"And ever shall the Force remain with thee"

Apropå kombinationer. Det här kan vara det mest briljanta jag hört talas om på länge:

*skriver genast upp överst på önskelistan*

/Anna

Kaffe, ostbågar och Shostakovich

Kombinationen nu alltså. Oslagbar.

Jag kom nyss på ett sätt att presentera min antagonist, replik efter replik trillade fram när jag stod i duschen och dra på trissar, jag hann skriva ner scenen innan jag glömde bort.

Nu ska jag återgå till stället manuset jag egentligen redigerar, vem vet när jag får ett sånt här flyt nästa gång.

Lite skyller jag på Mr Selfridge som jag äntligen börjat titta på. Exakt den inblick i sekelskiftet jag behöver!

För övrigt passar det utmärkt att hetsäta ostbågar till Shostakovich femte symfoni. Koffeinet drar upp pulsen ytterligare ett snäpp.

/Anna

Kanske eventuellt går och lägger mig lite igen

Är det fredag idag, säger ni? Jag har gett upp litegrann. Ställde om klockan när den ringde i morse, för "vad spelar det för roll, jag har ju redan missat en vecka och jag är nog lite sjuk fortfarande". Målet för dagen är att ta mig till min enda lektion, som börjar 12.45 (jag vet, studentlivet, det är hårt). Kanske eventuellt öva lite inför den också, då jag som sagt missat en vecka.

Men sen! Sen ska jag på teaaaater! Det roliga med att ge upplevelsepresenter till sina vänner är att man själv får vara med och uppleva dem. Som ett plus i kanten får man även träffa nämnda vänner, det ska bli väldigt roligt.

/Elin

På morgonen efter den tredje dagen

Den här lilla tomten vaknade idag, sträckte på sig och upptäckte att kroppen inte längre strejkade. Inte heller var näsan täppt, eller ögonen rinniga. Så hon duschade, klädde på sig, övade en timma och sprang sedan till bussen. 

Och jag säger tomte för att jag började med gröna strumpbyxor till klänningen, sedan visade det sig vara väldigt kallt idag så det fick bli den gula koftan till. Precis i det kritiska läget då bussen höll på att passera mitt hus insåg jag att  de svarta kängorna fick mina ben att se ut som en gran (gröna ni vet), så det blev knähöga bruna stövlar. Och en röd mössa. 

/Elin

Bara klicka, bara gör det

Åh jag skrattar så jag kvider

Åt det här

Det är lite för sent på kvällen, försöker att inte stampa i golvet så jag väcker grannarna

(Hey guys, he found us and he brought his guitar)

/Elin

Statusuppdatering (och ja, jag klär mig fortfarande på morgonen. Så det är okej.)

Efter en och en halv säsong av "Vänner" (Rachel och Ross fick varandra, Phoebe träffade sin bror, Joey flyttade från Chandler och tillbaka, Monica blev tillsammans med Richard med han vill inte ha barn så de gjorde slut) har jag gått över till "How I met your mother". De är väldigt intressanta att jämföra, "HIMYM" är ju liksom "Vänner" på 2000-talet (vår bror hade en lång utläggning om det här en gång, med jämförelser av karaktärer och allt). Och jag har alltid haft för mig att medan humorn i "Vänner" bygger på ironi och distansering, en avbild av det ytliga 90-talet, är "HIMYM" en återgång till ett mer realistiskt perspektiv, mer jordnära.

Men, nej.

"HIMYM" är bara samma humor fast vriden två varv till. Ännu mer distanserad, ännu mer ironisk (ironisk så att man inte tror att det är ironi längre, fast det är det) och ännu råare.

Vart är vi på väg?

/Elin

(Åh, och Ted blev lämnad vid altaret av Stella, Robin flyttade till Japan och tillbaka, Lily och Marshall bestämde sig för att skaffa barn men ska vänta lite för Marshall har precis börjat på ett nytt jobb, och Barney ligger runt. Och frekvensen av gånger jag skrattar högt är betydligt högre.)

Dags att klaga lite

Jag tycker att jag har hållit ut länge och tappert, det tycker jag faktiskt. Så det här är mest för att jag inte har något annat att blogga om. Med det sagt:

Jag är så SJUUUK!

Och jag är så FUUUL!

