Ni vet den där känslan på tungan? Som att det sitter fast en massa ord som bara väntar att få komma ut, man måste bara hitta dem?
Jag har en låt någonstans innanför pannbenet, som bråkar och vill ut. Om jag bara visste vart jag ska börja dra för att få ut den! Men den börjar så: "I've got a story to tell". Så resten borde väl lösa sig själv?
Det är ju för övrigt väldigt symptomatiskt, att den första lediga lördagen på fyra veckor börjar med att en låt poppar upp i skallen.
Just det, bloggen. I'm back!
/Elin
lördag 3 oktober 2015
torsdag 1 oktober 2015
Dom kallar det boksmälla
Bokmässan kom och gick – det har ingen missat väl?
För min del var mässan mer intensiv är någonsin. Kanske beror det på åldern, kanske var det anspänningen att representera bästis. På söndagen var kroppen liksom ur led, ont i huvud och fötter och magen ska vi inte tala om.
Men.
Vilken bokmässa!
Vilken kick att möta Hannas läsare, att få tala sig hes om Berättelsen om Lianne och om böcker, läsande, fantasy i stort.
Vi styrde upp två montersamtal om fantasy, båda med ett skarp flirt till förlagsnamnet Vilse med teman om att gå vilse i berättelser. Vi bjöd in två andra författare till dessa, Johannes Pinter och Susanna Nissinen och det var ett oerhört trevligt att få ställa frågor och lyssna till svar ur tre helt olika perspektiv.
Hannas bror Niklas som även råkar vara ordförande i HEMA-förbundet som sysslar med historisk fäktning gjorde två besök i montern och däremellan fick vi behålla hans mäktiga långsvärd att visa för stora och små nyfikna.
Efter första mässdagen lyckades vi lämna stan och åka hem för middag och sömn i hyfsat rimlig tid. Men därefter spårade allting ur och vi minglade, åt middagar på stan och hängde på Park och sov alldeles för lite. Så vansinnigt roligt. Och så vansinnigt skör man blir.
Jag kan överhuvudtaget inte föreställa mig hur det skulle vara att medverka på bokmässan i egenskap av författare. Det måste vara den ultimata dräneringen och hur Hanna kunde vara så sprudlande och fokuserad under samtliga fyra dagar är en gåta.
Tack för det här året!
/Anna
För min del var mässan mer intensiv är någonsin. Kanske beror det på åldern, kanske var det anspänningen att representera bästis. På söndagen var kroppen liksom ur led, ont i huvud och fötter och magen ska vi inte tala om.
Men.
Vilken bokmässa!
Vilken kick att möta Hannas läsare, att få tala sig hes om Berättelsen om Lianne och om böcker, läsande, fantasy i stort.
Vi styrde upp två montersamtal om fantasy, båda med ett skarp flirt till förlagsnamnet Vilse med teman om att gå vilse i berättelser. Vi bjöd in två andra författare till dessa, Johannes Pinter och Susanna Nissinen och det var ett oerhört trevligt att få ställa frågor och lyssna till svar ur tre helt olika perspektiv.
Hannas bror Niklas som även råkar vara ordförande i HEMA-förbundet som sysslar med historisk fäktning gjorde två besök i montern och däremellan fick vi behålla hans mäktiga långsvärd att visa för stora och små nyfikna.
Efter första mässdagen lyckades vi lämna stan och åka hem för middag och sömn i hyfsat rimlig tid. Men därefter spårade allting ur och vi minglade, åt middagar på stan och hängde på Park och sov alldeles för lite. Så vansinnigt roligt. Och så vansinnigt skör man blir.
Jag kan överhuvudtaget inte föreställa mig hur det skulle vara att medverka på bokmässan i egenskap av författare. Det måste vara den ultimata dräneringen och hur Hanna kunde vara så sprudlande och fokuserad under samtliga fyra dagar är en gåta.
Tack för det här året!
/Anna
söndag 13 september 2015
Bokmässan 2015: BIG NEWS!
Det har varit spikat och klart ett tag, men nu är det officiellt! JAG SKA PÅ BOKMÄSSAN!
Jaha, vad är det med det då?
Jo, jag ska jobba i monter hos MYCKET AMBITIÖST OCH ROLIGT FÖRLAG: Vilse!
Hanna ställer ut sina två böcker i egen monter under Vilse Förlag och ingen kunde vara gladare än jag. Ser sjukt mycket fram emot att träffa hennes läsare, nya och gamla. Nervöst förstås, har ju ingen aning om vad som väntar. Men jag är ett fan av böckerna och världen som Hanna skapat, så jag tror och hoppas på många intressanta möten i den lilla, söta montern som heter A04:26.
