Grattis på första november!

Vad hände?
...
Våren kom och gick, swish swosh
Sommaren kom och gick, swosh swish
Hösten kom och löven föll och sedan regnet.

Under tiden redigerade jag färdigt Urmakaren version 10. Skickade den till testläsare medan pulsen slog så hårt att jag trodde andra kunde höra.

Jag byggde vidare på Nyberget, det där huset mitt i skogen som i år fått både vatten och avlopp och varmvattenberedare och tvättmaskin och utedusch. Det blev semester och vi flyttade dit. Fick marken längs hela husgrunden uppgrävd och igengrävd, målade sovrum och lagade middagar. Det var varmt under en vecka och då släppte vi allt och låg i solen.

Semestern tog slut, vi åkte tillbaka till stan och på jobbet i studion var fullt upp att göra. Jag tackade ja till att gå en kvällskurs på universitetet och det var mer slitsamt än någon kurs jag tidigare gått.

Jag åkte till Göteborg och var på bokmässan tillsammans med Hanna och Vilse Förlag. Som vanligt en märklig blandning av konst och försäljning, djup och yta. Men vi har börjat vänja oss vid att filtrera. Så det gjorde vi, i fyra dagar var vi filter medan vi träffade läsare, fans, idoler, tog selfies, minglade och sögs in i böcker. Jag köpte färre än någonsin, bara sex stycken.

Jag bjöd in responsläsarna på middag och lät dem hacka sönder Urmakaren i småbitar och molekyler medan de petade på svagheter och hyllade helheten. Jag försöker fortfarande förstå vad som hände, vilka mekanismer som gjorde att jag log och antecknade så jag blev svettig och kände hur detta var det bästa som kunde hända samtidigt som berättelsen fläktes ut och in och alla nerver synliggjordes.

Jag jobbade mer och mer, skrev ett manus till en liten filmproduktion, fick mer ansvar. Jag tog mig igenom kvällskursen, skrev salstenta och kämpade fram långa akademiska svar på uppgifterna som lämnades in varje vecka. De blev godkända.

Jag åkte på skrivarhelg och sorterade tankarna- jag menar kommentarerna från testläsarna. Skrev samman allt på papperslappar, ett för varje kapitel.

Jag låter bli att skriva,
väntar in version 11.
Tänker, läser, funderar.
Hittar stämningen, platsen, karaktärerna, berättelsen.
Vrider upp volymen.

Vad hände?
...
Regnet smattrar på plåttaket till studion, swish swosh.
Skrivandet tränger sig på, plötsligt lockar bloggen, fingrarna flödar, swosh swish.

/Anna

Bokhögen från Bokmässan 2015

Det blev verkligen ingen jättehög med böcker att släpa hem från bokmässan (om man inte frågar Fotografen som sliter sitt hår över bokförvaringen här hemma). Som vanligt hade jag några köp (inklusive möten med författare) inplanerade innan jag åkte iväg. Det har man när man följer författare på nätet, till exempel Debutantbloggare, både nya (Thomas Årnfelt med "Incidenten i Böhmen" och Fredrik Frängsmyr med "Arytmi") och gamla (Johannes Pinter med nya "1007").

Och så kom det sig att jag breddade min boksamling med två böcker för unga vuxna (Gilla marknadsförde en fin kategori som "+15 år" i sin monter) eftersom de verkar skitbra ("Kaninhjärta" av Christin Ljungqvist och "Athena" av Marta Söderberg").

Det fina med bokmässa är förstås de oplanerade mötena, känslan av att köpa en alldeles nyskriven bok direkt av en författare man aldrig hört om förut, men som lyckas fånga något i omslag, titel eller baksidestext. (Jo, för när man står intill författaren är det svårare än vanligt att smygläsa förstasidan). Som till exempel "Sekten på Dimön" av Mariette Lindstein.

Allt man kan önska!

Men den bok som slog alla rekord i lycka att äga finns inte med på bilden ovan. Inte helt oväntat krävde den egen bild och inte undra på när man har sisådär 70 år på nacken. Den trycktes 1945 på ett svenskt förlag fast i originalutförande, på engelska inklusive illustrationer.

Strävt och fint omslag.

Fantastiska illustrationer. 

En hel del osprättade blad, särskilt i slutet.

Jag råkade hitta Alice i Underlandet när jag hamnade i en av antikvariatens fina montrar och kom på att jag skulle fråga efter Anne på Grönkulla på engelska. Den fanns inte, men istället hittade jag den här fina boken. Minns alla att jag har en bild på original-Alice som bakgrundsbild i min telefon? Alice, som tillsammans med sina systrar var den som hörde historien om Alice i Underlandet första gången då en vän till deras familj, Lewis Carroll (vilket förstås är en pseudonym) hittade på berättelsen för att roa flickorna under en utflykt?

Bakgrundsbild, snodd från internet.

Det finns även likheter mellan Rakel i Urmakaren och Alice i Underlandet, även om jag är tveksam till att trycka för hårt på det inför andra, det är mest information för egen del, som när jag funderar kring hur livet var vid sekelskiftet var (väl medveten om att Alice i Underlandet är skriven tidigare än så, ja) och sånt.

Hursomhelst.

Jag köpte den inte.

Det fanns liksom inte i min fantasi att faktiskt betala (rätt mycket pengar) bara för att okynnes-ha en vacker bok, oavsett hur många kopplingar man försöker intala sig att man har till berättelsen, utgåvan, allt det där.

