhandsvisning igår och tittade in i det mörklagda Stora Galleriet. Utställningen består av fotografier av kvinnorna som placerats i huset i ett slags uppgivna poser, ett par filmade sekvenser av samma kvinnor där de allvarligt och uppfordrande tittar på besökaren rakt genom kameran, samt en filmad rundvandring i huset med fokus på alla fantastiska inredningsdetaljer.
Ett fascinerande ögonblick uppstår när man står i galleriet och tittar på filmen där kameran gör en svepning genom samma galleri. Gillar meta.
Vernissagen är på lördag klockan 12-16, därefter kan man se utställningen ungefär tre veckor framöver. Gå vetja! Tankeväckande, vacker och som sagt ganska mörk.
/Anna
Vi var på förhandsvisning igår och tittade in i det mörklagda Stora Galleriet. Utställningen består av fotografier av kvinnorna som placerats i huset i ett slags uppgivna poser, ett par filmade sekvenser av samma kvinnor där de allvarligt och uppfordrande tittar på besökaren rakt genom kameran, samt en filmad rundvandring i huset med fokus på alla fantastiska inredningsdetaljer.
Ett fascinerande ögonblick uppstår när man står i galleriet och tittar på filmen där kameran gör en svepning genom samma galleri. Gillar meta.
Vernissagen är på lördag klockan 12-16, därefter kan man se utställningen ungefär tre veckor framöver. Gå vetja! Tankeväckande, vacker och som sagt ganska mörk.
/Anna
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)