En del av nyckelkaraktärerna i Urmakaren (eller nej förresten, det är nog bara en eller högst två karaktärer om jag tänker efter ...) har behövt byta namn.
Hur svårt som helst.
Man tänker: jamen d e t h ä r namnet har ju rätt språkljud och känsla PLUS att det är hemma i den tidsepok då berättelsen utspelar sig till skillnad från namnet han hade tidigare som inte alls är från rätt årtionde.
Men så kommer stunden då man ska bolla en grej med Strumpan som involverar Mannen Med Det Nya Namnet och så visar det sig OMÖJLIGT ATT UTTALA.
Åtminstone utan att båda skrattar ihjäl sig.
Stackarn.
/Anna
måndag 7 december 2015
STACKARS mina grannar,
När jag kommer hem trött, hungrig och musikaliskt understimulerad.
*fulwailar alla julsånger på repeat*
/Elin
söndag 6 december 2015
"But I´m epic!"
Min favoritförfattare Erin har bloggat lite igen, efter att ha låst in sig under NaNoWriMo, vad det verkar. Och jag mysryser över hur hon uttrycker sig kring sitt manus. Det tycks slingra sig hit och dit, spreta med armar och ben och inte alls foga sig till något önskat format. O, vad jag känner igen det. Skillnaden är förstås att Erin lyckats en gång och det med bravur, hon vet att hon kommer att få ihop den där boken tillslut. Jag fortsätter köra på med ren viljestyrka.
Så hur går det då?
Jotack, jag har varit förkyld (vilket i mitt fall alltid innebär döende), ordnat med kalkonmiddag, firat Strumpan på hennes födelsedag, inte plockat upp en enda julljusstake, varit på julbord, erfarit hur mitt jobb inte alltid kan genomföras utan misstag (ack så smärtsamt!), ignorerat all skit i världen, haft dåligt samvete för att jag ignorerar all skit i världen, tittat på Star Wars och gömt mig i Urmakaren.
Det är därför man skriver väl? För känslan av att kunna styra, att kunna låta de goda vinna och se de onda få sitt straff?
Hyacinterna blommar och doftar och jag s k r i v e r. Det går till och med ganska bra. Jag är fortfarande på det första redigeringssteget och fixar med berättarröst och perspektiv, vilket här och där innebär ENORMA förändringar har jag upptäckt. Sånt som här och där kräver att jag gräver upp och paketerar om, tvingar in berättelsen i nya spår, i nytt format. Sånt som tar tid. Men som också ger resultat.
/Anna
Så hur går det då?
Jotack, jag har varit förkyld (vilket i mitt fall alltid innebär döende), ordnat med kalkonmiddag, firat Strumpan på hennes födelsedag, inte plockat upp en enda julljusstake, varit på julbord, erfarit hur mitt jobb inte alltid kan genomföras utan misstag (ack så smärtsamt!), ignorerat all skit i världen, haft dåligt samvete för att jag ignorerar all skit i världen, tittat på Star Wars och gömt mig i Urmakaren.
Det är därför man skriver väl? För känslan av att kunna styra, att kunna låta de goda vinna och se de onda få sitt straff?
Hyacinterna blommar och doftar och jag s k r i v e r. Det går till och med ganska bra. Jag är fortfarande på det första redigeringssteget och fixar med berättarröst och perspektiv, vilket här och där innebär ENORMA förändringar har jag upptäckt. Sånt som här och där kräver att jag gräver upp och paketerar om, tvingar in berättelsen i nya spår, i nytt format. Sånt som tar tid. Men som också ger resultat.
/Anna
torsdag 3 december 2015
Dagens ironi
Sitter och "skriver uppsats", med andra ord bläddrar genom Facebook, kommer på en massa annat att göra på nätet (skriver första blogginlägget på en månad) och hoppar fram och tillbaka mellan köket och datorn med tekoppen i handen.
Ämnet för uppsatsen: Koncentrationssvårigheter och ADHD.
/Elin
Ämnet för uppsatsen: Koncentrationssvårigheter och ADHD.