Men när jag dök in på tjänstgöring hos Hanna i Vilse-montern igen, kunde jag förstås inte låta bli att prata mig varm över hur vacker och o e r h ö r t välbevarad boken var och hur s a m m a n l ä n k a d jag ändå är med historien om Alice (det är inte klokt vad dramatisk jag kan vara när jag är på det humöret och det är jag nästan jämt när jag hänger med Hanna).

Gissa vad som hände?

Hon gav den till mig.

Så nu är den ä n n u mer betydelsefull än när jag hittade den. Och min.

/Anna

Dom kallar det boksmälla

Bokmässan kom och gick – det har ingen missat väl?

För min del var mässan mer intensiv är någonsin. Kanske beror det på åldern, kanske var det anspänningen att representera bästis. På söndagen var kroppen liksom ur led, ont i huvud och fötter och magen ska vi inte tala om.

Men.

Vilken bokmässa!

Vilken kick att möta Hannas läsare, att få tala sig hes om Berättelsen om Lianne och om böcker, läsande, fantasy i stort.

Vi styrde upp två montersamtal om fantasy, båda med ett skarp flirt till förlagsnamnet Vilse med teman om att gå vilse i berättelser. Vi bjöd in två andra författare till dessa, Johannes Pinter och Susanna Nissinen och det var ett oerhört trevligt att få ställa frågor och lyssna till svar ur tre helt olika perspektiv.

Hannas bror Niklas som även råkar vara ordförande i HEMA-förbundet som sysslar med historisk fäktning gjorde två besök i montern och däremellan fick vi behålla hans mäktiga långsvärd att visa för stora och små nyfikna.

Efter första mässdagen lyckades vi lämna stan och åka hem för middag och sömn i hyfsat rimlig tid. Men därefter spårade allting ur och vi minglade, åt middagar på stan och hängde på Park och sov alldeles för lite. Så vansinnigt roligt. Och så vansinnigt skör man blir.

Jag kan överhuvudtaget inte föreställa mig hur det skulle vara att medverka på bokmässan i egenskap av författare. Det måste vara den ultimata dräneringen och hur Hanna kunde vara så sprudlande och fokuserad under samtliga fyra dagar är en gåta.

Tack för det här året!

/Anna

Bokmässan 2015: BIG NEWS!

Det har varit spikat och klart ett tag, men nu är det officiellt! JAG SKA PÅ BOKMÄSSAN!

Jaha, vad är det med det då?

Jo, jag ska jobba i monter hos MYCKET AMBITIÖST OCH ROLIGT FÖRLAG: Vilse!

Hanna ställer ut sina två böcker i egen monter under Vilse Förlag och ingen kunde vara gladare än jag. Ser sjukt mycket fram emot att träffa hennes läsare, nya och gamla. Nervöst förstås, har ju ingen aning om vad som väntar. Men jag är ett fan av böckerna och världen som Hanna skapat, så jag tror och hoppas på många intressanta möten i den lilla, söta montern som heter A04:26.

Kom förbi, säg hej, bläddra i en bok, kolla in dekoren, träffa en svärdsexpert och lyssna på panelsamtal. Men framför allt: GÅ VILSE MED OSS!

Seså, anteckna nu duktigt: A04:26

Vi ses!

/Anna

Grattis på första september, nu är det höst!

Det är inte klokt att man vaknar den första höstdagen av regn mot fönsterrutan och får klä sig i dubbla lager upptill och strumpor i skorna för första gången sedan semestern. Fint av september ändå.

Sedan sist har jag funderat mycket över hur i hela världen det ska bli en bok av det där klottret som Urmakaren består av för närvarande. Klotter och 8 tidigare versioner, vill säga. Till exempel blev det mer funderande än ord skrivna under skrivarhelgen i Göteborg som Strumpan och jag var på. Fler koppar te och prat än kapitel lagda till dokumentet. Dock gjorde jag någonting superviktigt och det var att lägga in samtliga anteckningar jag gjort kring till exempel plot och karaktärsutveckling under det senaste året, till sina ungefärliga rätta platser i dokumentet och vips har jag översikt.

Jag har även blivit medbjuden att jobba under bokmässan, i år representerar jag ett annat förlag än jag brukar och mer om saken törs jag säga när det hela känns mer officiellt.

Som Lillstrumpan inflikade häromsistens, håller vi på med ännu en bokvideo. Detta projekt känns extra kul eftersom det är första gången Strumpan komponerar musik till något som Fotografen och jag producerat! Bokvideon är till en serie noveller kring en och samma karaktär som min gamla bästis Elin Eldestrand skrivit och som ges ut på Hoi förlag. Tre finns redan utgivna och tre till kommer ut under hösten, ser mycket fram emot att visa resultatet, vi har gått längre än någonsin i bokvideomakeriet...

Och så har jag blivit refuserad. Två gånger.
I våras gick jag skräckskrivarkurs och det hela slutade med att jag skrev en novell på tema "vinter" som jag skickade till två olika amerikanska antologier, fint översatta till engelska. Någon gång i somras fick jag avslag från den första och i går kväll kom ett trevligt mail med refusering nummer två. Jag tackade för trevligt svar och passade på att be om feedback. En enkel fråga: baserade de möjligtvis sitt val på ämne, språk eller någonting annat? Svaret kom snabbt: "Your story was under consideration until final round, but it just didn´t fit together with the rest I picked. I loved the plot and your writing voice, though, so please submit in the future."

