American Pie: Reunion

Det blev ingen återträff med min egen klass, och det är lugnt, jag hade nog inte gått ändå. Däremot hade jag höga förväntningar på att återse gänget från American Pie, den bästa high schoolfilmen ever! Jag såg den när jag själv var i "high school"-åldern och dessutom på en filmfestival hemma i Dalarna. Vid insläppet fick alla en tubsocka med American Pie-logga, ingen fattade varför vi bara fick en var förrän vi såg filmen... Visningen var dessutom utomhus med bara en projektor, så mitt i filmen blev det paus. Perfekta förhållanden för att gilla en film, med andra ord. Vi var unga och det var fest!

American Pie: Reunion hänger krampaktigt kvar i det där gamla, det som var för tretton år sedan, och av en potentiell skrattsuccé blir det absolut ingenting. De gamla skämten skulle möjligtvis fungera om det inte vore för att de noggrant sopas undan med en sentimental suck. Men alla scener levereras med en chockartad brist på tajming!

Karaktärerna bär på obetydliga problem som ska lösas under filmens gång, men det finns inget gemensamt mål med berättelsen. Den spretar och flaxar och filmskaparna tycks så veliga och osäkra att skämskudde är ett måste. För handlar fimen egentligen om? Ja säg det. Den utspelar sig över kanske tre-fyra fester som alla går ut på att karaktärerna är för gamla för att hålla på som förr. Dialogen framförs främst mellan två karaktärer i taget som sitter ner vid ett bord, i en soffa, i en bar och pratar om hur det var förr. Utan stoj och stim och hög musik blir de pinsamma klyschorna obehagligt tydliga.

Behöver jag säga att det enda som är bra med American Pie: Reunion är "Jim´s Dad?" Nä, jag trodde väl inte det.

Bild från IMDB

/Anna