Den stora frågan är naturligtvis: Hur ska det sluta? Vilken är den avgörande sista pusselbiten som avslöjas, hur ska karaktärerna reagera på allt som hänt och i vilket läge kan jag lämna dem därhän och sätta punkt?
Precis innan jag skulle somna igår kväll kom jag på vad som ska vara det sista som berättas. Hela kroppen vibrerade till av en rysning, sådär som man reagerar när man kommit till slutet av en bok eller film och berättelsen tar en oväntad men tillfredsställande twist. (Jag kan absolut inte utlova att denna känsla är något som kommer att finnas när manuset existerar i bokform, men det hör inte till saken.)
Så idag, när Fotografen och jag hängt hos Elin och skapat hela dagen (Fotografen har klippt bokvideo medan Elin komponerat musik till samma bokvideo), har jag SKRIVIT SLUTET. Inte hela, men jag är på god väg. Och det är mer logiskt och sammanhängande och fyller sitt utrymme bättre än det någonsin gjort.
Träningstights i förgrunden, för "att skriva en bok är att springa ett marathon". |
/Anna
6 kommentarer:
Wow, vilken grej! HURRA! Och bra jobbat naturligtvis!
Liv: Känslan när man uppfinner skrivtekniska metoder som man vet att etablerade författare redan använder sig av (för att de tipsar ihjäl en på sociala medier) är ENORM. Konstigt att man inte bara kunde lyssna på dem från början och göra som de tipsade för länge sedan. Men sådant är skrivandet, dömt att vara ett evigt hjul att uppfinna om och om igen. Och TACK!!!
/A
Vissa saker måste man helt enkelt upptäcka själv. Om och om och om igen. Inga genvägar. Men desto härligare när det lossnar då! :-)
Slutet? Slutet?! Slutet!!
Be och få läsa nuuu! Så GLAD för dig! Det är (i min mening) ett sådant slut som boken behöver, som den väntat på. Ett avslut värdigt resten av historien. Allt kommer falla på plats nu. Känner det i stortårna. Eller nej, i magen och nackhåren faktiskt, en känsla mycket lik skrivarkänslan.
Måste nog skriva nu själv. Tjoho!
Å, vad underbart! Grattis till slutet och till den härliga känslan!
Och det är precis som du säger, så himla konstigt att man inte kan ta till sig alla råd och tips direkt när man får dem, utan man MÅSTE verkligen uppfinna dem själv. Å andra sidan är det ju det erkänt bästa sättet att lära sig något: att göra det till sitt eget. Så det är väl som det ska helt enkelt ;)
Vilse: *myyyser* Härligt att kunna inspirera lite. :)
Skriviver: TACK! Eller hur konstigt?! Men, som du säger, ändå logiskt.
/A
Skicka en kommentar