onsdag 18 februari 2015

Osorterade tankar kring att skriva skräck

Kommer ni ihåg i november, när Johannes Pinter skrev ett inlägg på Debutanbloggen om att han skulle hålla skräckskrivarkurs? Jag anmälde mig på stående fot och började längta till februari.

Ikväll är det redan tredje tillfället, jag håller som bäst på att plita ner min andra skräcknovell någonsin och har förberett mig hjälpligt inför att tycka till om kurskamraternas texter som delades ut förra veckan.

Det är enormt pirrigt.

Magister Pinter (som vi kallar honom nuförtiden) bjussar på enkla redskap och modeller under varje lektion och sedan har vi kört skrivarövningar med tidtagning. Plus läst våra snabbt nedklottrade alster för varandra direkt efteråt. Ack, vad det är nyttigt att dela med sig av det som uppstår i stunden utan att redigera sig. Det är vid de tillfällena ens styrkor och svagheter som skrivande syns som bäst. Man tenderar ju att luta sig mot det som är tryggast, vare sig det är miljöbeskrivning, karaktärer eller plot. Eller nåt annat.

En av de saker från förra veckan Pinter sa och som har hängt kvar i mina tankar är det där med att göra skillnad på story och koncept. Det har tagit mig ett tag att reda ut skillnaden i arbetet med Urmakaren, men när det var gjort var det så självklart. Och jag påminner mig själv om att ha koll på detta enkla även i korta novelltexter.

Men noveller alltså. Eventuellt min sämsta gren. Tacksamt då att hålla sig till en genre så ramarna hålls hyfsat tighta. Plus att vi får givna ämnen att utgå från. Texten till idag ska även kryddas med minst tre sinnen.

Huruvida jag lyckas skrämmas, är jag fortfarande på nybörjarnivå. Det är rent ut sagt skitsvårt.

/Anna

7 kommentarer:

Lugn. Det ordnar sig. sa...

Nejmen åh! Värst vad alla (läs du och Linda) går på roliga skrivkurser nuförtiden! Jag vill också!!!

Jag skulle verkligen behöva en kurs i hur man skriver just skräck. Jag har bara gjort ett seriöst försök att göra det, och det får väl anses som preskriberat vid det här laget men jag såg det länge som ett stort nederlag.

Följande utspelade sig någon gång på mellanstadiet. Jag skrev en spökhistoria, med ganska klassiskt upplägg (familj flyttar till äldre, obebott hus, mystiska saker börjar hända). Jag försökte skriva så obehagligt och skrämmande jag bara kunde och när jag var klar var jag riktigt nöjd. Sedan läste jag upp berättelsen för mina småsyskon. Jag tänkte att det nästan var lite fusk, eftersom min lillasyster var så väldigt liten och min lillebror var så mörkrädd att han inte ens kunde läsa Bamse på kvällarna. Självklart skulle de bli superskrämda av min superläskiga spökhistoria. Så blev det nu inte. Det var inte det att de inte gillade den. Tvärtom tjatade de på mig i flera månader att jag skulle läsa den högt igen. (Liv, Liv, kan du inte läsa ”I garderoben” ikväll? Den är ju så rooolig!)

Jag kan komplettera Magister Pinters (fantastisk titel för övrigt!) råd, med en liten lista på saker man absolut INTE ska göra när man skriver skräck:

• Om din historia bygger på att läsaren ska bli skrämd av spöken/monster/andra okända varelser, presentera inte dessa varelser för läsaren på samma sätt som vanliga karaktärer (det okända är alltid mer skrämmande etc.)
• Om du ändå presenterar dina spöken för läsaren, döp dem åtminstone inte.
• Om du ändå döper dem, försök hitta något lite obehagligare namn än tex Åke.
• Om du ändå råkar döpa ett spöke till Åke, ge honom inte dessutom ett mänskligt karaktärsdrag som tex att rapa av nervositet inför nya situationer.
• Om du ändå råkar göra just det, vänta åtminstone mer än en halvsida innan huvudpersonen upptäcker det och slutar vara rädd för dina spöken.
• Om huvudpersonen trots allt slutar att vara rädd för dina spöken tämligen omedelbart, motbevisa honom/henne!
• Om du inte väljer att motbevisa HP, se åtminstone till att dina spöken är åtminstone lite delaktiga i historiens huvudkonflikt.
• Slutligen, låt till varje pris inte dina spöken (oavsett vad de heter och hur mycket de rapar) vara en starkt bidragande orsak till att berättelsen får ett lyckligt slut.

/L

Kära Syster sa...

Liv: Hahahahaha, tack för dagens garv! Sjukt kul ju. Men Åke, hette inte skelettet så i det fantastiska barnprogrammet Ika i rutan? Jo så var det! Och han var ju ändå lite läskig.... Fantastiska tips! Jag kan på heder och samvete säga att jag än så länge hållit mig undan varenda punkt, men man vet ju aldrig. När man minst anar det kanske man snubblar dit... Det är för övrigt tusen år sedan (läs: åtminstone tolv) jag gick på skrivarkurs senast och sedan dess har jag ändå lärt mig ett och annat på egen hand. Himla fint att peppra på med utifrånperspektiv så här långt in i processen i alla fall.

/A

Lugn. Det ordnar sig. sa...

Just ja, Ika i rutan! Henne hade jag glömt! Men jag minns nog ändå skelett-Åke som lika delar rolig och skrämmande. Det här att han åkte runt i en kundvagn till exempel. Fantastiskt! :-)

Jo, man behöver fylla på med lite utifrånperspektiv ibland. För mig var det sju (åtta?) år sedan nu, så det börjar kännas som dags för en skrivkurs igen.

Jag snodde förresten min egen kommentar och gjorde ett blogginlägg av det. Självplagiering är brottsligt på min arbetsplats, men inte i bloggvärlden, right?

/L

Lugn. Det ordnar sig. sa...

Det är förresten mycket möjligt att det var skelett-Åke som fick mig att döpa mitt spöke till just Åke. Ika i rutan var en stor idol ju. :-)

Kära Syster sa...

Hahahaha Liv, underbart sedelärande historia!

/E

Skriviver sa...

På min skrivarkurs har vi inte (än så länge)gjort några skrivövningar "i rummet", och alltså inte behövt läsa upp nyskriven text för varandra. Jag har aldrig gjort det någonsin, men tror som du säger: att det måste vara extremt bra för att få syn på sina svagheter. Jag antar att jag borde längta efter det. Men det gör jag inte ;)

Vad ÄR förövrigt skillnaden mellan story och koncept? Kan man tänka sig ett förklarande inlägg om den saken?

Emmelie sa...

Åh vilken rolig skrivkurs, vill höra mer!
Ika i rutan, alla jag träffar påstår att det programmet "skadade en hel generation", men jag tyckte det var bra. Kanske främst musiken :)

Vill också veta skillnaden mellan story och koncept, inte helt klart det där.