White Christmas och Gaza

Det har blivit lite av en tradition att vi försöker pressa in en kväll när vi tittar på julfilm tillsammans, kollegan och jag. När man jobbar intensivt tillsammans under julhandeln är det ett skönt sätt att slappa en stund. Det här året passade det fint att lägga filmtittningen dagen efter julbordet eftersom vi båda var lediga.

Det har också blivit lite av en grej att vi tittar på gamla filmer tillsammans eftersom det är ett av våra stora gemensamma intressen. Hence, tog hon med sig White Christmas (1954), en film som jag inte hade sett tidigare men som innehåller skådespelare jag mycket väl känner igen (som Danny Kaye och Vera Ellen), främst från deras samarbeten med Gene Kelly. (Och jag försöker ju som bekant se allt med Gene Kelly...)

Den var allt en julig musikalfilm ska vara: fantasifull, överspelad och välkostymerad i ditmålad scenografi där de mest spektakulära dansnumren får fritt utrymme. Därtill en lagom fånig och lättbegriplig historia. Och ja, klart jag fällde en dekorativ tår på slutet, fattas ju bara.

Filmen slutade i lagom tid för att det skulle vara dags för mig att åka in till stan och Sture Bibliotek, det allra coolaste biblioteket. Sandra och en  bibliotekariekollega till henne höll i en bokcirkelträff kring Joe Saccos repotageseriebok Gaza – fotnoter till ett krig. I den återberättar han intervjuer med överlevande från den värsta massakern i Gazas historia 1956, en händelse han ursprungligen hittat i en fotnot i en FN-rapport och bestämmer sig för att gå till botten med.

Det här är min första bekantskap med fenomenet seriebok och att det dessutom är en repotagebok gör att jag har ännu mindre att relatera till. Den är alltså inte i närheten av vad jag vanligtvis väljer att läsa. Vilket ju är det fina med bokcirklar! Alla var överens om att det var en viktig bok, en läsvärd bok, en brutal bok och en mycket ambitiös bok. Sacco återger ordagrant vad som sagts under intervjuerna och tillägger själv här och var att man som läsare ska vara uppmärksam på minnets grumlighet och att händelserna som han intervjuar kring ägde rum för fyrtio år sedan. Det är en vetenskaplig text som knappast stryker läsaren medhårs. Det är en stundtals en poetisk text som stundtals tar ett steg tillbaka från de fruktansvärda händelserna och filosoferar kring vad krig gör med människor. Det är vältecknade serierutor (många uttryckte sin beundran för Saccos förmåga att fånga ansiktsuttryck, någon tyckte bilderna var fula) som inte väjer för att illustrera exakt hur våldet har sett ut och fortfarande ser ut i Gaza.

Eftersom jag inte har någonting liknande att jämföra med tycker jag att den här repotageserieboken är ungefär som att titta på en dramadokumentär som blandar ögonvittnesintervjuer med dramatiserade sekvenser där man så trovärdigt som möjligt försöker återskapa enskilda händelser samt en saklig berättare. Jag hittar också paralleller till Quentin Tarantinos Kill Bill vol 1 och vol 2, där han låter några tillbakablickar på våldshändelser illustreras i tecknad form och där han (liksom i övriga delar av filmerna) inte skyr för att låta blodet flöda. Den stora skillnaden mot Saccos repotage är, förstås, att Gaza – fotnoter till ett krig är just ett repotage. Han beskriver verkliga händelser och verklig hantering av människoliv och aldrig har man väl fått en sådan, bokstavligen talat, bildlig inblick i konflikten i Gaza.

En rätt kontrastrik torsdag, med andra ord.

/Anna