Sommarlovet och Låtskrivarmånad: så gick det

Jobbade sista dagen i butiken idag (fast jag går förmodligen dit i morgon igen pga lite personalbrist) och sa YEY! Vill inte räkna hur många veckor jag jobbat, känns som hela juli och augusti. Vilket ju var lite rätt åt mig, som tog ut sommaren i förskott och åkte på roadtrip på andra sidan världen.

Men jag har ju faktiskt varit mer ledig, spelat med Lureena på både festivaler och båtar och firat mammor på 60-årsdagar (okej, en i alla fall). Och åkt på Skaparhelg med tre fantastiska kvinnor! Kanske något av det bästa. Jag vet inte om jag skrev så mycket om det då, men vilken grej det är att vara i ett så oerhört positivt och uppmuntrande sällskap och göra det man älskar. Det sitter kvar länge, längre är New York.

Och Låtskrivarmånad då? Eh... hm. Men nej, vet ni vad, jag tänker inte gömma mig bakom skämskudden och hitta på ursäkter. Jag tänker utan omsvep och rakryggat erkänna att jag har så gott som ignorerat min kreativa månad, det har helt enkelt inte funnits utrymme för kreativitet. Det lilla jag har gjort, däremot, det har jag gjort bra och är stolt över. Gott så. Jag hoppas att kreativiteten kommer smygande snart, och att låtarna som bränner i blocket får hitta någonstans att landa.

Och i morgon börjar skolan. Jag har längtat, gått och sagt till alla att vad SKÖNT det ska bli att få lite lugn och ro efter sommarens gnetande i butiken, tills jag läste igenom alla mail från olika kursansvariga. Kursplaner, examinationer, litteraturlistor, och en första vecka som vad jag kan se handlar om studiemotivation och övningsteknik. Är jag en dålig människa som inte orkar läsa allt? Det ser ju bara så enbarmligt TRÅKIGT ut.

Å andra sidan hade jag ett mail från en sånglärare som ville att jag skulle ringa henne och boka in sånglektioner, och ett annat från körprofessorn som undrade vilka som hänger med på höstens resa till Danmark.

Det blir nog bra det här...

/Elin

Det vackraste

Jag gick en sväng i stan idag, tillsammans med en gammal vän på besök. Vi drog oss upp mot Observatorielunden, bort från trafiken och stöket. När vi kom ner mot Drottninggatan igen hörde vi på lång väg musiken, längtande toner som liksom drog oss till sig. När vi kom närmare såg vi att tonerna spelades på en cello, av en kille som satt på en pall på gågatan med en förstärkare bredvid sig. Runt honom, i en vid cirkel, hade en publik bildats. En del var där för sig själva, en del stod hand i hand och några filmade. Alla stod rätt upp och ner och lyssnade, andäktigt.

Och ja, han var duktig. Tekniskt skicklig visste han hur han skulle smeka fram de djupa tonerna i instrumentet, det känsliga vibratot som påminner så om den mänskliga rösten. Ljudet förstärktes mellan husväggarna och ekade långsamt iväg. Men det allra vackraste, det var människorna som lyssnade. Som i en film, i en saga, stod de där som om de alla blivit ditkallade. Från helt olika håll hade de kommit, men hade plötsligt något gemensamt. Alla kunde känna längtan som tonerna förmedlade, som om de stigit ur sin vanliga vardag och upptäckt något nytt.

Vi lyssnade ett tag, sedan gick vi vidare och fortsatte vår kväll. Åt middag, pratade. Men när vi sagt hejdå och jag kommit ut på gatan igen, hörde jag återigen tonerna. Jag gick runt hörnet för att se efter och visst, folksamlingen var kvar. Förmodligen var det en ny samling, men ändå samma. Det hade börjat skymma, men ingen hade bråttom. Som trollbundna stod de och tog in musiken, bredvid varandra. Jag hoppas att de står där än.

/Elin

Och därför älskar jag Taylor

På riktigt, hur glad blir man av den här videon?

/Elin

Lureena goes Viking Line

Countrykryssning på Rosella. Fortsättning följer!

/Elin

Svar: Såhär låter en bokvideo!

Elin aka Strumpan bloggade häromdagen om den intensiva processen att skriva musik till bokvideo. Idag syns resultatet på det stora vida nätet! Hurra för Hanna och ännu en milstolpe inför releasen av Ljus Som Varit Dolt! Visst vill man bara läsa? Visst?




/Anna

En promenad för underverk

Jag letar fortfarande efter den där hopplösa karaktärens röst.

Alldeles för sent i kväll gick jag för att handla middag efter en dag av rätt mycket stillasittande hemma. På tillbakavägen tog jag ett varv extra runt kvarteret bara för att det var så skönt att sträcka på benen, gå fort och bli lite andfådd, när något oväntat hände.

En dialog startade i huvudet, där den besvärliga karaktären förklarar för min huvudperson vad han är allra mest rädd för. Och det var fantastiskt! (Lämnar öppet för att jag eventuellt inte tycker att själva texten som blev till är lika bra i morgon, men nu fokuserar vi på känslan.) Nästan inte klyschigt alls och bara lite sentimentalt. Orden kändes nya och främmande och på samma gång så väldigt ärliga och välkända.