Och internet laggar jättemycket, så efter tre avsnitt av Vänner blir allting helt osynkat och så måste jag gå upp från under filten i fåtöljen och fixa det HEEEELA tiden! (Lite som att streama på 90-talet, faktiskt)

*paus för snytning*

Och näsan rinner så jag kan inte skriva ett helt blogginlägg utan att behöva SNYYYTA mig!

Fast annars? Ganska skönt. Är allmänt lite trött på att göra saker.

/Elin

November-föraningar

Tydligen har det blivit den månad som folk i allmänhet tycker allra minst om (att döma av diverse kommentarer kring ämnet i mina så kallade flöden på sociala medier). Jag förhåller mig sådär frånvarat klyschig och hänger inte alls med. Istället tänkte jag häromdagen: "Jaha, så sommaren är definitivt slut nu då?" Med frågetecken. Är nämligen inte helt säker alls.

Det var ett par grejer jag tänkte på innan oktober tog slut. NaNoWriMo till exempel. Och skräckhistorier. Plus detaljer kring Urmakaren som jag gärna hade utvecklat i långa inlägg här. Men vad det var har jag glömt nu. Jag kommer ju aldrig ihåg tankar, idéer och händelser. Bara känslor.

För trots mörker, regn och kyla har jag en bra känsla för november. Inte bara för att det finns kaffe och levande ljus. Men exakt vad det är vet jag inte än. Det ska bli spännande att se.

/Anna

När alla såg ut som Monica eller Rachel

Hemma hela dagen, öm i kroppen, rosiga kinder, halvfebrig. Till slut slår akut uttråkning till. Vad gör man?

Poppar en påse micropop och väljer en säsong Vänner. Man kanske hittar en halv burk Häagen-Dazs i frysen också. Jag är i ett totalt 90-tals-/sockerrus.

/Elin

There and back again (eller: Från en kyrka till en annan)

Den sista dagen i Köpenhamn blev intensiv, precis som hela resan var. Äta frukost, få plats i hissen, vänta på gatan, alla med, gå i samlad trupp, vänta på bussen, alla på bussen, alla av igen ("Kammarkören av!"), hitta till rätt lokal, vänta, fylla på vattenflaska, seminariet börjar, sjunga svensk körlyrik, slut på seminarium, hitta sin väska, tåga ut, något att äta, hitta till kyrkan, vänta...

Och så vidare.

Vi var alltså där som en del av ett konvent för danska körledare, plus att vi fick några workshops på danska Radiohuset tillsammans med danska dirigentstudenter. Vi avslutade alltsammans med en konsert med verk av tonsättare verksamma runt Östersjön i Vor Frelsers Kirke, för deltagarna på konventet och andra intresserade. Tyvärr fick jag aldrig någon bild på den faktiska kören jag sjunger i (pga upptagen med att sjunga and such), men kyrkan var väldigt fin.

Inte helt oväntat var jag helt slut resten av helgen. Syster Yster kom hem till mig efter en All helgona-mässa på lördagen, och vi blev i stort sett liggande med varsin bok/dator hela dagen. Mot kvällen kom fotografsvågern och gled in i det allmänna tillståndet. Slött så det stod härliga till.

På söndagen passade vi på att gå på en av alla dessa konserter som uppstår vid den här tiden på året (men varför ska de vara samtidigt allihopa?). Det blev Rutters Rekviem, i Kungsholms kyrka. Med två körer (Kungsholms kyrkokör och Kammarkören Cantate), Stockholm Concert Orchestra och solist.

Jag är ingen stor kännare av rekvier (heter det så i plural, Hanna?), känner mest till Mozarts (som fick mig att älska Mozart) och Brahms' (som vi gjorde förra året med Kammarkören och är mycket mycket bra), så det var kul att se något inte lika framfört. (Vilket jag inte alls har något belägg för, det är ett totalt antagande.) Rutter var verksam i Storbritannien och USA på senare delen av 1900-talet, men är ovanligt lättlyssnad för att vara nutida musik. Lite för lättlyssnad för min smak, för många "Disney-moments", men det är otroligt vackert och både kören, orkestern och de båda dirigenterna gjorde ett mycket bra jobb med att framföra det.

På bussen hem: Ung kille mittemot, runt 16. Slitna jeans och skepparkavaj, lurar i öronen, halloweenmask på sätet bredvid. När vi passerar den stora kyrkogården, med alla tända ljus, gör han ett diskret korstecken.

Jag älskar dessa högtider.

/Elin