Mitt liv i testläsares händer

Veckan har varvats mellan husbygge och lönearbete. Plus läsande av eget bokmanus, Urmakaren. Den härliga upptäckten att jag inte blir uttråkad eller måste dra fram skämskudden vid varannan mening, att jag kan stå för den senaste versionen trots att berättelsen långt ifrån är färdig, är fenomenal. Några snabba småändringar har jag ändå gjort.

Men så igår, när jag som vanligt gick upp i tid för att hinna äta långsam frukost i lugn och ro innan arbete, läste jag färdigt hela boken.

Det var dags att göra ett distribuerbart dokument av det hela. Så jag och Scrivener slog våra kloka ihop varpå en dragkamp om huruvida bokmanuset i pdf-form skulle bestå av den ena eller andra informationen tog fart. Scrivener är väldigt knöligt på det viset, ska erkännas. Inte bjuder snåljåpen på förhandstitt heller. I alla fall, till slut fick jag till en version där texten var läsbar och fin och så skrev jag ihop ett mail till en liten grupp testläsare, bifogade pdf-manuset och vips hade Urmakaren hamnat i fyra personers inkorgar. Tre personer han aldrig träffat förut, en fjärde som han ska bekanta dig med på nytt.

Jag är hyfsat lugn.

Det pickar bara en aning i bröstet.

Men tomheten som uppstod nu på morgonen när jag gick upp och gjorde frukost, är surrealistisk. Jag liksom stannade upp och bara: VAD SJUTTON SKA JAG LÄSA NU?!

Är således en lite avis på mina testläsare.

Och väldigt väldigt glad över att ha tusen miljoner fönster att måla.


/Anna