Fast minneskortet tog slut under sista låten och medan jag stressat försökte tvinga in ett nytt kort i kameran, startade utgångsmarschen. Såklart vägrade kortet att samarbeta med kameran och brudparet får vara utan tjusig bild av när följet travar ut från kyrkan.
Nåväl, vi tog oss till festplatsen där Fotografen friskt filmade minglande människor. Och jag knatade efter. Faktiskt inte helt olik brudens grå lilla pudel (som dagen till ära pryddes med en vit fluga om halsen).
Det är någonting speciellt med att befinna sig på ett bröllop där man varken känner brud eller brudgum och därmed heller inte är bjuden till. Man spanar in vackra människor på håll, man håller sig ur vägen med ursäkten att man vaktar utrustning och man känner sig som en snyltare som har den stora fräckheten att lyssna på folkmusiktrion utanför lusthuset. Men vad annat kan jag göra, det låter så rackarns bra!
På plussidan finns förstås total avsaknad av prestationsångest, bekväma sandaler istället för höga klackar och valfriheten att sitta för sig själv och blogga. Fast de uppdukade borden är förstås otroligt vackra och hela middagen verkar kunna bli både god och trevlig av uppsluppheten och cateringen att döma.
Jaja, jag gillar bröllop! Gillar kärleksförklaringar och psalmer. Gillar att folk har klätt sig i sitt allra finaste och gillar föräldrar som har svårt att hålla rösten rak lagom länge för att hinna hålla sitt tal.
Snart åker vi hem.
Snart får jag dra på mig mjukisbyxor och äta pizza! Det är också en bra lördagkväll.
/Anna
Uppdatering: NU lyckades jag posta inlägget. Men jag skrev det vid 19-tiden. Ville bara klargöra det. God natt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar