/Anna
Visar inlägg med etikett teknik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett teknik. Visa alla inlägg
torsdag 3 mars 2016
måndag 5 maj 2014
Jag älskar teknik. När den funkar
Kan vi tala lite om internetforum? För man måste ju bara älska dem. I alla fall när man haft ett teknikrelaterat problem som stått i vägen för skapandet i flera månader, tills man äntligen får ändan ur och vågar skicka en fråga på ett forum. Och får svar en timma senare, som löser problemet! Måste börja hänga mer på forum. Och svara på allt jag kan, pga pay it forward.
Hela helgen ägnades åt jobb i butiken, med avbrott för trevliga middagar med långväga gäster och chokladtårta. Idag sitter jag hemma med rinnig näsa och sysslar med det här:
Det teknikrelaterade, alltså. Nu låter det inte längre som knäckebröd i micken!
/Elin
Hela helgen ägnades åt jobb i butiken, med avbrott för trevliga middagar med långväga gäster och chokladtårta. Idag sitter jag hemma med rinnig näsa och sysslar med det här:
Det teknikrelaterade, alltså. Nu låter det inte längre som knäckebröd i micken!
/Elin
torsdag 9 januari 2014
Kolla! Ny dator!
Nä okej, det är samma gamla vanliga. Men jag tänkte att efter ca fem års knappande (och en inte obetydlig mängd ätande i närheten) kan det vara dags att städa av den lite. Lite otippat så var ¨^ en av de gråaste tangenterna? Nu är den i alla fall vit och fin igen.
/Elin
/Elin
Sista rycket
Är lite slö idag. Alla andra dagar den här veckan och förra har jag infunnit mig i butiken såhär dags för att plocka ner saker i flyttlådor, ställa flyttlådor på pall och plasta in pallar. Typ så. Jag har även tagit mig an ärofyllda arbetsuppgifter såsom "skrapa bort färgfläckar på golvet".
Idag åker jag till butiken för allra sista gången. Om jag kommer att jobba kvar där framöver, när ny lokal finns och sådär, får vi se hur det blir.
Det är ungefär lika delar vemodigt och skönt. De senaste morgnarna har jag vaknat med ont i ryggen, i morse med tillägget "ont i fotsulorna". Vem vet hur jag har burit mig åt för att dra på mig den. Jag saknar också rena kläder och att ha nytvättat hår.
Men mest saknar jag Urmakaren, naturligtvis.
Igår när vi lagade mat här hemma, avbröt sig Fotografen plötsligt och drog nervöst fram min nya fina dator som han använder på nätterna för att surfa med eftersom den är "lättare och snabbare" än allt annat här hemma. Jag sover som bekant på nätterna, så det är väl okej förutom det där med att det ligger en massa flikar öppna till teknik- och kamerasidor när jag vaknar. Och en morgon när jag slog upp datorn låg där sju sidor öppna till olika serviceställen för symaskiner. Men det är en annan historia. Nu höll han fram den med beklagande min och förklarade att när han kvällen därpå stängde ner alla program och bara Scrivener var kvar, råkade komma åt några tangenter så att ett nytt dokument skapades. Men samtidigt tycktes avsnittet han läste ha försvunnit.
Ni fattar.
Japp.
Han har t j u v l ä s t min bok!
Så till den grad att han kunde berätta vad det stod i stycket, nästan ordagrant.
– Har du memorerat texten? undrade jag.
– Ja, jag var ju tvungen att testa att läsa högt.
Explosionen i mitt huvud då alltså. Fotografen arbetar till viss del med att läsa in speakertexter, så det där med högläsning är på sätt och vis det mest naturliga för honom.
– Hur funkar texten tycker du? var jag tvungen att veta.
– Jo... jag måste nog bara lära mig din rytm, sa han.
Fatta fint! Jag har en rytm!
Sedan klickade jag på dokumentet som jag visste innehåller de delar han reciterat och klart att det fanns kvar. Det är ju Scrivener.
Nu måste jag sticka iväg och tömma ett kontor på möbler.
/Anna
Idag åker jag till butiken för allra sista gången. Om jag kommer att jobba kvar där framöver, när ny lokal finns och sådär, får vi se hur det blir.
Det är ungefär lika delar vemodigt och skönt. De senaste morgnarna har jag vaknat med ont i ryggen, i morse med tillägget "ont i fotsulorna". Vem vet hur jag har burit mig åt för att dra på mig den. Jag saknar också rena kläder och att ha nytvättat hår.
Men mest saknar jag Urmakaren, naturligtvis.
Igår när vi lagade mat här hemma, avbröt sig Fotografen plötsligt och drog nervöst fram min nya fina dator som han använder på nätterna för att surfa med eftersom den är "lättare och snabbare" än allt annat här hemma. Jag sover som bekant på nätterna, så det är väl okej förutom det där med att det ligger en massa flikar öppna till teknik- och kamerasidor när jag vaknar. Och en morgon när jag slog upp datorn låg där sju sidor öppna till olika serviceställen för symaskiner. Men det är en annan historia. Nu höll han fram den med beklagande min och förklarade att när han kvällen därpå stängde ner alla program och bara Scrivener var kvar, råkade komma åt några tangenter så att ett nytt dokument skapades. Men samtidigt tycktes avsnittet han läste ha försvunnit.