Sedär, version 9. Jag kan nog ta mig an dig trots allt. Jag kan skriva, jag är inte rädd.

/Anna

De man beundrar på avstånd, det man missade samt nya upptäckter man bara gör efter intensiva dagar i sällskap med andra som skriver

Somliga människor vill man tydligen inte träffa pga att de är så himla coola, smarta och roliga i sina bloggar att man inte vill riskera att spräcka glaset. Tydligen. För jag gick till Ordfronts monter för att kika på Mera Vego, kokboken som bloggaren Lisa Bjärbo gjort tillsammans med ... sak samma. Det är Lisa som är viktig i sammanhanget. Eller Onekligen som hon ju heter på nätet. Jag gick till och med dit vid en tidpunkt då jag visste att hon skulle vara där och signera. Och jag såg henne! Klappade på boken! Och gick igen. Inte av blyghet, tror jag. Men jag vet inte vad annars det kan ha varit, förutom att jag är så väldigt nöjd över att Onekligen fortfarande existerar i mitt huvud precis sådan som hon alltid varit, lite som en seriefigur som aldrig åldras eller ändrar sig. Tryggt, liksom.

En annan bloggare som jag hyser största respekt för och gillar så mycket i bloggform att jag inte är så intresserad av att träffa henne irl är Underbara Clara. Men när jag passerade henne på mässgolvet kunde jag inte låta bli att le stort och hojta "läser din blogg, den är fantastisk!" och ge tumme upp eftersom jag inte var säker på att hon uppfattade vad jag sa i sorlet medan vi gick förbi varandra. Fast hon log stort och sa tack. Tror jag.

Det märkligaste mötet var nog när vi var några från förlaget som hamnade på ett privat mingel och en av tjejerna hämtade Peo Bengtsson till vårt bord. Han verkade lite chockad över uppmärksamheten och jag sa ingenting till honom trots att han stod precis bredvid. För vad säger man till en som använder sin blogg till att skriva förskönande och överdrivna berättelser ur vardagen som författare/förläggare? Det är så dråpligt och välsvarvat och utesluter så väldigt mycket av det vi kan kalla verklighet att det liksom inte finns så mycket att ta fasta på. Förutom att han är välformulerad och kul i textform och det känns som en märklig sak att säga när man ses på ett mingel.

Något jag verkligen sett fram emot var att passera Litet Förlags monter och vara med i deras kampanj #läsfler. Det handlar om att uppmuntra till att läsa debutanter och under mässan kunde man fota sig vid deras vägg medan man höll upp nyheter man hittat under mässdagarna. Säkert hittar man många fina bilder om man söker på #läsfler på sociala medier. Ett mycket bra initiativ ju! Tre av de böcker jag köpte är av debutanter (och som av en händelse är samtliga från Hoi Förlag): Dödlig Åtrå av Susanne Ahlenius, Bergtagen av Rickard Elmqvist och Oavsett Vad av Daniel Wångsten. Kanske en spretig trio, men jag tror att de kompletterar varandra bra. Plus att de alla har omslag i grönt!

Såhär efter mässan när jag suttit och kollat runt lite hur alla andra sammanfattar dagarna i Göteborg på sina bloggar, hittade jag Göras Redins sida. En författare vars första bok jag till och med jobbade med, så man kan ju tycka att jag borde ha hittat den för länge sedan. Hans berättelser utspelar sig under 1600-talet i Sverige och han bloggar jättefint om historia och skrivande och sånt (den ligger som länk här till höger nuförtiden). Men nu när jag gillar hans blogg får vi alltså se om jag törs hälsa nästa gång vi ses eller om det förstör min uppfattning om honom.

/Anna

Det som händer i utkanten av en bokmässa

När man står i en monter och jobbar blir timmarna på mässgolvet så självklara att man varken dokumenterar dem särskilt noga eller har så mycket att formulera kring upplevelsen. Istället tar man fasta på de där ögonblicken man inte alls hade planerat, de som tycks kasta sig över en som ett varmt täcke och de som man virvlar in i och inte alls förstår storheten i förrän de är förbi. Allt det där pratade Hanna och jag om på söndagkvällen när vi kröp ner i ett mysigt café och beställde in vad som visade sig vara ett berg av räkor på en stackars brödbit och det var sagolikt gott; både räkorna och summeringen. En minst sagt värdig avslutning på mässan.

Annat som fångats på bild:

Utsikten en sovmorgon när jag tog mig tid att studera molnens
rörelser över himlen. Och lyssnade till dämpade skrik från Liseberg.

Montern med den fantastiska Steampunk-konsten. Okej, detta
var på mässan. Men ballong! Med klocka!

The berg-och-dalbana: Helix. Som vi smet in och åkte fast vi
inte hade tid. Med loopar och skruvar och helt vansinniga fall! 

...och så den där Hanna. Med räkbergen. Post bokmässelycka.

/Anna

Böckerna och de fåniga selfiesarna

Det är väl ingen som läser fotnoter antar jag (för jag gör inte det), men i förra inlägget jag skrev, då när Bokmässan låg i startskottet, råkade jag låta något stå kvar om att ta selfies med författare. Jag tyckte det var en rolig utmaning och det visade sig att jag var precis så feg som jag trodde. Ynka fyra liksom, varav jag känner en sedan tidigare, jobbade i samma monter som en annan och har haft massor med bloggkontakt med en tredje. Det är faktiskt bara den fjärde som räknas. Och nej, de ligger inte i ordning nedan:

Oavsett Vad – Daniel!

