Super 8

En av sommarens mest hypade filmer är Super 8 av J. J. Abrams som fått med sig producenten Steven Spielberg. Jag tycker mig ha hört någonting om att Abrams inte har velat göra för mycket pr för filmen för att inte sabba mystiken. Det bidrar såklart till att man infinner sig med en viss förväntan i biosalongen; jag menar, vad är det för något fantastiskt omtumlande man ska få vara med om?

Spielberg, är bra. Det vet man ju. Men kan det bli för bra? För i så fall skulle jag vilja påstå att det är just vad Super 8 är. Alla delar av historien hör i hop och tempot växlar så man blir alldeles varm i själen och de  superunga skådespelarna är så duktiga att man inte kan sluta titta på dem och den övernaturliga historien är balanserad till perfektion så man aldrig tvekar en sekund över att det som händer inte skulle kunna vara på riktigt. Effekterna är supersnygga och bildspråket Spielbergskt-finurligt och... jamen jag tror jag blev lite uttråkad. Fast i efterhand, liksom.

Antagligen gör det sitt till att jag såg Super 8 en halvtimme efter Jägarna 2. Och faktiskt, som den Hollywoodälskande blockbuster-sucker jag är, var det den svenska filmen som ägde den här gången. Det kan också ha att göra med att medan Jägarna 2 var rå och blodig, ägnar man sig i större delen av Super 8 åt att smyga omkring med vaddetnuärsomhotarstadenalltidrunthörnet och det är det värsta jag vet! Alla kategorier.

Men se den, se den! Glöm inte kudde och njut av vad jag skulle vilja kalla Super 8: ET vs Romeo och Julia. En klassiker redan innan premiären, typ.