17.43, Musikhögskolan.
Jag går en trappa upp, till mitt bokade rum. Övar på två låtar som vi ska spela in. Tar om, spelar in på telefonen. Det finns en fin flygel i rummet, så när jag är trött i axlarna efter fiolen spelar jag lite på pianoläxan. Sjunger en sång, passar på att stretcha stämvecken.
Så packar jag ihop fiolen och går ner till skåpet för att hämta jackan och åka hem. I rummet intill, samma strof om och om igen.
På vägen hem lyssnar jag på "Våroffer".
/Elin
3 kommentarer:
Du kommer aldrig vara dom. Dom komner aldrig vara du. Vilken himla tur.
/A
Hahaha, vilken ENORM igenkänning. Oj vad jag har fascinerats av och haft komplex gentemot de där människorna som kan spela samma takter tretusenfemhundra gånger efter varandra.
En enda gång i livet har jag gjort likadant själv: stått och övat samma fras tre timmar i sträck. Jag var synnerligen nöjd med mig själv efteråt och förväntade mig nästan att någonting lite magiskt skulle hända med mig och musiken.
(Något hände verkligen. Jag fick muskelinflammation i båda armarna och kunde inte spela alls på ett halvår. Fruktansvärt opraktiskt, för att inte tala om vilket gigantiskt antiklimax.)
Elin, du är mycket smartare än jag, för du har fattat att det går att vara musiker utan att bli som dem. Själv började jag på KTH istället.
Heja dig!
/Liv
Liv: tack! Och i ärlighetens namn är jag inte så himla brydd med att jämföra mig på det sättet, jag blir bara så fascinerad av hur olika vi alla jobbar.
/E
Skicka en kommentar