Vackra Kyrkor och Debutantbloggen-Johannes!

Från Holmes till Sherlock – Mattias! 

Så-många-bra-titlar – Simona!

Årets bokhög är full av böcker jag inte alls visste att jag skulle ha. Och några som jag spanat in och planerat att införskaffa förstås. Jag gillar blandningen massor. Snyggast handstil har Maj-Gull.

/Anna

Göteborg! Jag är här nu! Koden är B07:60*

Ett litet steg för mänskligheten, kanhända. Men idag åkte mina Mary Poppins-väskor (fullt utrustade med allt jag behöver för fem nätters bortavarande utan att ha provpackat, ja) och jag 2:ans spårvagn alldeles på egen hand. Sedan checkade vi in på hotellet (i Göteborg alltså, jag hamnade faktiskt inte i Skövde) och därefter traskade vi ner i den stora mässhallen som var fullständigt kaotisk, bort till den hörna som är vår (fast vid det här laget hade jag inte sällskap av Mary Poppins-väskorna längre, ty de fick stanna på rummet) under kommande mässdagar. Där var det inte det minsta kaotiskt, snarare fridfullt och alldeles alldeles underbart. Förlagstjejerna som kom till Göteborg redan igår hade nämligen byggt upp hela montern och packat upp böcker och pyntat monterscenen med gardiner och haft sig. Så med gott samvete passade jag på att morsa på alla vartefter folk dök upp och – viktigast av allt – prata igenom den tv-inspelning som ska pågå under mässan med de som ska ta hand om själva kameran och ljudet och klippningen och så. (Själv ska jag vara något slags producent för detta, kan bli episkt.)

Det är bokmässa, gott folk.
Och jag har visst en bror att leta reda på i vimlet.

Rummet, möt Mary Poppins-väskorna

Rumsutsikt, en annan vinkel än förra året minsann!

/Anna

* Hoi förlag, det är där jag står och representerar när jag inte springer runt på mässgolvet och tar fåniga selfies med författare jag beundrar. Kom förbi!

Böcker jag aldrig köpte, författare jag aldrig träffade

Det fanns en plan, det gjorde det. På bokmässan skulle jag åtminstone stöta på den och den och vara vid monterprogrammet när den och den uppträdde och få den där boken signerad som jag hört så mycket fint om under året.

Istället kom jag hem med det här:

Från toppen: En ask noveller från novellix (pga rea på söndagen), tre pocketböcker från Printz Publishing (pga mysig monter med en supertrevlig Pia), Skuldens Pris av Per Herrey (pga hans fru hade styrt upp den gulligaste montern på hela mässan och tja, jag kan inte motstå ett par gyllene skor...), Autostereogram av Jenny Jejlid (pga började läsa första novellen på tåget till bokmässan på min iPad och gillade så mycket att jag var tvungen att ha den tryckta versionen), Kristalläpple av Ebba Range (joho, men här har vi en bok som jag sneglade på redan innan mässan och när Ebba satt där vid Litet Förlags avskalade och lättillgängliga monter, var det självklart att få den signerad), Norrland (pga råkade springa på två sköna killar på förlaget Teg Publishing i en undangömd monter och när de berättade om boken på västerbottniska och jag klappat på det fina omslaget så länge att det blev pinsamt, köpte jag den trots att författaren inte längre var på plats och kunde signera. Min första repotagebok!)

En närmare titt på novellerna:

Och med så här mycket fint, verkar det rätt otacksamt att lipa över det som inte blev av. Det bästa som händer på bokmässan är ändå det som inte var planerat. Nu lämnar jag och går vidare. Säkert stöter jag på de där böckerna jag tänkte att jag ville ha någonstans. Kanske möter jag till och med författaren.

/Anna

Grattis på första oktober!

Det är oklart varför, men jag tycker att en bild på ett par gyllene skor passar bra här idag. Kanske för att de för tankarna till brandgula löv som prasslar kring fötterna den här månaden.

Per Herrey är för övrigt en kändis jag av någon anledning inte fotade mig med på mässan. Och då har jag ändå klätt ut mig till honom en gång i tiden. Istället nöjde jag mig med att ta kort på hans skor som stod i montern. Under dem ligger förresten hans bok. Den köpte jag. Med autograf i. Och så fick jag en kram.

/Anna

There´s no place like home...

Så har man varit i det fantastiska sagolandet på Svenska Mässan i Göteborg.
Det är som att ha åkt alla turer på Liseberg. Konstant, i fem dagar. Jag vet, för hotellrummet vette mot nöjesparken.
Jag har varit glad, trött, svettig, euforisk, skakig, illamående, berusad, besviken, lycklig och gråtit en skvätt. Ungefär såsom jag har förstått att man gör på bokmässan. Det är i alla fall en otrolig skillnad att vara där som besökare (som förra året), jämfört med att representera ett förlag i en monter och däremellan knyta kontakter som kommer att vara värdefulla i marknadsrollen på förlaget framöver (som i år).