/Elin
tisdag 24 november 2015
Gårdagens Mozart
Strumpan och jag lyckades snubbla in i Guldrummet på Operan precis när presentatören av kvällens föreläsning harklade sig borta vid flygeln och uppmanade alla att komma lite närmare. Han berättade om bakgrunden till Don Giovanni, en karaktär som existerar i flera kulturer, till exempel som Don Juan, och i flera olika variationer – och operor. Det sägs att textförfattaren till Mozarts opera var god vän med verklighetens Don Juan, Giacomo Casanova och att denne till och med kan ha petat in en rad eller två av sina egna erfarenheter som förförare och manipulatör.
Operans föreställning är placerad i både nutid och i ett slags hittepålandskap som får fantasin att spela med karaktärerna. Berättelsen är blodig, svart och ganska äcklig. Don Giovanni själv är ingen sympatisk karaktär och heller ingen att känna empati för. Han framstår som psykotisk och oförmögen att sätta sig över sitt eget begär. Istället tar de bedragna kvinnorna plats och ger berättelsen driv och kärna.
Som med alla bestående verk är Don Giovanni mångbottnad och när man inte förundras över ljud- och ljuseffekter, finns många frågeställningar att fundera över: Varför sätter sig Don Giovanni bokstavligen i skiten? Hur kommer det sig att kvinnorna både är skräckslagna för honom och oförmögna att slita sig när de väl kommer nära? Vem går egentligen vinnande ur berättelsen? Sådana saker. Bra diskussionsunderlag helt enkelt.
Strumpan var lyrisk i pausen och kallade musiken "flimsig" i förhållande till de vulgära texterna och djupa allvaret i scenerna. Bra beskrivning, tycker jag.
Själv kan jag inte låta bli att fundera över det halvskrivna manus jag har liggande där en Casanova-figur har en viktig roll. Vad berättelsen handlar om är som alltid väldigt oklart, men med den här föreställningen i ryggen kanske den dammas av framöver ...
/Anna
Operans föreställning är placerad i både nutid och i ett slags hittepålandskap som får fantasin att spela med karaktärerna. Berättelsen är blodig, svart och ganska äcklig. Don Giovanni själv är ingen sympatisk karaktär och heller ingen att känna empati för. Han framstår som psykotisk och oförmögen att sätta sig över sitt eget begär. Istället tar de bedragna kvinnorna plats och ger berättelsen driv och kärna.
Som med alla bestående verk är Don Giovanni mångbottnad och när man inte förundras över ljud- och ljuseffekter, finns många frågeställningar att fundera över: Varför sätter sig Don Giovanni bokstavligen i skiten? Hur kommer det sig att kvinnorna både är skräckslagna för honom och oförmögna att slita sig när de väl kommer nära? Vem går egentligen vinnande ur berättelsen? Sådana saker. Bra diskussionsunderlag helt enkelt.
Strumpan var lyrisk i pausen och kallade musiken "flimsig" i förhållande till de vulgära texterna och djupa allvaret i scenerna. Bra beskrivning, tycker jag.
Själv kan jag inte låta bli att fundera över det halvskrivna manus jag har liggande där en Casanova-figur har en viktig roll. Vad berättelsen handlar om är som alltid väldigt oklart, men med den här föreställningen i ryggen kanske den dammas av framöver ...
 |
| Pausutsikt |
/Anna
fredag 20 november 2015
torsdag 19 november 2015
November: te, lakrits och Harry Potter
Jag har tänkt länge att jag ska läsa hela serien igen, och i denna på många sätt mörka månad kändes det som ett bra läge att få fly den bistra verkligheten någon stund om dagen. Tänkte att jag skulle ha läsning fram till jul, men i den här takten kommer de inte ens att räcka november ut...
/Elin
En annan skrivarhelg
Urmakaren skriver sig inte av sig själv, det är ett som är säkert. Och jag skriver inte heller av mig själv, tydligen. Så när Emmelie frågade om jag ville haka på till världens än... jag menar Åkersberga och skriva med Fredrik rensade jag de få planer som fanns för hela förra helgen och kollade upp kollektivtrafiksmöjligheterna på studs.