Kom förbi, säg hej, bläddra i en bok, kolla in dekoren, träffa en svärdsexpert och lyssna på panelsamtal. Men framför allt: GÅ VILSE MED OSS!
Seså, anteckna nu duktigt: A04:26
Vi ses!
/Anna
Än hit och än dit: Början
Jag är färdig med slutet, för nu. Det får duga. Det tjänar sitt syfte: ger tillräckligt många svar för att jag ska kunna ta ut färdriktningen. (Hoppas jag. Annars får jag fylla på när det behövs. Jag vet till exempel fortfarande inte vad bokens sista mening är och det är lite fint att ha den kvar. Som en skatt en regnig tisdag.)
Så nu fortsätter jag lite efter devisen att skriva det jag vet, ta tag i de bitar som jag saknar, helst så sammanhängande textsjok som möjligt för att få lite flow.
Början har jag släppt för tillfället, men jag har ändå kommit att tänka på den, därav rubriken. Den gör sig ständigt påmind, oftast när jag läser andra böcker, men även annan berättarkonst får mig att tänka på berättarstruktur. En bra början är allt. Jag försöker själv numera välja böcker efter början snarare än baksidestext (skitsvårt, trillar ständigt dit och vänder på böckerna i bokaffären, senast idag faktiskt vilken resulterade i att jag lät bli att köpa den där boken som från början lät superintressant och spännande, allt på grund av klyschig och inställsam beskrivning där bak).
Det finns ett par enkla regler om vad en bra början ska innehålla:
- framåtrörelse
- känsla för tema och stil
- någon av huvudkaraktärerna
Typ så va? Ni som läst skrivhandböcker och kom ihåg vad ni läste kan säkert fylla på med mer. Det är den där framåtrörelsen som intresserar mig för tillfället. Hur man skapar känslan av att berättelsen börjar "mitt i" ett händelseförlopp. Vad som gett upphov till intresset? Svansjön! Jag har lyssnat igenom baletten kanske 2 gånger plus lyssnat på några strölåtar här och där. Men början, hörni. Början! Jag tror att Tjajkovskij hade fullständig koll på framåtrörelsen och hur man skapar spänning. Jag tycker mig nämligen kunna höra hur baletten liksom redan är igång, fastän jag lyssnar från den allra första början. Inget segdraget intro eller presentation av bakomhistoria, karaktärer eller annat krafs. Pang på bara. Med en enkel skala som faller från första tonen är berättelsen redan igång och jag klamrar mig fast och följer med på resan.
Det vill jag också åstadkomma. Måste bara komma på vad den där skalan av toner består av i Urmakarvärlden.
/Anna
lördag 5 september 2015
En skaparlördag hos Elin: Slutet
I veckan bestämde jag mig för att ta itu med slutet av Urmakaren. Jag har skrivit slutet några gånger, men förstås inte på långa vägar så många gånger som jag skrivit början. Jag jobbar gärna kronologiskt, men nu har jag hamnat i en rondell där jag kört x antal varv och tappat bort vilken väg som bär framåt. Alltså hoppar jag dit jag vet att jag måste, till exempel till slutet.
Den stora frågan är naturligtvis: Hur ska det sluta? Vilken är den avgörande sista pusselbiten som avslöjas, hur ska karaktärerna reagera på allt som hänt och i vilket läge kan jag lämna dem därhän och sätta punkt?
Precis innan jag skulle somna igår kväll kom jag på vad som ska vara det sista som berättas. Hela kroppen vibrerade till av en rysning, sådär som man reagerar när man kommit till slutet av en bok eller film och berättelsen tar en oväntad men tillfredsställande twist. (Jag kan absolut inte utlova att denna känsla är något som kommer att finnas när manuset existerar i bokform, men det hör inte till saken.)
Så idag, när Fotografen och jag hängt hos Elin och skapat hela dagen (Fotografen har klippt bokvideo medan Elin komponerat musik till samma bokvideo), har jag SKRIVIT SLUTET. Inte hela, men jag är på god väg. Och det är mer logiskt och sammanhängande och fyller sitt utrymme bättre än det någonsin gjort.
I lurarna: Svansjön på högsta volym. Symfonier och baletter är bra på det viset att de håller på lika länge som det tar att skriva ett kapitel eller två.
/Anna
Den stora frågan är naturligtvis: Hur ska det sluta? Vilken är den avgörande sista pusselbiten som avslöjas, hur ska karaktärerna reagera på allt som hänt och i vilket läge kan jag lämna dem därhän och sätta punkt?
Precis innan jag skulle somna igår kväll kom jag på vad som ska vara det sista som berättas. Hela kroppen vibrerade till av en rysning, sådär som man reagerar när man kommit till slutet av en bok eller film och berättelsen tar en oväntad men tillfredsställande twist. (Jag kan absolut inte utlova att denna känsla är något som kommer att finnas när manuset existerar i bokform, men det hör inte till saken.)