Planerna för vilka författare jag ville träffa och vilka böcker jag skulle hålla utkik efter, missade jag totalt. När jag inte var i tjänst var det liksom inte så mycket ork över att knuffa sig fram mellan montrarna. Men något varv blev det då jag fick tag i böcker jag inte alls hade tänkt köpa och träffade människor jag inte föreställt mig att jag skulle träffa. Bra det med.

Debutantbloggarna bjöd in på dejt och dit knallade jag med Vilse och Manne. Väl där träffade vi också Liv och det var som vanligt alldeles fantastiskt att få ett ansikte på bloggare man följer. Och Liv, Vilse och jag fastnade på bild ihop!

Camilla och Eva

Beviset! Vi var där! Samtidigt! Tillsammans!

Annars är jag inte den som drar fram kameran och fotar mig med folk till höger och vänster. Fast ibland måste man.

Med Pernilla på Park

Med Patrik vars bok Gul Utanpå jag ska cirkla.

Med Agneta efter hennes framträdande i montern.

Litet Förlag bjöd in till lektörsläsning och jag gick nervöst dit med första kapitlet utskrivet och räckte över till lektören som snällt satte igång att läsa och klottra. Därefter följde ett mycket givande samtal där han delgav sina tankar om min berättelse, mitt språk och utsikterna för min idé. Jag tror minsann att jag äntligen fått en skymt av mitt bokmanus från det perspektiv jag ansträngt mig till tusen för att hitta: läsarens. Eventuellt har jag fått en värdefull nyckel för hur, inte bara första kapitlet, utan hela boken ska skrivas.

Alltså, jag tycker att det är en så bra bild.

Efter att vi plockat ner montern efter stängning i går, tog vi hissen till restaurangen högst upp i hotellet varifrån utsikten över stan är vidunderlig. Och så bjöd förlaget på räkmackor! Känns märkligt nog som det yttersta beviset för att man varit på bokmässan ändå, såsom det tjatas om dessa räkberg på surdegsbröd.

Räkor i röd belysning. Jag lovar att de ligger där.

Men mest tror jag att bokmässan kan sammanfattas såhär:

Förlagsbubbel

Fotsprej och högläge.

Intrycken är förstås massiva och det skulle inte förvåna mig om jag återkommer med detaljer som jag inte fått med här. Till exempel kan man tänka sig att det blir ett inlägg om bokinköpen. Men nu ska jag vila öronen, ögonen och rösten. Rubinskorna ska ställas upp i hyllan igen. Att skutta på Yellow Brick Road kräver sin återhämnting.

Jag längtar till nästa år.

/Anna

Snart hoppas jag att det slutar snurra

Är det mitt i natten? Det känns som det.

Efter att ha petat i tjugosex speakermanus till tvåtiden i natt, hann jag sova ungefär fyra timmar innan det var dags att gå upp och åka till tåget.

Väl i Göteborg slungades jag genast in i den minst sagt ofärdiga montern där jag och mina kollegor (Iiii! Jag har förlagskollegor!!!) packade upp ett aldrig sinande hav av lådor med böcker och skruvade ihop borden som tycktes vara isärplockade i evinnerliga beståndsdelar och så kom alla författare efter några timmar och det dracks bubbel och åts mackor och vi plockade papperskräp och plastskräp och sprättade kartonger och försökte få till en rättvis exponering av alla titlar.

Och plötsligt var det bara förlagskoordinatorn, marknadskoordinatorn och jag kvar och efter en sista kraftansträngning var vi äntligen redo att lämna mässhallen för att återkomma innan öppning i morgon bitti och göra det sista då.

En lång vecka börjar nu och den innehåller så många efterlängtade saker att jag får dåndimpen.

Att pariserhjulet glittrar utanför fönstret gör knappast saken sämre.

/Anna

Tjenare Bokmässenerver, är det dags nu?

Det sägs att jag förra året spankulerade på Bokmässegolvet och högljutt deklarerade att "Nästa år! Då minsann ska jag inte endast flanera i gångarna, då ska jag STÅ I EN MONTER OCH BOKMÄSSA!" (Bokmässa förresten, det måste väl vara den bästa termen när det kommer till kommunikation mellan bokmässedeltagare, visst?) Som en annan gammal kulturräv med väst och bekväma skor och glasögonen på näsan.

Och dra på trissor om jag inte hade rätt!

I år representerar jag HOI förlag i montern med samma namn och det kommer att bli så spexigt att det är oklart vilket ben jag ska stå på, men jag kommer antagligen att studsa runt där. Montern heter B07:60 och ska enligt rykten vara stor och fin.

För den nyfikna är jag där:
torsdag från öppning till ett
fredag från öppning till halv tre
lördag från halv ett till stängning
och
söndag från öppning till ett

Tågbiljetten är införskaffad.
Hotellrummet sägs vara bokat.
... men vad sjutton ska jag ha på mig förutom mustaschringen?

/Anna

Det är någonting med Bokmässan som gör mig alldeles irrationell

Låt mig börja med att klargöra att jag alltid får resfeber. För allt. Självklart inför flera veckor i USA. Absolut när jag ska åka på en veckas charter i Europa. Husvagnssemester i Norrland. Hem till mamman och pappan över helgen. Till Lillstrumpa på lunch. (Nja, kanske inte det sista, men den där gnagande känslan av att jag – hemska tanke – glömt något infinner sig så fort jag ska ta tunnelbanan.)

