Gårdagens Mozart

Strumpan och jag lyckades snubbla in i Guldrummet på Operan precis när presentatören av kvällens föreläsning harklade sig borta vid flygeln och uppmanade alla att komma lite närmare. Han berättade om bakgrunden till Don Giovanni, en karaktär som existerar i flera kulturer, till exempel som Don Juan, och i flera olika variationer – och operor. Det sägs att textförfattaren till Mozarts opera var god vän med verklighetens Don Juan, Giacomo Casanova och att denne till och med kan ha petat in en rad eller två av sina egna erfarenheter som förförare och manipulatör.

Operans föreställning är placerad i både nutid och i ett slags hittepålandskap som får fantasin att spela med karaktärerna. Berättelsen är blodig, svart och ganska äcklig. Don Giovanni själv är ingen sympatisk karaktär och heller ingen att känna empati för. Han framstår som psykotisk och oförmögen att sätta sig över sitt eget begär. Istället tar de bedragna kvinnorna plats och ger berättelsen driv och kärna.

Som med alla bestående verk är Don Giovanni mångbottnad och när man inte förundras över ljud- och ljuseffekter, finns många frågeställningar att fundera över: Varför sätter sig Don Giovanni bokstavligen i skiten? Hur kommer det sig att kvinnorna både är skräckslagna för honom och oförmögna att slita sig när de väl kommer nära? Vem går egentligen vinnande ur berättelsen? Sådana saker. Bra diskussionsunderlag helt enkelt.

Strumpan var lyrisk i pausen och kallade musiken "flimsig" i förhållande till de vulgära texterna och djupa allvaret i scenerna. Bra beskrivning, tycker jag.

Själv kan jag inte låta bli att fundera över det halvskrivna manus jag har liggande där en Casanova-figur har en viktig roll. Vad berättelsen handlar om är som alltid väldigt oklart, men med den här föreställningen i ryggen kanske den dammas av framöver ...

Pausutsikt

/Anna