Det är så oslagbart skönt, den där känslan när man går helt upp i något man älskar och lever för. Hög på sin egen fenomenalitet, liksom. Och det som jag går upp i just nu är inte ens eget skapande, det är en plankning av ett arrangemang för stråkar. Men jag är sjukt bra på det, det blir jag hög på.
På grund av teknisk förbistring sitter jag dessvärre och skriver ut stämmorna för hand, och bara: Seriöst, Mozart? Hela partitur med gåspenna? Inte konstigt att du kolade i förtid.
/Elin
7 kommentarer:
Äntligen! Man kan nästan tro att o-energin på något sätt var årstidskopplad, att av någon underlig anledning blev kroppen och tanken lite slöare när landet var gömt bakom en filt av mörker.
Bara en gissning.
Ni säger det så bra båda två, känslan av att vara hög på något som man är bra på, den är oslagbar. Är det så proffsidrottare känner när de ränner runt och får medaljer, så som andra känner vid tangentbordet/instrumenten? Hm.
PS: Stackars Mozart.
Jamen man undrar ju hur Mozart skulle hantera, säg Logic...
/A
Han hade programmerat sitt eget program.
/E
Ah. Naturligtvis. För han hade typ asberger?
/A
Snarare AD/HD, om vi nu ska prata diagnoser. Och kanske en släng manodepressivitet? Har nog de flesta av de stora konstnärerna haft.
/E
Åå jag älskar vad du skriver Elin, på flera nivåer! Jag satt just tidigare ikväll och funderade över om man kan kalla det katharsis när man njuter sig alldeles hög av sin egen skaparprocess. Du (och Anna) sätter ord på det så bra. Kanske kan vi ha "hög på vår egen fenomenalitet" som motto för en viss resa?
ADHD på Mozart alltså, det visste jag inte. Hur gissar man fram det? Lite lätt galen på ena viset eller andra tror jag hur som helst på. Det måste alla genier vara, med eller utan gåspenna.
Skicka en kommentar