Således är det inga underligheter med resfebern jag drabbats av inför Bokmässan i Göteborg. Det underliga är snarare vilka proportioner den tar. De är vidunderliga kan jag tala om, de där proportionerna. Snudd på orimliga. Nästan. (Beroende på vem man frågar. Lillstrumpa skulle ha sagt att jag passerade gränsen för folkvett för länge sedan, men vi lyssnar inte på henne i det här fallet, okej.)

Uttrycket min resfeber tar sig har helt och hållet med packning att göra. Eller saker som har med packning att göra. Eller har den minsta koppling till saker som har att göra med att stoppa grejer i en väska.

Det kan ha lite att göra med förra årets packningsbonanza som gick alldeles över styr och slutade med att jag tvingades bära alldeles för tung väska uppför trappor, en väska som till pinsamt stor del innehöll grejer som aldrig användes.

I listan över topp fem grejer jag avskyr här i världen: Släpa saker i onödan.

Det kan också ha lite att göra med den monumentala succé min packning gjorde under Skåneresan. Min väska fick det fin-fina hedersepitetet: Mary Poppins-väskan. Ni fattar? Jag trollade fram olika kläder för varje dag, samt neccessär, handduk och ett extra par skor ur den och tjejerna var i.m.p.o.n.e.r.a.d.e. Själv försökte jag spela cool. Gick dåligt. Min väska hade ju fått ett namn liksom! Nu när man ska packa så bara:

– Hmm... undrar om jag ska den vanliga fula väskan eller Mary Poppins-väskan?

Alla fattar vilken väska som blir utvald.

Längst fram: Mary Poppinsväskan. Bakom: datorväskan.

Namn på saker = Tveklös vinnare. (Det var förresten någonting som återkom under dagarna i Skåne, prat om att namnge sina grejer. Diskussionen kulminerade med att Lillstrumpas gitarr äntligen fick ett namn. Hon kanske kan tänka sig att själv blogga om det hela och ge oss en presentation av gitarren vid tillfälle? Så vi får lära känna den, menar jag.)

Anna-lys: Mest av allt tror jag att resfebern med tillhörande packningshysteri har att göra med att jag älskar att känna mig smidig och bekväm när jag väl är på plats någonstans. Min hjärna har tillräckligt att göra med att processa alla nya intryck när jag reser bort, jag vill inte också känna att jag har fel kläder på mig. Är för varm, för kall, uppklädd, nerklädd, ful... Ett slags kontrollbehov, helt enkelt. Inga konstigheter egentligen. Det enda jag kan ha kontroll över på Bokmässan är mig själv. Alltså väljer jag noga vad jag tar med mig, vad jag packar detta i och hur transporten ska gå till. Därefter är jag utlämnad åt ett myllrande hav.

Inför Skåneresan myntade jag uttrycket "prov-packa". Varsågod och använd gott folk. Det är mycket mer praktiskt att kvällen innan man reser någonstans vara på det klara med att allt man vill få med sig faktiskt ryms i uttänkt väska än att halv sex på morgonen vimsa omkring och få panik över att blixtlåset inte går igen medan man är stressad över att hinna med tåget. (Ja, Lillstrumpan vet att jag tittar på henne så det behöver jag inte påminna henne om.)

Döm om min förtjusning när jag efter att ha skickat ett långt mail med alla mina mäss-tips till förlagskollega som ska till mässan för första gången, får följande svar tillbaka: Hihihi... Underbart! Kommer att vara mycket stressad de närmsta dagarna, sen ska jag lusläsa dina råd och provpacka a-la-Anna. Kram S. Alltså, hur fint är inte det? Och inte undra på att jag får eld på glöden, eller vad det heter, när jag uppmuntras på det viset. Jag lägger i högsta växeln nu: DET ÄR BARA DRYGT EN MÅNAD KVAR TILL BOKMÄSSAN OCH HUUUR SKA JAG HINNA PACKA ORDENTLIGT EGENTLIGEN?

Först och främst behöver Mary Poppins-väskan en uppdatering. Fyra och en halv dag i Göteborg är trots allt mer än tre dagar i Skåne.

Rullväskan i mina feberdrömmar.

Förutom ny väska hittar man även följande på inköpslistan inför Bokmässan:

Clownklänning (går också under namnet "gebeglassgubbeklänning", måste ha en)

Insektssprej mot fjärilar i magen

/Anna

Läst på semestern: Fallvatten

Nästan så snart planerna på en tur genom norrland var igång, bestämde jag mig för att det äntligen var dags att läsa Mikael Niemis "Fallvatten". Jag köpte den på bokmässan, fick den signerad och sedan dess har den inväntat sin tur.

Bättre tajming kunde den boken inte få. Stundtals var det rent av magiskt hur platser som susade förbi utanför bilen samtidigt förekom i ett sammanhang i boken. (Japp, jag har övat in förmågan att läsa i bilen utan att bli åksjuk. Är mycket nöjd över den bedriften.) Dammarna längs Luleälv fick en innebörd och ett liv som ingen 3D kunde gjort bättre.

Mina medresenärer fick stå ut med ett och annat högläst stycke. När jag försökte lätta på trycket när de gällde de fantastiska karaktärerna i boken tyckte de nog att jag gick för långt. Men Niemi gestaltar ju så rackarns bra!

Känner nu stort behov av att läsa allt han skrivit.

I brist på kamera (telefon) återanvänder jag bilden från i höstas.