Så idag, när Fotografen och jag hängt hos Elin och skapat hela dagen (Fotografen har klippt bokvideo medan Elin komponerat musik till samma bokvideo), har jag SKRIVIT SLUTET. Inte hela, men jag är på god väg. Och det är mer logiskt och sammanhängande och fyller sitt utrymme bättre än det någonsin gjort.
 |
| Träningstights i förgrunden, för "att skriva en bok är att springa ett marathon". |
/Anna
tisdag 1 september 2015
Grattis på första september, nu är det höst!
Det är inte klokt att man vaknar den första höstdagen av regn mot fönsterrutan och får klä sig i dubbla lager upptill och strumpor i skorna för första gången sedan semestern. Fint av september ändå.
Sedan sist har jag funderat mycket över hur i hela världen det ska bli en bok av det där klottret som Urmakaren består av för närvarande. Klotter och 8 tidigare versioner, vill säga. Till exempel blev det mer funderande än ord skrivna under skrivarhelgen i Göteborg som Strumpan och jag var på. Fler koppar te och prat än kapitel lagda till dokumentet. Dock gjorde jag någonting superviktigt och det var att lägga in samtliga anteckningar jag gjort kring till exempel plot och karaktärsutveckling under det senaste året, till sina ungefärliga rätta platser i dokumentet och vips har jag översikt.
Jag har även blivit medbjuden att jobba under bokmässan, i år representerar jag ett annat förlag än jag brukar och mer om saken törs jag säga när det hela känns mer officiellt.
Som Lillstrumpan inflikade häromsistens, håller vi på med ännu en bokvideo. Detta projekt känns extra kul eftersom det är första gången Strumpan komponerar musik till något som Fotografen och jag producerat! Bokvideon är till en serie noveller kring en och samma karaktär som min gamla bästis Elin Eldestrand skrivit och som ges ut på Hoi förlag. Tre finns redan utgivna och tre till kommer ut under hösten, ser mycket fram emot att visa resultatet, vi har gått längre än någonsin i bokvideomakeriet...
Och så har jag blivit refuserad. Två gånger.
I våras gick jag skräckskrivarkurs och det hela slutade med att jag skrev en novell på tema "vinter" som jag skickade till två olika amerikanska antologier, fint översatta till engelska. Någon gång i somras fick jag avslag från den första och i går kväll kom ett trevligt mail med refusering nummer två. Jag tackade för trevligt svar och passade på att be om feedback. En enkel fråga: baserade de möjligtvis sitt val på ämne, språk eller någonting annat? Svaret kom snabbt: "Your story was under consideration until final round, but it just didn´t fit together with the rest I picked. I loved the plot and your writing voice, though, so please submit in the future."
Sedär, version 9. Jag kan nog ta mig an dig trots allt. Jag kan skriva, jag är inte rädd.
/Anna
Sedan sist har jag funderat mycket över hur i hela världen det ska bli en bok av det där klottret som Urmakaren består av för närvarande. Klotter och 8 tidigare versioner, vill säga. Till exempel blev det mer funderande än ord skrivna under skrivarhelgen i Göteborg som Strumpan och jag var på. Fler koppar te och prat än kapitel lagda till dokumentet. Dock gjorde jag någonting superviktigt och det var att lägga in samtliga anteckningar jag gjort kring till exempel plot och karaktärsutveckling under det senaste året, till sina ungefärliga rätta platser i dokumentet och vips har jag översikt.
Jag har även blivit medbjuden att jobba under bokmässan, i år representerar jag ett annat förlag än jag brukar och mer om saken törs jag säga när det hela känns mer officiellt.
Som Lillstrumpan inflikade häromsistens, håller vi på med ännu en bokvideo. Detta projekt känns extra kul eftersom det är första gången Strumpan komponerar musik till något som Fotografen och jag producerat! Bokvideon är till en serie noveller kring en och samma karaktär som min gamla bästis Elin Eldestrand skrivit och som ges ut på Hoi förlag. Tre finns redan utgivna och tre till kommer ut under hösten, ser mycket fram emot att visa resultatet, vi har gått längre än någonsin i bokvideomakeriet...
Och så har jag blivit refuserad. Två gånger.
I våras gick jag skräckskrivarkurs och det hela slutade med att jag skrev en novell på tema "vinter" som jag skickade till två olika amerikanska antologier, fint översatta till engelska. Någon gång i somras fick jag avslag från den första och i går kväll kom ett trevligt mail med refusering nummer två. Jag tackade för trevligt svar och passade på att be om feedback. En enkel fråga: baserade de möjligtvis sitt val på ämne, språk eller någonting annat? Svaret kom snabbt: "Your story was under consideration until final round, but it just didn´t fit together with the rest I picked. I loved the plot and your writing voice, though, so please submit in the future."
