Lägenheten tom och övergiven, rummisarna har åkt till sina respektive julfiranden. Jag ska jobba en sista dag (tillsammans med Syster Yster), sen får det vara jul!
Jag har alltid älskar julen. Tyckt att det varit lite sorgligt när andra tycker att det bara är stressigt, kommersiellt, uttjatat. Men i år ser jag det de ser.
De senaste åren har jag jobbat i en waldorfskola som musiklärare. Jag har suckat och stönat över allt som ska hända i december, men i hemlighet njutit totalt av pysseldagar, pulkaåkning, ljuständning och framförallt julavslutningen och fått rysningar när alla sjungit "Nu tändas" tillsammans på slutet (med osäkra tonårsröster).
Dessutom har jag varit engagerad i min lokala kyrka, övat ihop körer till adventsgudstjänster och spelat de gamla underbara julpsalmerna. Doften av stearinljus och pepparkaka.
I år bor jag i en storstad och arbetar extra i en butik mitt i smeten. Jag åker tunnelbana varje dag och försöker att inte se de stora reklambladen som uppmanar till mer stress för att kunna koppla av i jul, för den perfekta julen. Jag vet inte om jag ska hälsa kunderna i butiken en god jul eller om det bara kommer att uppfattas som tomt och ihåligt, ett eko från de senaste trettio butikerna de varit i för att hitta de där perfekta julklapparna.
I år har jag inte känt någon julstämning. Kommer förmodligen inte att göra det i morgon heller, med allt som ska lagas, ätas, öppnas, fixas utan något tillfälle att stanna upp och känna efter.
Men på juldagen! Då sitter jag på julottan med morgonblanka ögon och sjunger med i "Bereden väg för Herran" så högt jag bara kan (och åker hem och slumrar till en film resten av dagen). Då är all maten äten, klapparna öppnade, förväntningarna över. Då kommer jag att komma ihåg vad det handlar om: Att ett barn föddes och att det finns hopp för den mörka världen.
God jul på er gott folk!
/Elin