/Anna

Andningspaus

Igår jobbade jag i butiken hela dagen och det var fint. Jag pratade med butikschefen och beklagade att jag var tvungen att ta tillbaka löftet om att jobba på onsdag. Helt enkelt för att jag inte hinner. "Det är viktigt att säga nej när man inte kan", sa han sådär enkelt som han alltid gör och ringde en annan. Det suger bara att jag sa ja från första början, då när jag trodde att jag skulle ha tid.

Ännu mer suger det att vi var tvungna att avboka en trevlig middag på Berns i söndags och det suger att inte kunna ta emot folk i sitt hem i kväll, som planerat.

Den här förmiddagen har jag försökt ta det lite lugnt, tänka efter på det som kommer härnäst.

Närmast ska jag till exempel lämna tillbaka kostym och rekvisita efter lunch, så det är hög tid att samla ihop alla saker som ligger utspridda över hemmet nu.

Och så har jag dagdrömt om det som kommer längre fram. Efter sommaren. I slutet av september. Igår fick jag nämligen hicka när jag läste på twitter om hur mycket billigare det är att flyga till Göteborg och bokmässan än det är att åka tåg. Jag ville genast boka flygbiljetter, men först måste Elin och jag bestämma lite hur/var/när. Hotellet är redan bokat. Och snart är alltså även resan planerad och klar. Vågar jag ens nämna att jag påbörjat packningslista? Är det för mycket? Okej då, men till mitt försvar kommer den att revideras.

/Anna

När det kliar

Sedan bokmässan har jag liksom många andra mässbesökare längtat efter tid att sätta mig ner och skriva. Jag behöver få till slutet av historien, knyta ihop lösa trådar och helst komma på någonting banbrytande fantastiskt att belöna den med som orkat läsa ända till de sista sidorna. Efter det borde jag helst låta någon annan än Elin och lektören provläsa och tycka till. Om jag vågar. (Klart jag vågar! Skärp mig!)

Men även om bokmässan i allmänhet och alla möten med skrivande människor i synnerhet har inneburit en knuff i ryggen och en än större längtan efter att klara av det som så många andra redan gjort, finns det ytterligare en andemening i den där knuffen. Den är inte lika vänlig.

Det är inte det att jag drabbats av en självförtroende-dipp. Snarare handlar det om att all inspiration som jag tycker mig ha fått överröstar den där grundtanken, embryot, själva kärnan i vad jag vill berätta. Min ofärdiga, icke komplett ifyllda berättelse förmår inte riktigt tränga igenom ridån av färg och form och färdiga figurer som svischat förbi min syn de senaste dagarna. Likt ett konstant youtube-flöde av uppstyckade men ack så spektakulära uppvisningar i allsköns berättelsekonst, bränner det i min hjärna. Inspiration overload.

Förhoppningsvis släpper förlamningen snart. Känslan just nu är att jag måste läsa alla böcker jag införskaffat på mässan för att få dem ur skallen och kunna koncentrera mig på min egen berättelse. Det skulle ta mig exakt ett år att läsa dem, skojar inte.

Eventuellt går det lika bra med en långsam promenad med favoritmusiken i lurarna för att lugna ner pulsen och sedan slå sig till ro med Scrivener-dokumentet.

Jag tänker en kanna te också.

Då är jag snart hemma.

/Anna

Bokmässan 2012 och 7 saker att tänka på till nästa år.

Jag har varit på mässor tidigare. Jag vet hur det går till i mässhallar, överallt står människor i sina montrar och vill demonstrera grejer, engagera köpare och göra affärer förklädda till en stunds trevligt snickelisnack och generöst bjuda-på-[insert:vad-nu-mässan-handlar-om]. Och jag gillar det!

När jag travar efter Fotografen på filmteknikmässa suger jag fascinerat åt mig av den nördiga atmosfären och stormtrivs fastän jag bara förstår ungefär hälften av vad som sägs.

När jag själv stod i mässmonter åt PourTe ett år var det alldeles fantastiskt att fånga upp en aldrig sinande ström mat-och dryckesintresserade besökare och presentera denna då alldeles nya dryck.

Jag tar det igen: Jag gillar mässor!

Bokmässan tog mig med storm, kan man säga. Att få glida omkring och heja på folk på måfå och snacka skit en stund här och en stund där PÅ ETT SPRÅK JAG FÖRSTÅR och I ÄMNEN JAG BEHÄRSKAR var precis så underbart som jag föreställt mig. Nästan överjordiskt.

Lillstrumpa och jag var kloka som inte planerade in mer än vi gjorde. Även om jag förstås i efterhand gärna hade stämt träff med fler och varit mer uppmärksam på vilka programpunkter jag borde bokat in, var det lyxigt att ta allt i sin egen takt. Vi gick som vi ville, följde våra infall och tipsen från twitter som strömmade in så snart det var dags för monterprogram. Nästa år kommer jag att vara ännu bättre förberedd och ännu effektivare. Men jag inser att det inte behöver betyda att det blir en bättre mässa för det.

