Det går som det går, när man har en helg på sig att kolla på en tv-serie. Hell on Wheels rekommenderar jag till alla som gillar historiskt, action, rå skitighet och inte är alltför äckelmagade. Minst en gång varje avsnitt försöker producenterna chocka mig med ett brutalt mord som gärna innehåller så mycket detaljer av kroppsdelar, blod och annat gojs som det bara är möjligt. Jag har lärt mig när det är dags att blunda, för hur mycket jag än uppskattar en bra fight bjuder Hell on Wheels på väldigt mycket baksida av slagsmål. Folk lider, plågas och dör. Antagligen var det också så det var, i artonhundratalets Amerika, när järnvägen skulle byggas i ett land som ännu inte hämtat sig efter ett inbördeskrig. Fotot är stundtals mästerligt. Vida bilder över välplacerade grupper av människor, tåg som tuffar fram i horisonten över vidunderliga vidder. Färgsättning och vinklar som man annars oftast ser i musikvideor. Här och där formas bildkompositioner som gör att man vill pausa och bara titta. Lägg därtill musiken. Elin, du måste se för du kommer att älska den här serien bara för musikens skull. Amerikansk vad-det-nu-heter. Moderna melodier på traditionella instrument. Nya inspelningar av gamla sånger. Det är ett potpurri av allt som är snyggt. Fulsnyggt. Och därför står jag ut med några uppsprättade... nej. Men jag kan kika mellan fingrarna på just det.
Man kan förstås inte att värja sig, man måste veta hur det ska för de arma människorna.
Bara ett avsnitt till...
/Anna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar