Psykologin hos en grupp individer som står och väntar på en buss upphör aldrig att fascinera mig. Det märkliga i att stå i varandras närhet och så aktivt inte låtsas om varandra. Det kollektiva obehaget när någon uppför sig på ett sätt som strider mot de sociala koderna, och smidigheten i påstigandet på bussen (fortfarande aktivt ignorerande varandra) då klungan formas till ett led enligt kugghjulsprincipen.
Och alltid, alltid en person som när bussen kommer knatar förbi alla väntade människor och ställer sig precis där den ska stanna. Det gör mig inte irriterad, fortfarande enbart fascinerad. Det är så mycket jag vill säga till den personen. Till exempel:
Jaha, ska du med bussen! Nä, vi andra bara står här. Hänger lite.
/Elin
4 kommentarer:
Får jag adoptera dig? Du är underbar!
Ja visst! Jag kan sitta och plinka på ditt piano och göra introverta betraktelser.
/E
Och jag vill ju bara ha er båda i fickan och plocka upp på skrivbordet när arbetsdagen kräver paus. Men vänta ... det är ju det jag har?!
/A
*klappar händer förtjust*
Skicka en kommentar