Vad ska jag göra när White Collar är slut?!

Jag har inte tid att blogga, uppenbarligen. Först var det för att jag hade fullt upp med att 1) gå skrivarkurs, sedan för att jag 2) byggde hus och sist för att det var så mycket att 3) göra på jobbet.

1. Skrivarkursen är slut, men jag jobbar vidare på en novell för att skicka in till antologi i maj, så tankarna är fortfarande kvar där. Vilken dag som helst ska jag investera skrivtid och faktiskt trycka på tangenterna över texten också.

2. Huset står kvar, vi bygger mest på helgerna och bara de helger vi har möjlighet att åka till huset. Under påsk var det till exempel intensivt, men just nu? Not so much egentligen.

3. Jobbet, hahahaha. Det är toppar och dalar. Det har varit intensivt några dagar, nu planar det ut lite igen.

Nä, det fattar ju vem som helst att jag ägnar alldeles för mycket tid åt White Collar. Som ju varje normalbegåvad individ med överdrivet eskapism-behov gör. Inte? Är det bara jag?

/Anna

"Ursäkta, jag tycker att ditt sätt att uttrycka dig i detta offentliga rum är stötande. Skulle du kunna vänta med ditt samtal till du kommer hem?"

... Sa jag inte till killen bakom mig på tunnelbanan som spydde galla över allt och alla i sin telefon. 

Nästa gång, kanske?

/Elin

Godmorgon måndag

Idag blir det en sån där dag då jag kommer för sent för att jag inte kunnat bestämma vad jag ska ha på mig.

Jag vet det redan nu, and yet…

/Elin

Möta hösten tillsammans?

Igår, för att kompensera att jag inte var i Kungsbacka på boksläpp, hängde jag med bästisen och hennes gäng efter jobbet. Till Dramatiska Högskolan, där avgångsstudenterna på mimskådespeleriutbildningen spelar "Möta hösten tillsammans?" i regi av Anna Vnuk.

Och vilken tur att jag gjorde det! Vi gick och pratade efteråt om hur skönt det är när man får KÄNNA någonting när man går på teater. Ofta är det väldigt fint och snyggt och duktiga skådespelare och så vidare, men man går därifrån och… saknar någonting (fast känner sig lite duktigt som investerat i kultuuuren). Efter den här föreställningen var första reaktionen: vi går igen!

Föreställningen är byggd runt olika kontaktannonser, som får liv och gestaltas när människorna bakom dem kommer till en kurs i hur man hittar kärlek. En efter en får vi lära känna dem, skratta med dem i deras misslyckanden och gråta när maskerna plötsligt lyfts av och alla rädslor väller fram.

Alla borde se! Kom och se! Spelas fram till 17:e april.

/Elin

En evighet i skaparbubblan

Kommer ni ihåg för några dagar sen, då jag beklagade mig över att jag var tvungen att hitta en text till en komposition som jag jobbade med? Och hur svårt det var att hitta en som hade rätt ljud och rytm?

Sedan dess har detta hänt: Liv åtog sig uppdraget att skriva en text till melodin. Bara sådär! Vi mejlade lite fram och tillbaka, jag skickade de skissartade noterna tillsammans med en förfärlig ljudfil och försökte i ord beskriva hur jag tänkt mig resten av stycket. Sedan tog jag påsklov, åt en massa mat, byggde lite hus, ni vet.

Plötsligt upptäckte jag att deadlinen jag gett Liv inte alls höll, då kompositionen ska redovisas denna vecka och inte nästa, som jag trott. Jag mejlade och uttryckte min fulla förståelse för eventuellt avhopp, men hoppades, hoppades, hoppades! att hon skulle vilja vara med ändå. Och med vändande post kom den! En dikt, specialskriven för min musik.

Och vet ni vad? Den lät inte alls som det jag hade tänkt. Såklart. För det jag hörde i mitt huvud var bara ljud, lite som att kören skulle sjunga meh, meh mah. I stället hade Liv tänkt ut ett tema, en handling och en riktning, användande ord som passade de rytmer jag hittat på. Hur coolt?