Ni fattar.
Japp.
Han har t j u v l ä s t min bok!
Så till den grad att han kunde berätta vad det stod i stycket, nästan ordagrant.
– Har du memorerat texten? undrade jag.
– Ja, jag var ju tvungen att testa att läsa högt.
Explosionen i mitt huvud då alltså. Fotografen arbetar till viss del med att läsa in speakertexter, så det där med högläsning är på sätt och vis det mest naturliga för honom.
– Hur funkar texten tycker du? var jag tvungen att veta.
– Jo... jag måste nog bara lära mig din rytm, sa han.
Fatta fint! Jag har en rytm!
Sedan klickade jag på dokumentet som jag visste innehåller de delar han reciterat och klart att det fanns kvar. Det är ju Scrivener.
Nu måste jag sticka iväg och tömma ett kontor på möbler.
/Anna
onsdag 11 december 2013
Teknikens under
En vän frågade igår hur långt jag har kvar innan boken (Urmakaren) är klar.
Tja, sa jag. För vad annars kan man säga? Jag är i slutet av mitten och sedan ska jag knyta ihop säcken.
Så pass.
Det kliar som sjutton i tangentfingrarna nu när NaNoWriMo är över. Jag är fortfarande omåttligt stolt över skrällen att ha lyckats få ihop ett utkast på bara en månad, men när det var färdigt stängde jag ner dokumentet och har inte tittat tillbaka. Istället har jag jobbat och när jag inte har jobbat har jag funderat mycket på Urmakaren. Snart, mycket snart ska jag skriva färdigt slutet av mitten och sedan knyta ihop säcken.
Det var torsdag natt, den 28 november (fast klockan hade sedan länge slagit om till den 29 november) som jag klistrade in hela manuset i NaNoWriMo:s ordräknarsystem och fick en Winner-skylt slängd i ansiktet som tack. Det var omåttligt fint.
På fredagen föll det sig som så att Apple hade sänkt priserna på sina produkter i det amerikanska jippo som de kallar "Black Friday" och jag körde till närmaste Applestore (Täby) och köpte ny dator. Dylika investeringar har jag väldigt svårt att förhålla mig osentimental till och kräver därför en viss värdighet i övergången mellan gammalt och nytt. Tur att Fotografen låter mig hållas, han som helst vill kasta sig över den nya apparaten och installera och flytta över från det gamla och allt vad det är. Jag är så oändligt tacksam över all hjälp jag får, men först behövs en ceremoni. I det här fallet bestod den mest i att jag fick packa upp min MacBook Air ur lådan exakt så omständigt som jag ville och lukta på den och klappa på den och så. Liksom välkomna den till familjen. Att jag samtidigt vänder en gammal trotjänare ryggen måste jag av samma anledning försöka att inte tänka på. Sentimentaliteten kunde hota att svämma över.
Min gamla dator är också min första egna och den köpte vi på Applestore i Albuquerque i New Mexico när vi var i USA 2007. Sedan dess har jag proppat den stackars Macbooken full med diverse trams och universitetsgrejer och bilder och texter och någon gång i våras började den sjunga på sista versen. Det roliga med att handla dator i USA är att tangentbordet saknar å, ä, ö och att andra teckentangenter inte sitter där de ska. Man kan ändå välja svenskt tangentbord så man får alla tangentfunktioner där man är van vid att ha dem. Det är bara det att det inte syns på tangenterna. Det tog en vecka ungefär, sedan var det som om jag aldrig gjort annat. Det är istället förvirrande nu, när parantestangenterna ligger under respektive parantes och inte ett snäpp åt vänster. Men på alla andra sett är det en ren fröjd att ha en dator som är lätt som ett magasin i knät. Och som har batteritid som räcker i dagar!
Möt gammal och ny:
Den sista november, slutet för hela NaNoWriMo, firade jag min seger med att ha på mig Nano-strumporna på jobbet som jag fick av Strumpan den allra första novemberdagen.
Sedan kom december och jag blev belamrad med diverse arbete och hann knappt klappa på datorn. Ni ser ju, tomt på inlägg här till exempel.
Det är så snurrigt i hjärnan att jag inte riktigt kunnat formulera ett vettigt resonemang kring någonting alls sedan oktober ungefär. Men jag vill göra ett försök med Nano.
Det viktigaste jag lärt mig under november är att jag kan skriva ett lika dåligt första utkast på bara en månad som tog ett år förra gången. Det näst viktigaste jag lärt mig är att inte stanna vid formuleringar, inte sudda ut och skriva om och inte låta sig hejdas av att rätt ord inte infinner sig vid rätt tillfälle. Annat jag tänkte på varenda dag i november var hur många extra ord jag tjänade på att använda en långsökt formulering istället för att vara kortfattad. Så ja, hela berättelsen är framfuskad, naturligtvis. Och ändå känner jag inte att jag gjort ett sämre jobb än med mitt allra första utkast på Urmakaren. Det är befriande.