Jag har ingen aning om var denna dialog ska in i det stora hela, men den kommer att vara med. Åtminstone en variant av den. När en karaktär som till synes är helt utan känslor bjuder in till en sådan känslofest, är det bara att tacka och låta sig svepas med.

Nu ska jag drömma sött.

/Anna

Jag köpte böcker i helgen

Det var Världens Längsta Bokbord på Drottninggatan i söndags och jag kallades in för att bistå längs de meter som tillföll Hoi Förlag. Solen sken mestadels inte alls, men det regnade inte en droppe heller, så det blev en väldigt lyckad dag. Och trots sköna skor hade jag fruktansvärt ont i benen hela kvällen.

Hoi-författare.

Precis intill oss stod Ordberoende förlag och det var himla trevligt. Anna Lönnqvist var där med sin debut Tills Kärleken Skiljer Oss, så jag passade på att köpa och få signerad. Just när vi med gemensam ansträngning försökte få iZettle att fungera, upptäckte jag att även Eva Rydinger kommit dit. Hennes bok Fotografen jag tyckte lät riktigt spännande när den kom ut, så jag skaffade äntligen även den. (Den h e t e r liksom "Fotografen"!) Älskar att köpa böcker direkt av författare!

Fina böcker!

Japp, jag hängde kvar vid grannbordet och fånade mig så länge jag vågade.

Spexig läsare, spexig författare.

Jag smet iväg på en liten längre runda när benen blivit som allra stelast och hittade då det fantastiska Trafik-Nostalgiska Förlaget där jag stannade ett tag och bläddrade bland deras utbud av svartvita dokumentärer om exempelvis malmhanteringen i Kiruna och fina böcker med bilder på tåglinjer från 1900-talets början och framåt. Exakt vad jag behöver för att göra research inför nästa (!) berättelse jag planerar skriva (och redan börjat på, under NaNoWriMo 2013). Det bidde inget köp, vare sig film eller bok den här gången, men en av gubbarna bakom bokbordet stack åt mig en folder. Och jag ser att de kommer till bokmässan så vi ses igen, Trafiknostalgiker!

Jag kan bara förmoda att liknande oväntat härliga händelser utspelade sig längs hela långa Drottninggatan i söndags.

/Anna

Hur låter en bokvideo?

Det har jag funderat på. Ända sedan i början av sommaren, faktiskt, då Hanna frågade om jag inte ville göra musiken till videon som hon släpper i samband med premiären av hennes debutbok, "Ljus som varit dolt". Och det är klart jag ville! Men ... Hur i heeela världen låter en bok som man inte har läst, bara hört sneakpeaks från?

Jag gick och drog på det hela sommaren, spelade in några toner men inga av dem lät rätt. Så till slut fick jag ett försynt mail från Hanna där hon undrade om jag fortfarande ville göra det, eller om hon skulle engagera någon annan ...? Jag bad om frist fram till skaparhelgen, då jag tänkte att något skulle lossna när jag fick se det inspelade materialet. Och om det lossnade! Bokvideon visade sig vara en rakt igenom spännande trailer, och även fast det var stumfilm så hörde jag precis hur det skulle låta. Spelade några toner för Hanna och hon sa att ja, det låter rätt, kan vi ändra lite här? Det kunde vi. Jag hittade på några fler teman under skaparhelgen och längtade mest hem till datorn, där alla ljud finns.

Och nu finns de där. Alla toner, som snart ska paketeras och skickas iväg genom rymden för att sättas ihop med bilderna. På torsdag får ni se resultatet!

/Elin

Grenna bluegrassfestival

Tidigt, tidigt på morgonen tog jag tåget från Ludvika. Anlände tre timmar senare till Mjölby, där jag lajvade hemlös några timmar (tog in på café så jag kunde använd toaletten för att tvätta och sminka mig). Till sist kom Karolina och gänget körande i 150 och så åkte vi hit:

Vi var första bandet ut, allt var uppställt. Publiken satt och väntade. Tio minuter uppspel, fem minuter soundcheck. Vikarie på banjo. Så... Kanske inte vår bästa spelning. Men jag ger oss klart godkänt, och det gjorde publiken också.

Sen hängde vi i slänten och kollade in de andra banden. Som inte syntes, pga ingen scenbelysning. Solen sken fint, däremot!

Hur fint ligger inte Gränna camping? Polkagrisar fick vi också.

/Elin

Jag upprepar: Endast välkända berättelser

Jag älskar Wes Anderson! Språket, gestaltningen, karaktärerna, stilistiken. Han är en mästare på att berätta en historia.

Ikväll såg vi om den här (Strumpan hade inte sett än):

I övrigt är vi i Ludvika. Mamman fyllde jämt i går och hela familjen med tillbehör samlades på hotellet och åt middag. Som av en händelse Grand Hotel, ja. God mat. Fantastisk service. Jag lyckades knäppa selfies med alla utom födelsedagsbarnet. Bjuder på den här:

Presenten fixade vi i Skåne under vår #skaparhelg i biograf slash krukmakeri. Mycket uppskattad och passar ypperligt på köksbordet hos mamman och pappan.

Nu har alla gått och lagt sig. Strumpan ska ta tåget i ottan till en spelning i Gränna och resten tycks sömniga. Bara jag sitter vaken, med dator och rabarbersaft, och funderar vidare över karaktärer som inte riktigt vill komma fram i ljuset. Wes, hur skulle du ha gjort?

/Anna