Here goes:
Den fråga jag ser skymta bakom formuleringen "Hur ska man veta vad man vill" lyder: "Vem är jag?", alltså den eviga funderingen om jaget och meningen med livet.
[gör lite plats här för att krisa en stund]
Grej nummer ett som jag tänker på är att man ju är rätt så lik alla andra, innerst inne. Egentligen vill man samma saker, fast på olika sätt. Och därför blir det lurigt när man gör det andra vill (och för att man vill det själv), men gör det på någon annans sätt.
Exempel: Stina och Jesper står på skolgården en eftermiddag och tänker dra till stan. Stina ser framför sig en mysig promenad tillsammans, det är en bit att gå och de kommer hinna prata om mycket. Jesper däremot, ser framför sig hur Stina sitter bakpå moppen med vinden i håret och imponeras över hans säkra körstil. Såklart vinner Jesper, det finns ingen anledning till att han skulle lämna moppen på skolan (duh!) och vips är Stina inte längre säker på om hon ens ville vara på stan när de väl kommer fram med lätt besindoft i kläderna.Så länge det inte känns helt fel (magkänslan och hjärtat har alltid alltid rätt) tror jag faktiskt att man alltid kan utgå ifrån att andras goda idéer är någonting man också själv vill vara med och utföra. Annars är risken stor att man gör tvärtemot bara för att. Men det är i själva UTFÖRANDET man kan sätta ner foten och säga "jag gör den här delen på det här viset och när det är klart kan vi sätta samman våra respektive delar." Det är ju på det viset goda idéer blir briljanta, dessutom!
Grej nummer två handlar om den där radarn. Det är både en välsignelse och en förbannelse att ha den där förmågan att alltid känna in vad folk runtomkring en säger mellan raderna eller hur de mår. Här tänker jag att man helt enkelt måste välja när man vill agera på radarn och när man måste låta bli. För det är som du säger, ibland gör man folk en otjänst genom att alltid försöka se till deras insida, det kan ju faktiskt hända att de vill hålla den för sig själv. Man kanske kan börja med att svara på det folk faktiskt säger, inte på det man tror att de menar. Klarspråk, alltså. Kanske den svåraste kommunikationsformen som finns.
Grej nummer tre är rätt kort: So what om man inte vet vad som är ens eget, ens riktiga jag. Man kanske bara ska gå all in och plagiera allt man ser omkring sig, härma text och härma prat och härma sång och härma klädstil och inredning och frisyrer för någonstans i den där blandningen av alla andra finns man själv. Så är det.
Övning: Applicera nu ovan sagda på ovan sagda. Har jag rätt eller fel? Håller du med om en sak eller flera? Spelar det egentligen någon större roll om du hade formulerat denna text på samma sätt eller annorlunda? Om det är viktigt att ta reda på om du håller med mig eller inte, så låt det gå några dagar innan du formulerar dig, för det är inte viktigare än att det kan vänta. Och om det inte är viktigt alls så, tja, kan du lika gärna lägga tiden och energin på att spela en snutt på gitarren/måla en tavla/baka en tavla/skriva en bok istället.[och så lite utrymme för att fånga sitt förnuft här dårå]
/Har_helt_glömt_bort_tvätten_på_grund_av_tom_hjärna_81
3 kommentarer:
Som amerikanarna brukar säga: "There is no I in WE!"
Det är ju så att man fattar sina beslut JUST DÅ utifrån vad man vet/känner JUST DÅ. Något annat kan man inte göra. Sen är det ju bara att lita på att livet liksom löser sig ändå, att man uppnår det man är tänkt att uppnå, även om man kanske avviker från stigen lite nu och då...
Jag brukar ofta tänka på att om jag inte hade gjort mig illa på ett jobb och sagt upp mig, sen tagit ett annat sjukt trååååkigt jobb som motiverade mig att börja studera hade jag inte träffat min finaste klokaste snällaste Anna!
Med det vill jag ge henne och hennes gulliga syster en stor kram och önska er en trevlig helg!
Ah... tack för att du la dig i! Stor kram tillbaka och trevlig helg till dig med! Vad skulle man göra utan människor omkring sig som säger att det är okej att man felar och velar...
/Anna
När jag var liten sa min mamma "att ändra sig är kvinnans privilegium" och eftersom min mamma är en klok kvinna måste det stämma. Och så det är ju av vårt felande vi lär oss. En annan klok kvinna, min mormor, brukade säga att "alla erfarenheter är bra erfarenheter". För egentligen handlar det ju bara om vilket perspektiv vi har när något händer. Istället för att se något som ett nederlag och bli ledsen kan man ju se det som en läxa och försöka lära sig något (tyvärr är det ju allt för lätt att glömma...). Och kan det inte vara så att tråkiga/jobbiga saker händer dem som klarar av att hantera dem och som kommer att gå starkare och klokare ur situationen?! Istället för att det drabbar någon som bara blir nedbruten. Så, nästa gång livet känns som en uppförsbacke kan vi väl lita på att nedförsbacken bara är ett krön bort och att vi har fått möjligheten att lära oss något värdefullt som säkert kommer att vara oumbärligt i framtiden.
Idag är första dagen på resten av era liv. Underbart att den dagen är en fredag!!
/L
Skicka en kommentar