Det Nano-manus som blivit till innehåller förstås en hel massa skräp. Men känslan jag har är att allt inte är skräp som jag från början trodde skulle vara det. Genom att skriva väldigt mycket på väldigt kort tid blev jag tvingad att hoppa från det ena till det andra. Jag har i stort sett inte skrivit några övergångar eller hänvisningar till saker som hänt tidigare i berättelsen. Istället består manuset av en drös avsnitt som jag nog skulle kunna placera i vilken ordning som helst. Där finns karaktärer jag inte räknade med att träffa, bland annat den elakaste människa jag någonsin skrivit. Och där finns skissartade prövanden av händelser och miljöer som jag är mycket glad över. Det är det allra bästa med att ha genomför utmaningen. Att ha hela berättelsen framför sig, om än benig som en bergget, att välja ut bärande klossar från, börja modellera dem till någonting med innehåll och sätta in dem i sammanhang. Att slutligen ha svart på vitt vilken slags research jag måste göra för att få allt det kött som berättelsen kräver är som att få en present serverad på silverfat!
Men först ska en annan säck knytas ihop som sagt.
Med början i slutet av mitten.
/Anna
Tja, sa jag. För vad annars kan man säga? Jag är i slutet av mitten och sedan ska jag knyta ihop säcken.
Så pass.
Det kliar som sjutton i tangentfingrarna nu när NaNoWriMo är över. Jag är fortfarande omåttligt stolt över skrällen att ha lyckats få ihop ett utkast på bara en månad, men när det var färdigt stängde jag ner dokumentet och har inte tittat tillbaka. Istället har jag jobbat och när jag inte har jobbat har jag funderat mycket på Urmakaren. Snart, mycket snart ska jag skriva färdigt slutet av mitten och sedan knyta ihop säcken.
Det var torsdag natt, den 28 november (fast klockan hade sedan länge slagit om till den 29 november) som jag klistrade in hela manuset i NaNoWriMo:s ordräknarsystem och fick en Winner-skylt slängd i ansiktet som tack. Det var omåttligt fint.
På fredagen föll det sig som så att Apple hade sänkt priserna på sina produkter i det amerikanska jippo som de kallar "Black Friday" och jag körde till närmaste Applestore (Täby) och köpte ny dator. Dylika investeringar har jag väldigt svårt att förhålla mig osentimental till och kräver därför en viss värdighet i övergången mellan gammalt och nytt. Tur att Fotografen låter mig hållas, han som helst vill kasta sig över den nya apparaten och installera och flytta över från det gamla och allt vad det är. Jag är så oändligt tacksam över all hjälp jag får, men först behövs en ceremoni. I det här fallet bestod den mest i att jag fick packa upp min MacBook Air ur lådan exakt så omständigt som jag ville och lukta på den och klappa på den och så. Liksom välkomna den till familjen. Att jag samtidigt vänder en gammal trotjänare ryggen måste jag av samma anledning försöka att inte tänka på. Sentimentaliteten kunde hota att svämma över.
Min gamla dator är också min första egna och den köpte vi på Applestore i Albuquerque i New Mexico när vi var i USA 2007. Sedan dess har jag proppat den stackars Macbooken full med diverse trams och universitetsgrejer och bilder och texter och någon gång i våras började den sjunga på sista versen. Det roliga med att handla dator i USA är att tangentbordet saknar å, ä, ö och att andra teckentangenter inte sitter där de ska. Man kan ändå välja svenskt tangentbord så man får alla tangentfunktioner där man är van vid att ha dem. Det är bara det att det inte syns på tangenterna. Det tog en vecka ungefär, sedan var det som om jag aldrig gjort annat. Det är istället förvirrande nu, när parantestangenterna ligger under respektive parantes och inte ett snäpp åt vänster. Men på alla andra sett är det en ren fröjd att ha en dator som är lätt som ett magasin i knät. Och som har batteritid som räcker i dagar!
Möt gammal och ny:
Den sista november, slutet för hela NaNoWriMo, firade jag min seger med att ha på mig Nano-strumporna på jobbet som jag fick av Strumpan den allra första novemberdagen.
Sedan kom december och jag blev belamrad med diverse arbete och hann knappt klappa på datorn. Ni ser ju, tomt på inlägg här till exempel.
Det är så snurrigt i hjärnan att jag inte riktigt kunnat formulera ett vettigt resonemang kring någonting alls sedan oktober ungefär. Men jag vill göra ett försök med Nano.
Det viktigaste jag lärt mig under november är att jag kan skriva ett lika dåligt första utkast på bara en månad som tog ett år förra gången. Det näst viktigaste jag lärt mig är att inte stanna vid formuleringar, inte sudda ut och skriva om och inte låta sig hejdas av att rätt ord inte infinner sig vid rätt tillfälle. Annat jag tänkte på varenda dag i november var hur många extra ord jag tjänade på att använda en långsökt formulering istället för att vara kortfattad. Så ja, hela berättelsen är framfuskad, naturligtvis. Och ändå känner jag inte att jag gjort ett sämre jobb än med mitt allra första utkast på Urmakaren. Det är befriande.
