Kär i Paris

När vi ändå är inne på kategorin Filmer från 50-talet, kan jag ta tillfället i akt och nämna något om filmen jag såg i går, "Funny face" (1957) eller som den svenska titeln lyder; "Kär i Paris". Jag hyrde den som motvikt till helgens egentliga huvudämne; den otroligt välspelade och ack så deprimerande "Blue Valentine" (2010) (som det redan finns så många välskrivna recensioner av att jag nöjer mig med att säga att den är sjukt bra.)

Det härliga med många 50-talsfilmer är att de verkar vara planerade lite på samma sätt som Michael Bay planerar actionfilmer på 2000-talet; först hittar man på vilka skådisar som ska vara med, sedan vilka scener man ska hänföra publiken med (dansnummer eller gigantiska expolsioner, same same), vilka miljöer som ska göra de spännande scenerna ännu mer spännande och till slut hittar man på en historia som man kan trycka in allt ovanstående i. 

I detta fall har vi alltså Fred Astair (vilken man) och Audry Hepburn (vilken kvinna): BRA BÖRJAN. Vidare har vi ett glossigt modemagasin med pastelliga sekreterare, en dammigt charmig bokaffär i Greenwich Village och så förstås Paris med omnejd, från pittoreska små gator till intellektuella filosoficaféer till det största modehuset. Och ja, behöver jag förklara storyn? Hela poängen med den här filmen är ju faktiskt sång- och dansnumren, med musik av George och Ira Gershwin och koreografi av den outtröttlige Astair själv. Och kläder. Och en halvt intressant diskussion om ytlighet, som tyvärr kommer av sig så fort den unga filosofistudenten (Hepburn) kärar ner sig i fotografen (Astair) som headhuntat henne som modell. För det vet ni väl flickor, så fort ni skaffat er en man kan ni sluta tänka själva!

Betyg: jag är road. Alltså fyller den syftet. Och Audrey Hepburn är alltid Audrey Hepburn.

/Elin