Allra hjärtanesdagen

Jag gör som jag alltid gör vid tveksamma bemärkelsedagar: jag attackerar dem med allt jag har! 

Röda blommor till Strumpan! Vackert ska vackert ha.

Och så tänkte jag göra någonting jag aldrig gjort förut. Nämligen bjuda på ett kort utdrag från Urmakaren, närmare bestämt några repliker från berättelsens kärlekshistoria. Karaktärer: en ung pojke och en ung flicka. Sceneri: det är mitt i natten och de sitter på ett av stadens tak och kan inte slita sig ifrån varandra medan resten av staden sover.

”Fryser du?” undrar hon och han skakar bestämt på huvudet.

”Men det är som om mitt hjärta inte slår lika hårt längre”, svarar han. ”Ibland kan jag inte känna det alls.”

Hon fnissar. ”Man känner väl inte alltid att hjärtat slår. Man vet att det gör det, eftersom man lever. Inte sant? Jag ska känna efter.”

Hon sträcker handen till hans bröstkorg och låter den ligga där.

Hjärtat dunkar hårt som om det vill ta sig ut från hans bröst.

/Anna