Det Nano-manus som blivit till innehåller förstås en hel massa skräp. Men känslan jag har är att allt inte är skräp som jag från början trodde skulle vara det. Genom att skriva väldigt mycket på väldigt kort tid blev jag tvingad att hoppa från det ena till det andra. Jag har i stort sett inte skrivit några övergångar eller hänvisningar till saker som hänt tidigare i berättelsen. Istället består manuset av en drös avsnitt som jag nog skulle kunna placera i vilken ordning som helst. Där finns karaktärer jag inte räknade med att träffa, bland annat den elakaste människa jag någonsin skrivit. Och där finns skissartade prövanden av händelser och miljöer som jag är mycket glad över. Det är det allra bästa med att ha genomför utmaningen. Att ha hela berättelsen framför sig, om än benig som en bergget, att välja ut bärande klossar från, börja modellera dem till någonting med innehåll och sätta in dem i sammanhang. Att slutligen ha svart på vitt vilken slags research jag måste göra för att få allt det kött som berättelsen kräver är som att få en present serverad på silverfat!
Men först ska en annan säck knytas ihop som sagt.
Med början i slutet av mitten.
/Anna
onsdag 4 december 2013
Medan jag trånar efter Urmakaren
Efter inhoppet i butiken igår ligger jag efter med de andra jobben.
Plus är en aning mör.
Så idag sitter jag hemma i mörkret (det blir för sjutton aldrig ljust!) och kämpar med följande läsning:
Plus är en aning mör.
Så idag sitter jag hemma i mörkret (det blir för sjutton aldrig ljust!) och kämpar med följande läsning:
- Lektörsläsning av manus (Iiii! Svinkul!)
- Läsning av nyutgiven bok som jag förlagsjobbar med (Iiii! Svinkul!)
- Läsning av bokcirkelbok till cirkeln i morgon (Iiii! Har jag inte hunnit börja med än!)
Och jag vet att jag utlovade skryt och så, men jag hade tänkt ta det i samband med en reflektion kring NaNoWriMo och det måste jag skjuta på lite till. Jag har inte ens läst bloggar ordentligt på sistone, men jag ser fram emot att lusläsa Livs och Erins tankar om NaNoWriMo.
Tills vidare får den här bilden av min nya skrivmaskin duga:
Den är alldeles vidunderligt fin att skriva rapporter på, surfa med och att hoppa mellan programmen med, den lilla datorn. Såhär fem dagar efter inköpet känner jag mig fortfarande pirrig så fort jag får använda den (vilket egentligen är hela tiden). Å, fatta hur fin text till Urmakaren det kommer att bli!
/Anna
onsdag 6 november 2013
Tiotusenstrecket nått, det är alltid nåt
Den här dagen är en milstolpe, med NaNoWriMo-mått räknat. Idag ska man ha nått 10.000 ord. Jag skrev in min statisk nyss, är på 10.129 ord så jag håller mig precis på banan. Men det går trögt nu, både hos mig och hos andra Nano-deltagare vars bloggar jag håller koll på. Språk som falerar, planer som går i kras. Själv hade jag i och för sig varken plan för storyn eller språket och det kanske är lika bra. Jag skriver på, om än långsamt och blir inte det minsta besviken över att det jag skriver är dåligt. Det är liksom mer "Jaha, är det såhär det är att skriva Nano, jamen vad bra att det går framåt i alla fall."
Ingenting annat går framåt. Viktiga papper ligger och väntar på att tas tag i. Telefonsamtal ska ringas, böcker läsas. Urmakaren ska skrivas. Men jag har drabbats av november och är alldeles oförmögen.
Man får vara glad åt det lilla. Att det finns kaffe och värmeljus, till exempel. Nötterna däremot, de håller på att ta slut.
Förresten, här finns frukostsamtalet från Saltå Kvarn i går, Annakarin Nyberg pratar digitalt företagande med Underbara Clara och det muntrar upp, inte minst för dialektens skull.
/Anna
Ingenting annat går framåt. Viktiga papper ligger och väntar på att tas tag i. Telefonsamtal ska ringas, böcker läsas. Urmakaren ska skrivas. Men jag har drabbats av november och är alldeles oförmögen.
Man får vara glad åt det lilla. Att det finns kaffe och värmeljus, till exempel. Nötterna däremot, de håller på att ta slut.
Förresten, här finns frukostsamtalet från Saltå Kvarn i går, Annakarin Nyberg pratar digitalt företagande med Underbara Clara och det muntrar upp, inte minst för dialektens skull.
/Anna
tisdag 5 november 2013
Denna dagen, en dröm
Det var lätt surrealistiskt att vakna till ett samtal med en livs levande Underbara Clara i morse. Jag var förstås vaken redan när jag satte mig på tunnelbana och buss för att ta mig till Saltå Kvarn, men det var ändå lite som att jag gick i sömnen.
