torsdag 5 september 2013

Så gick det

Jag var på plats på skolan tre timmar innan provsjungningen, för att få igång rösten efter en ganska tyst sommar. Hann också äta lunch, hänga med en klasskompis och spela lite fiol. På utsatt tid knackade jag på dörren, som öppnades av en utbyteselev från Tyskland. Det visade sig att även hon väntade på professorn, som kom strax därefter.

Han hade bara några minuter till övers, så han satte sig direkt vid pianot och jag räckte honom noterna. Och sjöng. Något så fruktansvärt dåligt! Sådär att jag efteråt kände att nej, nu går jag härifrån. Jag vill inte sjunga i din kör.

Men körprofessorn, som varken hade beige kofta eller skägg, bad mig göra en enkel sångövning bara för att kolla mitt register. Varpå ha sa: Ja, då sätter jag dig bland altarna då. Och jo, vi börjar idag, halv fyra. Går det bra?

Jag gick därifrån, omtumlad och... ja, lite chockad. Vilket såhär i efterhand inte är någonting emot vad jag kände klockan sex, efter den första och väldigt oförberedda övningen. Påkörd, manglad och torktumlad! En chockartad och samtidigt befriande skillnad från det sömniga förra året, då jag var den som hade bäst koll på allt. Nu hade jag huvudet precis ovanför vattenytan!

Och jag tänker, precis så ska det väl vara att börja på högskola? Är man inte livrädd åtminstone en gång i veckan, då har man nog hamnat fel. Nu ska jag bara öva på att skratta faran rätt i ansiktet...

Men idag bakar jag.


/Elin

1 kommentar:

Vilse sa...

Känner mig gruvligt besviken på den så kallade professorns utseende (alla vet att professorer måste ha skägg, om de inte är latinprofessorer förstås och försöker se ut som Caesar) men kul att det trots allt gick så bra! Alt! Alt ska man vara.

Känslan du beskriver av den höjda ribban kan jag relatera till. Man går från att vara något sorts geni (före universitetet) till att bli en i mängden och det är inte alls säkert att man förstår vad de andra pratar om längre. Ibland förstår man inte ens frågan som ställdes av läraren.

Du kommer bli proffs!!