När googlare knackar på dörren säger man hej och välkommen

Då och då kollar jag in vilka sökord som lett läsare in till Kära Syster och jag ber att få kommentera två av de senaste:

Alltså, du som sökte på "vi åt och drack och vi drack och åt" kunde inte ha hamnat på lämpligare plats på jorden, såvida du inte egentligen var ute efter texten till Fader Abraham-låten. Elin och jag gör nämligen inget annat än äter, fikar och tja, dricker. Om vi får välja alltså. Tyvärr måste man då och då arbeta, betala räkningar och städa också. Men det där är mest det som händer mellan måltiderna.

Att sedan den som söker information kring "tvångsavgiftning" snubblar in här, kanske borde beklagas. Är man inte ute efter mina tankar kring överkonsumtion av kaffe (se sökord ovan), kan jag tyvärr inte hjälpa annat än att bjuda på en kopp fika. Kanske med hembakad bulle till?

/Anna

Låt nummer fyra; "Pojken med pudeln"

.. Alternativt "Den okända pojken". Hur är man när man är okänd? Första versen (av sex!) lyder:

Det var en gång en pojke som var okänd
Han kom fram ibland och la huvudet på sned
han gjorde alla konster som han kunde
stod på händerna och huvudet
men ingen ville se

Först hette det "Det var en liten pojke som ingen kände", men det blev ju helt orytmiskt. Är ganska nöjd med resten också, ska bara komma överens med min mikrofon så kanske ni får höra!

/Elin

Mellan brödet, pajen, tvätten och boken

Det blev bröd! Två stycken till och med. Fast på bilden ser det mer ut som något förhistoriskt näbbdjur.

Jag passade på, "medan ugnen ändå var igång", att göra en paj och müsli också. Vilket resulterade i att den vanliga eftermiddagsvärmen i min lya förökade sig gånger tre, så jag tog min tillflykt hit:

(Trädet utanför mitt hus)

Det blev ju som också bra. Boken på filten är "Jellicoe road", som alla verkar älska just nu. Börjar förstå varför. Så skulle man bara knåpa ihop en låt också...

/Elin

Men vad är det här?

Jo det ska jag säga: det är surdeg som ligger och puttrar! Vilket otäckt ord egentligen, surdeg. Låter som motsatsen till gott. Förhoppningen är att det ska bli ett bröd så gott att mamman och pappan blir lite tårögda, men eftersom det är mitt första surdegsbröd ever så kanske de bara gråter. Man får se lite.

Rapport kommer i kväll!

/Elin

Om det här med att vara på bröllop fast man inte är bjuden

Fotografen plåtar ett bröllop idag och jag fick den stora äran att följa med som kameraassistent. Till exempel innebar det att jag fick ansvara för den lilla kameran längst bak i kyrkan, som filmade vigseln i helbild.

Fast minneskortet tog slut under sista låten och medan jag stressat försökte tvinga in ett nytt kort i kameran, startade utgångsmarschen. Såklart vägrade kortet att samarbeta med kameran och brudparet får vara utan tjusig bild av när följet travar ut från kyrkan.
Nåväl, vi tog oss till festplatsen där Fotografen friskt filmade minglande människor. Och jag knatade efter. Faktiskt inte helt olik brudens grå lilla pudel (som dagen till ära pryddes med en vit fluga om halsen).

Det är någonting speciellt med att befinna sig på ett bröllop där man varken känner brud eller brudgum och därmed heller inte är bjuden till. Man spanar in vackra människor på håll, man håller sig ur vägen med ursäkten att man vaktar utrustning och man känner sig som en snyltare som har den stora fräckheten att lyssna på folkmusiktrion utanför lusthuset. Men vad annat kan jag göra, det låter så rackarns bra!
På plussidan finns förstås total avsaknad av prestationsångest, bekväma sandaler istället för höga klackar och valfriheten att sitta för sig själv och blogga. Fast de uppdukade borden är förstås otroligt vackra och hela middagen verkar kunna bli både god och trevlig av uppsluppheten och cateringen att döma.
Jaja, jag gillar bröllop! Gillar kärleksförklaringar och psalmer. Gillar att folk har klätt sig i sitt allra finaste och gillar föräldrar som har svårt att hålla rösten rak lagom länge för att hinna hålla sitt tal.
Snart åker vi hem.
Snart får jag dra på mig mjukisbyxor och äta pizza! Det är också en bra lördagkväll.
/Anna

Uppdatering: NU lyckades jag posta inlägget. Men jag skrev det vid 19-tiden. Ville bara klargöra det. God natt!

Låt nummer tre: Kära du

Syster Yster beställde en blues idag, på temat meningslöshet. Men jag vet inte, det bara kom inget. Så jag gjorde som jag alltid gör när jag behöver tänka: gick en promenad på Lind Backe, ett av mina favoritområden. Jag känner mig alltid så engelsk och romantisk när jag strövar där... så låten blev som den blev. Så här ungefär:

Lindar i backe (okej, det är enar)

Kor i skymning

Ni hör va?

/Elin

Låt nummer två: Hela baletten

Jag gjorde det! Hemma hos Syster Yster, med vän på besök med matlagning, vad-har-du-gjort-det-senaste-året-prat och filmtittning, men jag gjorde det ändå! Med hjälp, rimmande och hurrande från samtliga närvarande.

Jag skrev låt nummer två! Den heter "Hela baletten" och finns snart tillgänglig på Spotify. Okej, kanske inte, men jag gjorde det i alla fall.

/Elin

Låtskrivarmånaden är härmed invigd!

Så... jag pratade med en vän om det här med vad man vill göra (i livet). Han är kiropraktor, med specialisering inom neurologi, så man kan säga att han har koll på det här med hur hjärnan funkar. Hans tes: gör en sak varje dag i en månad, så får kroppen in en rutin.

För att sammanfatta slutade samtalet med att han fick mig att lova att skriva en låt om dagen, hur dålig den är blir, och maila den till honom senast kl 23.59. Vi börjar idag och jag ska alltså skriva 31 låtar, fram till den 2:a september. ... Fast 30 nu, för jag har redan skrivit den första!

Så här går refrängen:

Jag är inte rädd för spöken och inte heller rädd för dig,
du kan säga vad du vill men allting passar inte mig.

Nu kör vi!

/Elin

Stängt på grund av koma

Den totala semesterkoman har slagit till. Jag ligger i soffan och läser "Garp och hans värld", omväxlat med "Emil i Lönneberga", när jag inte bläddrar i senaste numret av "ELLE mat och vin". När jag blir trött i ögonen ser jag en film i stället. Här händer ingenting, Annas twitterflöde är räddningen för den här bloggen just nu.

Alla borde ha sommarlov.

/Elin

Larger than life

Jamen vad gör man en mulen söndag mitt i sommaren? Kollar trailers på iTunes såklart!
Fotografen, Lillstrumpan och jag har nyss snubblat och häpnat över Tom Tykwer, Lana och Andy Wachowski's episka drama Cloud Atlas.

Vi (Fotografen och jag) brukar prata om hur filmer som lider av syndromet "larger than life" i betydelsen att filmskaparna går vilse i sin strävan att leverera storslagna filosofiska sanningar, lätt tappar trovärdigheten.

Då och då fungerar det.

Som kanske nu, i Cloud Atlas.

Om den här filmen fungerar kan man verkligen snacka om större än livet självt.

Se själva:

/Anna