Drömmorgon var konceptet och förutom att bli bjuden på världsgott från Saltå Kvarn, hade Underbara Clara bjudit in Anna Karin Nyberg, forskare i digitalt entreprenörskap. Det blev ett mycket intressant samtal om kvinnligt företagande i allmänhet och bloggande i synnerhet.
Förutom några nya bloggbekanta, fick jag också med mig en nyttig inblick i möjligheterna för en blogg (samtalet filmades och kommer att läggas ut någonstans, kanske här...). Och en generös googiebag!
Sedan knallade jag till Urban Deli på Nytorget och försökte vara författare och skriva på café, men trots att det var typ folktomt och det spelades jättebra musik gick det inte alls. Jag är inte gjord för att skriva på café. Jag åkte hem till min soffa istället, redigerade ett rejält kapitel och skrev mina ord till Nano-manuset, ka-tjing!
Behöver jag säga att det varit en konstig dag idag? Orkeslös, regning och... jag träffade Underbara Clara. Så märkligt.
Ska lägga mig nu. Hoppas lite att jag vaknar på riktigt i morgon.
/Anna
Drömmorgon var konceptet och förutom att bli bjuden på världsgott från Saltå Kvarn, hade Underbara Clara bjudit in Anna Karin Nyberg, forskare i digitalt entreprenörskap. Det blev ett mycket intressant samtal om kvinnligt företagande i allmänhet och bloggande i synnerhet.
Förutom några nya bloggbekanta, fick jag också med mig en nyttig inblick i möjligheterna för en blogg (samtalet filmades och kommer att läggas ut någonstans, kanske här...). Och en generös googiebag!
Sedan knallade jag till Urban Deli på Nytorget och försökte vara författare och skriva på café, men trots att det var typ folktomt och det spelades jättebra musik gick det inte alls. Jag är inte gjord för att skriva på café. Jag åkte hem till min soffa istället, redigerade ett rejält kapitel och skrev mina ord till Nano-manuset, ka-tjing!
Behöver jag säga att det varit en konstig dag idag? Orkeslös, regning och... jag träffade Underbara Clara. Så märkligt.
Ska lägga mig nu. Hoppas lite att jag vaknar på riktigt i morgon.
/Anna
tisdag 15 oktober 2013
Om en bokcirkelafton
Det var nog i maj som vi sågs, fem ganska random personer, för att prata om en bok. Författaren till boken önskade uttryckligen att få chatta med oss i bokcirkeln och det var otroligt givande.
Vi bestämde där och då att vi skulle ha bokcirkel fler gånger.
Jag fick äran att välja nästa läsning. Det blev en bok som kom i våras och som jag blev väldigt nyfiken på efter att ha sett finfina recensioner av den. En bok som jag också visste att jag nog inte skulle ta mig för att läsa på egen hand: Gul Utanpå av Patrik Lundberg.
Sommaren gick, hösten kom. Ett datum sattes för nämnda bokcirkelafton.
Det blev bokmässa.
Och vem blev jag presenterad för mitt i natten på Park om inte Patrik Lundberg, författaren (tack Pernilla!).
Eventuellt var det första jag sa: "Jag ska bokcirkla din bok!" och han blev som tur var himla glad. Så jag introducerade idén om att han kunde medverka, liksom författaren av förra boken gjorde. Han tyckte det var en svinbra idé!
Igår åt vi soppa hemma hos Sandra och lagom till tekopparna var fyllda ringde vi upp Patrik på Skype. Och så pratade vi i över en timme om Gul Utanpå. Om identitet och uppväxt. Om rötter och framtid. Om skrivprocess och om hur man balanserar mellan ämnen när man skriver så självutlämnande.
Gul Utanpå är en tät berättelse som utspelar sig under det halvår som Patrik bodde i Korea i jakt på sin biologiska familj. Den är rak, personlig och fylld av känslor utan att bli det minsta ångestladdad. Fast nu ska det här inte vara en recension av boken, det är ju en sammanfattning av bokcirkeln. Med det sagt: Läs hörni! Allihop! Det går på ett kick och när man vänder sista sidan är det som att man fått en ny kompis. Skaffa klassuppsättningar alla gymnasielärare i svenska! Dra ihop era kompisgäng och lajva bokcirkel! Och glöm för sjutton inte att kontakta författaren och berätta om era förehavanden. Det kan nämligen hända att han kommer på besök.
Tack för att du tog dig tid att kika in hos oss, Patrik!
/Anna
Vi bestämde där och då att vi skulle ha bokcirkel fler gånger.
Jag fick äran att välja nästa läsning. Det blev en bok som kom i våras och som jag blev väldigt nyfiken på efter att ha sett finfina recensioner av den. En bok som jag också visste att jag nog inte skulle ta mig för att läsa på egen hand: Gul Utanpå av Patrik Lundberg.
Sommaren gick, hösten kom. Ett datum sattes för nämnda bokcirkelafton.
Det blev bokmässa.
Och vem blev jag presenterad för mitt i natten på Park om inte Patrik Lundberg, författaren (tack Pernilla!).