Sedär, version 9. Jag kan nog ta mig an dig trots allt. Jag kan skriva, jag är inte rädd.
/Anna
fredag 28 augusti 2015
Jobbar i studion idag
... Säger jag inte utan en viss ironi, för av någon anledning känner jag mig alltid som en femåring omgiven av leksaker jag knappt vet hur man använder.
Jag lovade Syster Yster två teman till bokvideon idag (jag har kanske inte berättat om bokvideon? Vi gör bokvideo åt en vän!), men jag körde fast på det andra temat och kom på en låt i stället. Hoppas hon gillar den.
/Elin
onsdag 26 augusti 2015
And… go!
Den där kören som jag leder startade igår, så nu är nog hösten igång! Även om huvudet fortfarande har semester. Önskar att jag hade en kavalkad med bilder av soliga balkonger, strandhäng, stjärnklara nätter, brädspel och musik att visa er men that is not how I do things. Fota, alltså, alla de där grejerna hände verkligen.
Det var ju som ett lyckokast att ha semester i augusti, månaden då solen alltid sken! Men idag får det gärna vara molnigt, för jag har en bokvideo att tonsätta.
Tjingeling!
(Japp, jag skrev precis tjingeling. That's how I do things.)
/Elin
Det var ju som ett lyckokast att ha semester i augusti, månaden då solen alltid sken! Men idag får det gärna vara molnigt, för jag har en bokvideo att tonsätta.
Tjingeling!
(Japp, jag skrev precis tjingeling. That's how I do things.)
/Elin
tisdag 4 augusti 2015
Dags att ta tag i saker
Arbetslägret som blev min semester är över. Vi lämnade huset i skogen efter fyra veckor av byggdamm, rätt nöjda med vad vi åstadkommit (inneväggar, isolering, gjutning, färgskrapning, slangar draget för vatten och el, tak lagat etcetera etcetera i en halv evighet). I lördags landade vi hemma i stan där nya balkonger just monteras på vårt hus. Och upptäckte ett fint lager tegeldamm över hela lägenheten.
Dessutom har morgnarna hittills startat ungefär halv åtta när en entusiastisk byggarbetare drar igång något bensindrivet som sågar sig in i den betong och metall som vår yttervägg består av. Högst obehagligt. Måtte det snart vara över.
Juli, jag kommer inte sakna dig.
Augusti, jag hade större förhoppningar.
Och så var jag tillbaka på jobbet. Solen skiner utanför, himlen är blå och jag hade gärna suttit hemma på en färdigbyggd balkong och jobbat med benen i solen.
Har jag skrivit något i sommar då?
Tillåt mig: Hahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahaha! Nej. Naturligtvis inte.
Men på fredag. Då. VANKAS SKAPARHELG! Så vilken kväll som helst nu (ähum, ikväll?) ska jag göra en redigeringsplan för vad och i vilken ordning jag ska kickstarta skrivarhösten. Sedan tänker jag mig att det bara är att sjunka ner i skrivarsoffan hemma hos Hanna på lördagmorgon och sätta igång. Alternativt placerar jag mig på uteplatsen med benen i solen. Vilket som. Huvudsaken är att det är internetfritt.
Det blir bra till slut.
/Anna
Dessutom har morgnarna hittills startat ungefär halv åtta när en entusiastisk byggarbetare drar igång något bensindrivet som sågar sig in i den betong och metall som vår yttervägg består av. Högst obehagligt. Måtte det snart vara över.
Juli, jag kommer inte sakna dig.
Augusti, jag hade större förhoppningar.
Och så var jag tillbaka på jobbet. Solen skiner utanför, himlen är blå och jag hade gärna suttit hemma på en färdigbyggd balkong och jobbat med benen i solen.
Har jag skrivit något i sommar då?
Tillåt mig: Hahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahaha! Nej. Naturligtvis inte.
Men på fredag. Då. VANKAS SKAPARHELG! Så vilken kväll som helst nu (ähum, ikväll?) ska jag göra en redigeringsplan för vad och i vilken ordning jag ska kickstarta skrivarhösten. Sedan tänker jag mig att det bara är att sjunka ner i skrivarsoffan hemma hos Hanna på lördagmorgon och sätta igång. Alternativt placerar jag mig på uteplatsen med benen i solen. Vilket som. Huvudsaken är att det är internetfritt.
Det blir bra till slut.
/Anna
måndag 3 augusti 2015
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)