Vilse-Hanna skriver om det här med att våga släppa ifrån sig sin text på Debutantbloggen idag. Något av det viktigaste i skrivarprocessen (hallå, det är väl det som är hela poängen, att andra ska läsa liksom) och samtidigt det allra läskigaste. Men såsom hon formulerar sig, låter det faktiskt inte så farligt. Mer som en nödvändig men självklar följd av att man skriver. Och nu när jag snart fått till ett bokmanus som är ungefär som jag vill att det ska vara, då behöver jag förstås nya ögon som kan tala om för mig hur det ska bli ännu bättre.
Deadline? Nä. Det har jag gett upp. I alla andra områden presterar jag jättebra när jag får jobba mot deadline. Men det här med att skriva en bok är jag uppenbarligen alldeles för mycket nybörjare på för att kunna avgöra när det kommer att vara klart. (Fast det blir nu i vår, misstänker jag.) Jag vet bara att jag är redo att släppa ifrån mig den när alla kapitel ligger på plats i den nuvarande versionen. Så, då var det bestämt.
Skrivarlivet, alltså. Vilken fröjd!
/Anna
4 kommentarer:
Härligt! Du har kommit en bra bit på väg!
Underbara känsla, att älska sin bok! Gläds så med dig och tror helhjärtat på din plan.
Andra intryck: Jag får känslan av att vara på upploppet, ja:)
Vilse: Det är den bästa känslan:) Hoppas så att den håller i sig, åtminstone veckan ut...
/A
Men HURRA, vad roligt att höra! Go with the flow!
/E
Skicka en kommentar