Eventuellt var det första jag sa: "Jag ska bokcirkla din bok!" och han blev som tur var himla glad. Så jag introducerade idén om att han kunde medverka, liksom författaren av förra boken gjorde. Han tyckte det var en svinbra idé!
Igår åt vi soppa hemma hos Sandra och lagom till tekopparna var fyllda ringde vi upp Patrik på Skype. Och så pratade vi i över en timme om Gul Utanpå. Om identitet och uppväxt. Om rötter och framtid. Om skrivprocess och om hur man balanserar mellan ämnen när man skriver så självutlämnande.
Gul Utanpå är en tät berättelse som utspelar sig under det halvår som Patrik bodde i Korea i jakt på sin biologiska familj. Den är rak, personlig och fylld av känslor utan att bli det minsta ångestladdad. Fast nu ska det här inte vara en recension av boken, det är ju en sammanfattning av bokcirkeln. Med det sagt: Läs hörni! Allihop! Det går på ett kick och när man vänder sista sidan är det som att man fått en ny kompis. Skaffa klassuppsättningar alla gymnasielärare i svenska! Dra ihop era kompisgäng och lajva bokcirkel! Och glöm för sjutton inte att kontakta författaren och berätta om era förehavanden. Det kan nämligen hända att han kommer på besök.
Tack för att du tog dig tid att kika in hos oss, Patrik!
/Anna
fredag 20 september 2013
Skrattar fredagsmyset rakt i ansiktet
Hittills denna fredagkväll har jag:
- Eftermiddagsfikat
- Ätit ostbågar
- Ätit hämtpizza
- Hämtat Fotografen på jobbet
- Hämtat ett lass med fototeknik
- Rekat inspelningsplats
- Klippt om en film
Just nu sitter jag tydligen och bloggar medan Fotografen packar i ordning film- och fotoutrustning.
Kvar att göra:
- Packa typ kläder och sånt
- Bära ner allt till bilen
- Köra till Ludvika
Jaja, den uppmärksamme såg nog att det figurerat sin beskärda del av fredagsatteraljer enligt standardutbud här med. Synd bara att det inte kunde stanna vid det, tänker jag.
I morgon är det bröllop och Fotografen ska fotografera och jag ska stå bredvid och se till att brudparet är så snygga som möjligt. Just nu känns det som en hel dags arbete, men det blir nog kul. Vi är inbjudna gäster, så på middagen tänkte vi nog mest ha trevligt.
På söndag är planen att jobba ikapp inför måndagen då det blir en riktigt lång dag. De där som glatt twittrar om hur leeediga de minsann ska vara denna sista helg innan bokmässan utan nååågra som helst plaaaner alls, behöver inte twittra mer på ett tag. Eller, gör det för all del. Jag kommer inte ha en sekund över att läsa ändå.
Nä, jag är inte hälften så bitter som jag verkar. Hepp!
/Anna
tisdag 30 juli 2013
Efter dvala kommer... verkligheten?
Hej hej! Här är jag igen, livs levande och sådär oförskämt utvilad efter att ha varit borta från stan ett tag. Det där med att förlora sin telefon mitt i alltihop hjälper också till, när man ändå är avskärmad börjar man strunta i allt. Ett alldeles färskt exempel: eftersom jag inte behöver komma ihåg att ta med mig telefonen ut på stan (eller till affären, bion, promenaden), behöver jag tydligen inte heller ta med mig plånbok eller hemnycklar. En bisarr slags frihet.
Men internet, bloggen, twitter. Jag saknar dem alla. Datorn fick stanna hemma när vi drog till norrland och när jag så till slut kom hem var det som om jag glömt bort hur man hanterar alla dessa former av skrivande som jag kommit att utveckla ett stort behov av att syssla med.
Kanske det blir så när man missar möjligheten att blogga om fjällvandringar, gruvturer och bastubad i månsken just när det händer. Det gör liksom dagens sysslor (väntar på åskan, tvättar kopiösa mängder tvätt) rätt meningslösa att blogga om (trots att världens största spindel ligger på rygg utanför tvättstugan, fast det nog bara är en ihopknölad tråd).
Om jag kan locka Fotografen på några sköna bilder från norrlandsresan istället för dem som gått förlorade i min telefon, kanske jag återkommer till några höjdpunkter.
Tills dess tycker jag att jag går vidare.
Jag har till exempel ett bokmanus att läsa den här veckan.
Än är det semester kvar, säger mor.
/Anna
Men internet, bloggen, twitter. Jag saknar dem alla. Datorn fick stanna hemma när vi drog till norrland och när jag så till slut kom hem var det som om jag glömt bort hur man hanterar alla dessa former av skrivande som jag kommit att utveckla ett stort behov av att syssla med.
Kanske det blir så när man missar möjligheten att blogga om fjällvandringar, gruvturer och bastubad i månsken just när det händer. Det gör liksom dagens sysslor (väntar på åskan, tvättar kopiösa mängder tvätt) rätt meningslösa att blogga om (trots att världens största spindel ligger på rygg utanför tvättstugan, fast det nog bara är en ihopknölad tråd).