Uppgiften var egentligen tydlig från början: hitta en text och skriv musik till. Det är logiskt, för det blir så mycket svårare att göra åt andra hållet. Jag insåg också, när jag började peta in Livs ord i stycket, att det på ett sätt var frustrerande att ha en färdig mall. Att inte få utgå från orden och hitta den melodi som bäst uttryckte den. För det jobbet var ju redan gjort, från andra hållet! I stället fick jag lita på orden, att de skulle passa i tonerna.

Och när man läser Livs blogginlägg om hennes sida av processen, står det helt klart att jag inte hade behövt oroa mig. Lite som namnet på hennes blogg.

Nu är jag trött, stel i nacken och lagom euforisk efter att ha suttit vid datorn hela dagen. Men stycket är klart, ska redovisas för klassen i morgon och förhoppningsvis för er läsare så småningom.

Som jag skrev till Liv, så himla fint att få jobba med saker man tycker om.

Nu blir det glass.

/Elin

Vi gjorde en bokvideo: Vanliga Människor

För några helger sedan samlade Anne Liljeroth några svartklädda bekanta som vi stoppade in framför kameran i en grönklädd studio. Därefter följde lite pillande för Fotografen som skulle få det att se ut som om dessa svartklädda i själva verket befann sig inuti omslaget till Annes nyaste bok Vanliga människor (glömmer och går vidare).

Släpptes i november 2014 på Hoi Förlag

Lite såhär såg det ut bakom kulisserna:

Skuggfigurer mot grönt, här med rekvisitakopp 

Kameran stod inklämd i hörnet 

Statisterna och Anne hängde i soffan mellan tagningarna

Anne fick dessutom tag i en perfekt låt av Göran Samuelsson. Den råkar också heta Vanliga människor och tillsammans med bilden blev slutresultatet såhär:





/Anna

Påsklov!

Efter småhektisk jobbvecka med anställningsintervjuer, åkte vi alltså hem till mamman och pappan i torsdags kväll för påskledighet. För min och Fotografens del handlade det i och för sig om att få tid till att bygga vidare på Nyberget. För den här påskharen finns det dock begränsningar för hur mycket man kan aktivera sig när man är ledig.

Är ändå lite impad över att jag har hunnit med två pass på bygget, ärit lika många påskmiddagar, en rek-runda inför nästa bokvideoinspelning plus nån timme skrivtid (på novellen! Jobbar förbi deadline nu.)

På Nyberget har vi numera golv över hela ytan som ska bli sovrum! Och igår byggde vi den första väggstommen! Kanske sitter alla planerade väggar på plats när vi åker hem igen i morgon. Där får man se lite.


/Anna

En påskafton med strumpfamiljen

Bordet är dukat, mamman står i köket. Pappan tittar på ishockey. Allt som fattas är gästerna. 

Jag ska gå och hjälpa mamman nu. 

/Elin

Så, det hände

Min göra ingenting-dag slutade med Ben & Jerrys och en googling på dikter på latin. Vilket till slut ledde mig in på Dan Andersson, vars dikter jag satt i soffan och läste från telefonen tills jag insåg att jag höll på att somna.

Och nej, jag håller inte helt på att tappa greppet om verkligheten (hoppas jag), jag letar bara efter en text till en komposition jag håller på med för kursen i körarrangering. Jag har börjat från det hållet man inte ska, nämligen hittat på en melodi och måste nu för mitt liv hitta en text på ett språk som passar helt in i stavelserna, ljuden och stämningen. I motsats till att börja med texten och komponera runt den, vilket hade varit betydligt enklare.

Så… efterlyses: en kort dikt, eller bara en mening, på ett mjukt språk. Det centrala temat är på tre stavelser (med betoning på den första), kan också vara två, och får gärna börja med en mjuk konsonant följt av mjuka vokaler, gärna e eller i.

ÄR DET FÖR MYCKET BEGÄRT?

/Elin

Tröttheten som följer

Jag VET ju det, när jag jobbat två helger på raken och haft annat fuffens för mig så blir jag TRÖTT. Då behöver jag vila ett tag, sen går det ÖVER. Ändå kan jag inte låta bli att klaga på mig själv, över att jag inte orkar ta tag i något. Skärp dig, det är ju mitt i veckan! Långledigt från fredag dessutom.

Idag tvättar jag. Och jobbar tydligen med låten som jag spelade in åt Ida häromveckan, för det står på listan. Det står också sång! med utropstecken. Det låter allvarligt. Bäst att jag tar tag i det.

Vi hörs!

/Elin