Kanske berodde det på att musikalen Kristina från Duvemåla visades för fulla hus i samma veva. Vi hade cd:n hemma med musiken och jag spenderade varje ledig timme då jag inte jobbade med andra skolarbeten åt att sammanfatta all info jag kunde hitta i biblioteksböckerna samtidigt som jag lyssnade på skivan, om och om igen, från början till slut och lärde mig texterna utantill.
Jag läste böckerna också. De var obligatorisk läsning redan på högstadiet, i alla fall den första, men jag tog mig aldrig genom den då. Jag läser sakta och någon gång där på högstadiet fick jag för mig att jag inte kunde läsa överhuvudtaget, var dyslektiker eller något liknande, och gav upp. (Det skulle dröja till tjugo-någonting innan jag plockade upp en bok igen, då Harry Potter, men det är en annan historia.) Men då, när jag skrev om utvandringen så intensivt att huvudet brann, läste jag alla fyra och förstod betydelsen av exakt varje textrad i Björn Ulvaeus sånger; mellanrum, underliggande meningar, allt.
Min lärare i historia var en äldre herre med vitt hår och när jag visade upp arbetet för honom, tryckt på papper i aningen gul ton och med struktur så det skulle kännas lite gammeldags, där varje nytt avsnitt fått låna rubrik från det kapitel i Utvandrarna som avhandlade samma skede och inleddes med ett kort utdrag ur böckerna för att sätta stämningen, var han förtjust. Fotografen, min pojkvän på den tiden, gick mediaprogrammet och hjälpte mig med både layout och att printa hela arbetet snyggt och prydligt på en av deras stora skrivare. Mitt i natten, vill jag minnas att det var.
På studentdagen när alla treor satt vitklädda och med studenthattarna på i aulan fick jag helt oväntat gå upp på scenen och ta emot ett stipendie för arbetet. Ingen stor summa, men alldeles lägligt med fickpengar för någon som just skulle ge sig ut i livet.
Så i går kväll, när jag bänkade mig på Cirkus för att se den nya uppsättningen av Kristina från Duvemåla, var det som att äntligen få träffa goda vänner irl.
Minst sagt omvälvande.
/Anna
2 kommentarer:
Å, det låter helt magiskt! Både ditt specialarbete och att få se Kristina från Duvemåla. Jag har heller inte sett den men alltid velat (även om mitt förhållande till den inte alls kan närma sig ditt - jag bara gråter väldigt mycket till musiken), och tänkt att i höst måste det bli av. Hoppas jag inte är för sent ute, det brukar oftast vara min akilleshäl.
Skriviver: Ja! Gå och se! Det kändes som om det fanns platser kvar i salongen i fredags, så det kan inte vara slutsålt för hela hösten. Musiken är fantastisk - och tillsammans med Mobergs hänsynslöshet till sina karaktärer blir det alltigenom en stark upplevelse.
/A
Skicka en kommentar