Om jag kan locka Fotografen på några sköna bilder från norrlandsresan istället för dem som gått förlorade i min telefon, kanske jag återkommer till några höjdpunkter.
Tills dess tycker jag att jag går vidare.
Jag har till exempel ett bokmanus att läsa den här veckan.
Än är det semester kvar, säger mor.
/Anna
måndag 10 juni 2013
Nya äpplen
Somliga här hemma är mer exalterade än andra över Apple´s presentation av nya produkter. Själv börjar jag bli aningen stissig över det faktum att jag kanske kanske kanske har med mig en lättare, smartare och snyggare MacBook redan till Skåne-resan i sommar!
Tänk bara vilka mästerverk det kan bli när man inte behöver bekymra sig om världsliga saker som till exempel batteritid. Yeee-haaa!
/Anna
tisdag 14 maj 2013
Kanske en ny förälskelse?
Det finns knappt ord att beskriva hur berusande det är att avsluta en vanlig tisdag med att twittra med sin favoritförfattare! Trots att det börjar bli något av en vana att hon svarar när man frågar... Nu har jag i alla fall en ny bok att leta reda på och läsa. En bok som jag hoppas är minst lika bra som The Night Circus! (As if...)
/Anna
 |
| Kolla blurben högst upp! |
onsdag 17 oktober 2012
Blomsterflickan på Pocket Entertainment!
I våras arbetade jag med en tv-serie för webben, i måndags kunde man äntligen se resultatet!
Den super-nya webbtv-kanalen Pocket Entertainment har slagit upp portarna och några av deras premiärprogram ligger redan uppe på webben. Bland annat de första avsnitten av Blomsterflickan (med Cissi Forss och Olle Sarri) som jag alltså var med och gjorde.
Avsnitten är korta, så ta en kaffepaus och in och titta med detsamma!
/Anna
tisdag 21 augusti 2012
Om att krydda sin historia med en gnutta fakta, så kallad research
I lördags tog Sandra med mig till sommarens sista visning av Storkyrkotornet. Vi knatade de över tvåhundra sneda och vinda trappstegen upp till tornet, tittade på gigantiska gjutjärnsklockor och beundrade originaldörrar från femtonhundratalet. Hon har skrivit väldigt fint om det på sin blogg.
Men så. Guiden stannade upp och bad oss lyssna. Vad var det? Ett mjukt surr följt av en snärtande fjäder och tystnad. Och så hördes det igen.
Tornuret! Det var svårt att inte le stort.
Jag har läst både om folk som gör massor av research, som Simona till exempel, och jag har läst om de som helst inte gör research alls, de som tycker att det är författarens arbete att hitta på miljön. Jag skulle säga att det beror på genre, men jag klamrar mig fast vid de som anser att research är sekundärt. För jag är sannerligen inte särskilt intresserad, jag går inte igång på att ta reda på grejer. Det är nog därför jag har valt att skriva en saga. För i den är allt möjligt. Pernilla presenterar för övrigt sina tankar om research i Debutantbloggen idag.
Men eftersom min historia utspelar sig i ett urmakeri, förvisso ett förfallet och bortglömt sådant, har jag ändå tagit mig i kragen och både besökt en urmakare och kollat på urverk, i Nyköping finns det en fascinerande skolklocka bevarad som vaktmästaren drar upp för hand.
I visningen av Storkyrkotornet ingick den här gången ingen titt in till urverket, gruppen var för stor för att få plats. Men när jag erkände för guiden att jag liksom skriver en historia om en urmakare typ, tyckte han att jag absolut måste komma tillbaka och få privat visning. Sedan bestämde han plötsligt att om jag gick sist i gruppen på nervägen, skulle han öppna dörren in till urverket åt mig så att jag fick titta in.
Lycka!
Det var magiskt att få stå intill, lyssna på kuggarna och fjädrarna och allt vad det är som driver visarna på tornets fyra urtavlor, en i vardera riktning. Nej, jag vet fortfarande inte hur ett urverk fungerar. Men även om jag kommer långt med min fantasi, skulle jag inte kunna beskriva den mekaniska komplexitet som ett ur består av, och än mindre hitta på hur det låter.
Kort sagt, det var en mycket värdefull visning. Hey, den slutade ju med att jag fick erkänna för en främmande människa att "förresten skriver jag en bok!" Bara en sådan sak.
Eftersom Sandra rent generellt är en bättre fotograf än jag plus att jag var aningen för uppspelt för att ta ordentliga bilder, är jag tacksam över att jag få använda hennes bilder här. Tack Sandra!
/Anna
Men så. Guiden stannade upp och bad oss lyssna. Vad var det? Ett mjukt surr följt av en snärtande fjäder och tystnad. Och så hördes det igen.
Tornuret! Det var svårt att inte le stort.
