Det där slutet

I går skrev jag tills jag tvärnitade intill historiens upplösning och tänkte: Nu är det ändå bara slutet kvar. Det tar jag i morgon.

Och så förlitade jag mig på att en uppenbarelse skulle komma till mig under natten. (Smart.)

I morse vaknade jag spänt och kände genast efter: hur ska det gå, hur ska det sluta, ska någon dö idag?

Men: ingenting.

Gissa om jag sliter mitt hår nu över att få ihop berättelsen till något läsbart.

Tur att inlämningen till lektören inte är det slutgiltiga slutet. Förhoppningsvis är det bara början.

/Anna