söndag 29 maj 2016

Låt mig försöka förklara min inställning till att kramas

Jag är inte en person som kramas. 

Hur som helst, ska tilläggas. 

Personer som kramas har ibland kramat mig, sådär som man gör när man ses, och insett att jag inte är som de. 

Inte så att jag inte tycker om att kramas, tvärtom, det är ju livsnödvändigt med mänsklig kontakt och ganska trevligt, dessutom. 

Men när folk jag inte känner kramar mig? Då känns det obekvämt. Och när man säger hejdå till någon man känner lite halvt och den avvaktar för att se vad jag ska göra: ingen kram. 

Jag har gjort en regel för mig själv, för att inte behöva hamna i obeslutsamhet: när jag träffat personen tre gånger, då kramas jag. Då känner vi varandra tillräckligt väl. Tyvärr vet ju inte alla om det, så ibland blir de förvånade över att jag kramas då de hade gett upp hoppet för länge sen. 

Så här är min bekännelse, jag som folk tror är så socialt begåvad: jag vet inte hur man gör med kramar. Jag får gå på feeling, helt enkelt. 

Och "kram" i slutet av ett meddelande? Don't get me started. 

/Elin

3 kommentarer:

Vilse sa...

Vill härmed be om ursäkt för att jag kramade dig utanför Svenska mässan första gången vi sågs. Kram / Hanna

Kära Syster sa...

Hahahahahaha! Hjälp vad det där är svårt! För att inte säga obehagligt när folk man inte känner insisterar på att komma för nära (Vilsar icke inräknade såklart!).

Med det sagt: blir så glad varje gång en kund skriver under med "kram" i ett jobbmejl. Eller full av skratt, är kanske mer korrekt uttryckt.

Kram på´re!
/A

Kära Syster sa...

Och grejen är ju, att vissa människor känns ju helt naturliga att krama, fast man inte känner dem! Som Vilsar, till exempel (ursäkt överflödig). Det är som att de har ett socialt energifält runt sig som spiller över till oss andra och avdramatiserar kramandet. Som sagt, inte lätt...

/E