Jag har läst både om folk som gör massor av research, som Simona till exempel, och jag har läst om de som helst inte gör research alls, de som tycker att det är författarens arbete att hitta på miljön. Jag skulle säga att det beror på genre, men jag klamrar mig fast vid de som anser att research är sekundärt. För jag är sannerligen inte särskilt intresserad, jag går inte igång på att ta reda på grejer. Det är nog därför jag har valt att skriva en saga. För i den är allt möjligt. Pernilla presenterar för övrigt sina tankar om research i Debutantbloggen idag.
Men eftersom min historia utspelar sig i ett urmakeri, förvisso ett förfallet och bortglömt sådant, har jag ändå tagit mig i kragen och både besökt en urmakare och kollat på urverk, i Nyköping finns det en fascinerande skolklocka bevarad som vaktmästaren drar upp för hand.
I visningen av Storkyrkotornet ingick den här gången ingen titt in till urverket, gruppen var för stor för att få plats. Men när jag erkände för guiden att jag liksom skriver en historia om en urmakare typ, tyckte han att jag absolut måste komma tillbaka och få privat visning. Sedan bestämde han plötsligt att om jag gick sist i gruppen på nervägen, skulle han öppna dörren in till urverket åt mig så att jag fick titta in.
Lycka!
Det var magiskt att få stå intill, lyssna på kuggarna och fjädrarna och allt vad det är som driver visarna på tornets fyra urtavlor, en i vardera riktning. Nej, jag vet fortfarande inte hur ett urverk fungerar. Men även om jag kommer långt med min fantasi, skulle jag inte kunna beskriva den mekaniska komplexitet som ett ur består av, och än mindre hitta på hur det låter.
Kort sagt, det var en mycket värdefull visning. Hey, den slutade ju med att jag fick erkänna för en främmande människa att "förresten skriver jag en bok!" Bara en sådan sak.
Eftersom Sandra rent generellt är en bättre fotograf än jag plus att jag var aningen för uppspelt för att ta ordentliga bilder, är jag tacksam över att jag få använda hennes bilder här. Tack Sandra!
/Anna
måndag 20 augusti 2012
Månnazister – nu som spel
Se där ja! Nu har regissören Timo Vuorensola sålt spelrättigheterna för Iron Sky. Då gläds vi för honom allesammans.
I DN kan man läsa lite mer, fast inte hur mycket han tjänar på affären. Typiskt, det var ju det enda som var intressant!
/Anna
I DN kan man läsa lite mer, fast inte hur mycket han tjänar på affären. Typiskt, det var ju det enda som var intressant!
/Anna
torsdag 19 juli 2012
Semester
Det var länge sedan Lillstrumpa loggade ut och nu inser jag varför. Jag har nämligen anslutit mig till henne hemma hos mamman och pappan. Som inte har trådlöst nätverk eller internet i ens den enklaste form. Där man får koppla telefonen till datorn för att kunna maila filer. Man bara: Va? Hur är det möjligt?
Fast jag går händelserna i förväg.
För i går var dagen då Fotografen och jag skaffade oss en hejdundrans massa mer vuxenpoäng när VI KÖPTE EN BIL! Ett mikroskopiskt steg för mänskligheten, men ett gigantiskt steg för oss. FRIHETEN! Vi är fortfarande alldeles yra av lyriskheten (jo, det är ett ord) över att kunna ta oss VAR vi vill NÄR vi vill. UNDERBART!
Idag har jag mest försökt arbeta klart med en sak och övervunnit tekniken genom att PROMENERA fyra kilometer för att ta mig till uppkopplat hus. Att man sedan behöver information från folk som är ännu längre ut på landet, dit det inte ens finns telefontäckning, gör inte saken lättare.
Men nu! Nu är mail skickade och det är bara att vänta på svar. Lite tomrum alltså. Det liknar semester.
/Anna
tisdag 10 juli 2012
Jag är på TV hemma hos mig
Fotografen lekte med kameran och jag fotade förstås mig själv på TV:n här hemma.
Måste skriva ett avsnitt nu, annars får jag inte gå och lägga mig.
/Slavdrivar-Anna
Måste skriva ett avsnitt nu, annars får jag inte gå och lägga mig.
/Slavdrivar-Anna
torsdag 28 juni 2012
Kärleken till Scrivener
Mästarinnan på att beskriva skrivarprocesser med entusiasm och generositet har äntligen skaffat Scrivener, ett program jag själv använt i kanske två år (skämmes lite nu på grund av att jag inte ens kan hälften av alla funktioner det användbara skrivverktyget bjuder på).
Det är en ren fröjd att läsa vad Simona har kommit fram till, så här två dagar in i förhållandet med Scrivener.
Eller vad tycks om följande: "Det är som att ha levt i en svartvit film och kliva ut i färg." Det stämmer exakt! Och jag lovar, det är inte ens förälskelse-pirr. Det är kärlek som håller år efter år.
/Anna
onsdag 6 juni 2012
Grattis på nationaldagen!
Tror ni inte att ett ånglok precis åkte förbi? Och att jag inte reagerade förrän jag hörde visslan och därför bara såg sista vagnen skaka bort ur syhåll?
Jo. Precis så var det.
/Elin
Jo. Precis så var det.
/Elin
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)