Här sitter jag och jonglerar med hundratusen ord

Strumpsystrarna äter oftast frukost med varsin dator vid köksbordet.

Idag såg det ut såhär:
Lillstrumpan satt med hörlurar och lyssnade på körarrangemang samtidigt som hon försiktigt hummade med i sin stämma.
Syster Yster skrev en lång lista med saker som hon behöver jobba med idag och när listan var full och huvudet tömt, öppnade hon manusdokumentet och försjönk i funderingar som: "om det här händer direkt efter katastrofen är det som att händelsen får en svartare botten..." som i trans av den svaga melodin intill.

Fotografen frågade förresten för ett tag sedan vad jag gör med mitt manus just nu. Jag förklarade att jag flyttar avsnitt fram och tillbaka i ett försök att skapa de mest spännande skeendena.

–Jaha, sa han. Du redigerar scenerna alltså.

Japp, jag redigerar scener. Precis som när man klipper film, vilket är hans område. Flyttar om, byter plats, bygger överraskningsmoment, låter karaktärer antyda för att sedan bjuda in läsaren i vad som egentligen hände.

Jag hittar hela tiden detaljer som jag en gång ändrat – i tanken – men som tydligen står kvar på pappret. En klocka har blivit en speldosa, till exempel. Men klockan finns fortfarande omnämnd i manus och den beskrivs sådär som man ofta beskriver klockor: att den tickar och visar tiden och sånt. Ingenting om ett litet mässingsvred som vrider upp fjädern eller melodier som spelar. Ingenting alls om det.

Och jag tror att jag behöver ändra de här bitarna innan jag lämnar manuset ifrån mig. Faktiskt. För hur väl testläsaren än vill både mig och min text, kommer hen att förvirras av dessa plötsliga inhopp av föremål och karaktärer som aldrig introducerats men plötsligt tar en väldigt självklar plats i berättelsen.

Som sagt. Scenerna är på plats.
Nu ska jag bara se till att innehållet i dem följer en viss kronologi.

Listan med saker jag måste ta tag i idag? Den ligger fint bredvid.

/Anna