Skrivartempot och det ofrånkomliga slutet

Föra veckan var jag på Simonas release för En enda hemlighet och alltså, vilket koncentrat av inspiration den kvinnan är! I verkligheten mer än i bloggform så det är inte lite. Kvällen bjöd såklart på en intervju med henne och som vanligt berättade Simona innerligt, smart och oerhört generöst om skrivprocessen; som till exempel kampen att få ihop manus och hålla alla (mer eller mindre självpåtagna) deadlines. Att lyssna på Simona är som jag föreställer mig att det är att dricka Berocca upplöst i Red Bull. Helt plötsligt ser man (sitt eget) berättande ur alla vinklar och dimensioner samtidigt och hjärtat bara rusar.

Hon skriver sådär snabbt som jag inte gör och det är så lätt att nedslås av sånt. (Det finns ingenting som stressar mig mer än "så gör du för att skriva 10.000 ord om dagen" och liknande inlägg. Jag är inte intresserad av att skriva snabbt. Folk runtomkring mig som vänligt undrar hur det går med boken, kommer fortsätta få svaret "ett ord i taget". För det är vad det är.)

Fast Simona lyckas med konststycket att redogöra för sitt galna skrivtempo utan att ge andra dåligt samvete. Mellan raderna framgår det tydligt att hon skriver snabbt för att hon behöver skriva snabbt. Punkt.

Så lägligt då att en annan av mina allra bästa inspirationskällor bland skrivarbloggarna, Chuck Wendig (läs alla hans inlägg om skrivande bara, de är alla enastående) häromveckan publicerade ett gästinlägg av Michael J. Martinez med rubriken Respect Your Writing Process. Vad det handlar om? Tja, att alla gör olika och att inget sätt är fel, naturligtvis.

Så jag fortsätter skriva ett ord i taget och göra det allra bästa jag kan av det.

Och jag börjar kunna det där med att lägga ord efter ord, mening efter mening. Inte minst fick jag det bekräftat när jag lyckades skicka en novell inom tidsramen för en (av andra angiven) deadline. Stort.

Men jag insåg mina svagheter.

Förlåt, jag måste ta om det där.

OCH jag insåg mina svagheter, ska det såklart stå. Dessa var:

1. Dialogen – de som läste och tyckte till om första versionen var inte särskilt impade av dialogen och jag förstår dem. Den var snarare ett slags uppehälle, ett slingrande försök för mig att lära känna mina egna karaktärer och ett slags skiss av vad dialogen skulle kunna komma att handla om. Tror den fick godkänt till sist.
2. Slutet – in i det sista (japp, efter att jag fått texten från översättaren och hade minuter kvar innan allt skulle skickas in), satt jag och kämpade med att få bort skriva-på-näsan-förklaringen och istället göra den smartaste gestaltning som det bara gick genom att ändra så få ord som möjligt. Jag ger det knappt godkänt, men helt okej med tanke på deadline.

Och jag minns alla gånger Simona bloggat om sin skrivprocess och upprepat hur viktigt det är med ett välskrivet slut. Lika viktigt som förstameningen faktiskt. Själv skriver hon slutet innan hon ens kommit dit rent kronologiskt och tar sig sedan baklänges från slutet tillbaka mot mitten (i alla fall gjorde hon så förut).

Konstigt nog har jag ändå inte lagt någon riktig tankeverksamhet på hur jag vill att Urmakaren ska sluta. Förrän alldeles nyss. Kanske för att slutet har varit ett hinder som snabbt måste avklaras för att få börja om från början med redigeringen igen? Kanske för att jag haft en vag, naiv tanke om att slutet är något som "löser sig av sig själv"? (Så himla pinsamt.) Kanske för att jag varit rädd för att skriva in mig i ett hörn? Men att skriva den är novellen hade exakt den effekt jag hoppades att den skulle ha. Den visade mina svagheter i skrivandet och jag är inte längre rädd för slutet.

Det tar fortfarande emot lite, men jag tänker nog faktiskt ta upp redigerandet av Urmakaren genom att "göra en Simona" och skriva slutet. Skriva det bästa tänkbara slut och därefter jobba mig ditåt. Och återigen skriver Chuck Wendig ett inlägg som vore det riktat till mig personligen. Det handlar om att avsluta sin berättelse och han skriver det med bakgrund mot det allra sista avsnittet av Mad Men. Hence har jag inte läst hela hans briljanta (får jag anta) inlägg, jag vill ju gärna se klart Mad Men-serien någon gång i framtiden utan att ha läst spoilers. Men inte så långt ner i inlägget kommer punktlistan (o, som jag älskar punktlistor!) med allt som behövs för att skriva sitt slut.

An ending should:

1) tie most things up but

2) not tie everything up and be too tidy

3) fit the rest of what came before but

4) still be its own thing

5) feel like the natural and only possible conclusion but

6) not feel too obvious because we still like surprises

7) fulfill the promises made early on but

8) also fulfill promises we didn’t realize it had made

9) confirm the theme of the piece but

10) but not make that theme so obvious it’s like a brick to the jaw

11) carry the same mood and emotional heft as the rest but

12) still be somewhat separate from the piece, too

13) answer questions but

14) ask a few new ones, too

Läs hela inlägget! Men där listan alltså. Den är lika vag som tydlig och somliga punkter kommer att vara omöjliga att svara på. Men den är exakt den mall jag behöver hålla i handen när jag knåpar ihop Urmakaren! Det perfekta rättesnöret till mina tankar, precis den spark i baken jag behöver för att åtminstone ha tänkt efter innan jag kluddar ner nåt bara för att ha kommit hela vägen fram.

Helt plötsligt känns det som den bästa present i världen att få kasta sig över slutet.

Varför har jag inte gett mig den tidigare nu igen?

/Anna