Det allra bästa mötet, middagen med debutantbloggsläsaren Hanna och hennes syster Katrin blev höjdpunkten på helgen. Under fredagen snubblade Lillstrumpa och jag in på det ena välordnade monterprogrammet efter det andra och den perfekta första-mässdagen avslutades med en middag som aldrig förevigades med ett bildbevis. Vi kände inte varandra sedan tidigare, men från det att vi möttes utanför mässan pratade vi oavbrutet under varenda minut vi sågs, alla fyra. Fokus låg eventuellt på våra respektive bokprojekt, Hannas och min gemensamma nämnare, men med minst sagt kreativa systrar vid bordet blev det prat om allt som rör skapande och kreativitet. Det hela var så mäktigt att en bild aldrig hade gjort mötet det minsta rättvisa. Istället har har det gett mig en massa energi som jag lagrar i mitt hjärta och som jag tror kommer stanna kvar på ett mycket kraftfullare vis än ett bloggat fotografi.

I det stora hela borde jag kanske ha varit flitigare med kameran. Ett av de mer otippade mötena var med Peter Bergting (när vi råkade stalka honom i Dalslands monter). Han hamnade i alla fall på bild med sina underbara illustrationer.

Sedan knäppte jag en del kort vid monterprogrammen, mest för att själv komma ihåg vilka vi lyssnat på.

Sara Kadefors

Mark Levengood

Simona Ahrnstedt

Malin Persson Giolito 

Manne Fagerlind och Sofia Hallberg

Lite ledsen är jag över att jag aldrig förevigade mötet med mannen bakom den spännande boken Cirkoli, Patrik Stigsson eller mitt snabba hej med Amanda Hellberg. Ännu mer grämer jag mig att jag inte ens han inhandla en signerad bok från den sistnämnda. Men det är bara bevis på att man inte kan hinna med allt och ändå ha en fantastisk mässupplevelse.

Vi testade att hänga på Park, förstås. Det var trångt. Pernilla Alm raggade upp en fotograf som förevigade besöket i alla fall. Vi kan kalla bilden Kära Syster möter tre välklädda och snygga författare. Vi hittade en något luftigare bar att sitta och prata på kvällen därpå.

Äntligen ÄNTLIGEN träffade jag Fridas Författardrömmar-Frida. Lite som att träffa en gammal vän efter mycket kontakt på både blogg och mail. Det blev en mycket trevlig och lång lunch där vi pratade en del om förlag och sådant som den här författardrömmaren är nyfiken på hur det egentligen fungerar.

Känner att det här inlägget har ballat ur nu. Avlutar med avdelningen saker-man-inte-trodde-att-man-skulle-hitta-på-bokmässegolvet: En flygel att spela på och bjud-cupcakes. Båda i miniformat. Båda fick Lillstrumpa att gå igång på det här med bokmässa.

Stämmer den verkligen?

Magnolia-bakverk hos Printz Publishing

Erfarenheter jag tar med mig till nästa år:
1. Jag ska gå på mässan på torsdagen.
2. Jag ska gå på mässan på söndagen.
3. Jag ska nödvändigtvis inte gå på mässa på lördagen.
4. Jag ska stämma träff med en bunt bloggare och andra skrivande människor jag upptäckte alldeles för sent i år.
5. Jag ska se till att träffa alla författare som intresserar mig och ta bilder på dem och kräva signerade böcker och stalka dem alldeles ohämmat på grund av att det är kul.
6. Jag ska ha ett eget bokmanus färdigt. I och för sig misstänker jag att just den här punkten inte automatiskt innebär en förbättring av mässan, det kan lika gärna stjälpa. Men ändå. Jag kommer att ha det.
7. Jag ska INTE bo på vandrarhem. Man behöver en rogivande oas att vila upp sig på under så många intensiva dagar och vandrarhem är tyvärr inte platsen för det.

Tack för i år Bokmässan! Det gör vi om.

/Anna

What to Expect when You´re Expecting (2012)

Den där tramsiga filmen vi kollade på i lördagskväll på vandrarhemsrummet mest för att vi behövde en anledning att äta chips och dricka cola och inte orkade konversera PLUS att vi passerade en video-butik tio meter från vandrarhemmet, är knappt värd att kommentera.

Eller jag vet inte. Jag har samma känsla som när man kollat på en film på flyget: jag är inte riktigt säker på att jag verkligen har sett den och jag är inte riktigt säker på att anledningen till att jag inte tyckte att den engagerade var för att a) den verkligen inte engagerade, eller b) jag inte kunde koncentrera mig tillräckligt för att fatta handlingen.

Men jag tror ändå att jag håller mig till alternativ a). What to Expect... handlar om ett gäng par som på olika sätt tar sig an det här med att bli förälder. Eller att bli gravid. Eller vad omgivningen tycker om den som ska bli förälder. Eller är gravid. Alltså, jag vet faktiskt inte vad vinkeln på storyn egentligen var. Mest var det en kavalkad i plumpa och mer eller mindre roliga situationer som den som ska inträda föräldrarollen hamnar i. Fast lite sorglig var den också. Ni hör ju, filmen kunde aldrig bestämma sig för vad den skulle handla om och då spelar det ingen roll att många av mina favoritskådisar var med. Den var bara platt.

I rättvisans namn ska nämnas att som förströelse en lördag när man behöver en anledning för att äta chips och behöver någonting att bedöva hjärnan med för att man är så in i bomben slut som människa för att man har knatat omkring på bokmässa i två dagar, passar den å andra sidan utmärkt. Rekommenderas varmt i den situationen.

Efter att man har sett den kan man gå ner på gatan och äta pasta på en restaurang med en kock som håller öppet lite på måfå och lagar världens godaste pastarätter. Eller alltså, det funkade för oss i alla fall.

/Anna