Grattis på första februari!

Nämen alltså. Februari skulle ju komma med konfetti och fanfarer. Istället är det grått och slaskigt och fortfarande råder konstant otajming i min tillvaro. Morgonen började med att vi var tvungna att boka om vår tid på bilprovningen och sedan somnade vi om och sov ungefär hela förmiddagen. Hoppsan. Vi tog oss dock till studion med kläder och kamera, nästan på utsatt tid, och Lillstrumpan hakade på lika uppsminkad till tänderna som jag, och så knäppte vi tre minneskort fulla med porträttbilder i olika outfits men (i mitt fall) med en och samma pose, så det gäller att den enda posen funkar för det var tydligen den enda jag kunde. Fotografen släppte jag sedan av på jobbet så han kunde göra klart det där jätteviktiga projektet som han inte hunnit med under veckan och jag åkte hem och här sitter jag nu och funderar på om vi kanske borde ta oss för att äta middag ikväll.

Men låt oss för en stund se tillbaka på gårdagskvällen då Strumpan och jag skrattade så vi blev tårögda och fick ont i kindmusklerna. För exakt så roligt var det att se våra barndomsidoler i 30-årsfesten på Oscarsteatern: Galenskaparna och After Shave. Det första som slog mig var hur otroligt bra de sjunger och hur musikaliska de är. Det andra som slog mig var hur daterade deras låtar är. Men sångerna är ändå den största behållningen, vilket jag också minns från när vi såg dem (främst Grisen i Säcken och Skruven är Lös) på tv. De, och Claes Erikssons otroliga monologer. Mannen är ett logiskt ordvrängargeni.

30-årsfesten är en revy där de plockat ett nummer från varje årtionde, med start 1982 och slut vid 2012. Följaktligen var den första akten fylld av låtar och sketcher vi i stort sett kunde innantill (liksom resten av publiken med tanke på att salongen fylldes av garv precis innan de komiska poängerna) och den andra akten bestod av mer nutida politisk satir, en och annan låt som kändes pinsamt fylld av stereotypa inslag samt en sverigemonolog som tjatade sönder temat på hur konstiga vi svenskar är, med väntade igenkänningsskratt som följd. Från mig med, för återigen, Claes Eriksson är ett geni. Det roligaste inslaget var helt oväntat ett akrobatiska nummer där tre av gubbarna iklädda små badbyxor envisades med att försöka klänga sig upp i tygstycken som hängde från taket och försöka svinga sig elegant i dem samtidigt som de sjöng trestämmigt. Vansinnigt kul. (En snutt av numret syns i trailern, för den nyfikne.)

Nåväl, eftersom de rådde fotoförbud i salongen igår och jag inte hann få upp kameran i fotostudion idag för att illustrera vår insats som modeller, bjuder jag helt enkelt på en guldglittrig bild från pausen i Oscarsteatern:

Och, eftersom jag inte fattar varför den eminenta "Skruven är Lös"-låten inte var med på repertoaren igår (plus att jag hade den på repeat i huvudet hela dagen), här är den:

Jamen ni hör ju. Det låter lika bra som konfetti!

/Anna