Att förstå och inte förstå sina karaktärer

"Somliga människor förstår man sig på meddetsamma, andra tar åratal att få en relation till", skrev jag nyligen i en parantes.

Johannes skriver idag om detta med att hitta inspiration till sina karaktärer hos verkliga förlagor på Debutantbloggen (mycket spännande vinkel om att se folks dåliga sidor) och samtidigt publicerar Norstedts en artikel med författaren Gabriella Ahlström där hon förklarar att hon inte vet allt om sina karaktärer: "Precis som i verkliga livet är somliga lättare att komma nära än andra. [...] Ofta räcker det med att jag vet hur de agerar i en viss situation, hur de låter när de blir förorättade, hur de ser ut när någon ger dem en komplimang som de inte förmår ta till sig."

Det allra roligaste med att ha en egen värld som kryllar av människor som ingen annan än jag har tillgång till, är känslan av att ha skapat någonting som står för sig själv. I de flesta fall känner mina karaktärer varandra bättre än jag känner dem. Jag kikar in, betraktar och lär mig någonting nytt om dem varje gång jag öppnar dokumentet. Oftast mycket små saker, ibland detaljer av större betydelse.

Efter att ha varit på Hallwylska där några av guiderna i full sekelskiftesmundering spelade upp ett smakprov ur en dramatisering för barn under utställningen "Skräck och Skrock", upptäckte jag att bilden jag har som bakgrund på telefonen föreställer en man klädd på liknande sätt. Polletten föll ner: med den pose som den bortvända figuren uppvisar, blev det solklart vem av mina karaktärer han föreställer (och nej, det är inte Urmakaren själv). Hade ingen aning!

På en iPhone nära mig...

Det är som med resten av texten: till viss del snickrar man ihop en bok på ren viljestyrka. Men sedan tar det tid att utforska, lära känna. Liksom i den verkliga världen tycker jag inte om känslan av att tränga mig på. Då föredrar jag att bli inbjuden. Och jag tänker för allt i världen inte rota i folks innersta hemligheter utan tillåtelse.*

/Anna



* För att dämpa eventuell oro kan jag avslöja att jag fått tillgång till hemligheter så det räcker och blir över för att Urmakaren ska bli en spännande saga. Men där finns minst lika mycket kvar som jag inte har någon aning om och antagligen aldrig kommer att få reda på heller.