Vi träffades på Idébageriet, ett fantastiskt initiativ som består av ett gammalt hus som är jättefint inrett och dit man kan komma och jobba alla dagar i veckan. (Gör det! Åk dit!) Fredriks eminenta fru ligger bakom det hela och har de mest inspirerande visioner för ett nätverkande samhälle. Typ så.
Det som händer när man sitter vid samma bord som andra och skriver är magiskt. Emmelie nämnde kort det där tangentbordssmattret vilket är av helt annan karaktär än det som hörs av kollegorna på jobbet. Kanske för att man då och då får små glimtar av vad som försiggår i andra änden av tangenterna: en är på spännande dejt och en annan befinner sig i virrvarret kring vad som verkar vara en väldigt maxad dag. Man kan ju inte vara sämre än att man hakar på och gnetar vidare med de där scenerna som behöver säkrare ton och bättre perspektiv.
Då och då lyfter någon blicken och slänger ur sig en fråga eller tanke och så är pratet igång för en stund; om tempus, hur man väljer förlag, om man har testläsare, hur långa kapitel ska vara, allt sånt. Kommer aldrig tröttna på att prata om skrivande med andra skrivande människor!
Tack för inbjudan, för sällskapet på Roslagsbanan och tusen tack för kaffet!
/Anna
fredag 13 november 2015
Premiär för kulturhusets författarscen!
För mig alltså.
Min kompis Sofia frågade häromveckan om jag ville följa med och lyssna på en intervju med den amerikanska författaren Marilynne Robinson. Klart jag ville! Har länge tänkt att jag skulle gå på någon av alla författarscener som kulturhuset anordnar, men hur vet man ens vilken man borde gå på? Jo, genom att nån annan väljer åt en.
Ingen av oss har läst Robinsons böcker och bänkade oss förväntansfullt långt fram. Men maken till kantig intervju! Jag vet inte om det var för att prisade kulturjournalisten Per Svensson i sin iver att analysera varje ord av Robinson, glömde bort att folk också skulle försöka hänga med i hans frågeställningar, aningen långsökta reflektioner och skutt mellan löst sammanhängande ämnen.
I det stora hela väldigt lärorikt. Lite "hur-man-inte-ska-göra". Sånt är alltid nyttigt.
Och av det som framgick av Robinsons författarskap, var Sofia och jag ändå överens om att vi blev väldigt nyfikna på böckerna. Så nu ska vi ha bokcirkel.
/Anna
Min kompis Sofia frågade häromveckan om jag ville följa med och lyssna på en intervju med den amerikanska författaren Marilynne Robinson. Klart jag ville! Har länge tänkt att jag skulle gå på någon av alla författarscener som kulturhuset anordnar, men hur vet man ens vilken man borde gå på? Jo, genom att nån annan väljer åt en.
Ingen av oss har läst Robinsons böcker och bänkade oss förväntansfullt långt fram. Men maken till kantig intervju! Jag vet inte om det var för att prisade kulturjournalisten Per Svensson i sin iver att analysera varje ord av Robinson, glömde bort att folk också skulle försöka hänga med i hans frågeställningar, aningen långsökta reflektioner och skutt mellan löst sammanhängande ämnen.
I det stora hela väldigt lärorikt. Lite "hur-man-inte-ska-göra". Sånt är alltid nyttigt.
Och av det som framgick av Robinsons författarskap, var Sofia och jag ändå överens om att vi blev väldigt nyfikna på böckerna. Så nu ska vi ha bokcirkel.
/Anna
onsdag 11 november 2015
Kliet
Det var ett tag sedan Hanna, Elin och jag möttes på improviserad skaparhelg nu, närmare bestämt Allhelgonahelgen, men ooo vad den gjorde susen.
Jag kan fortfarande inte säga att jag sprutar ur mig text precis, men det är inte heller där jag är i processen. Det är istället ett evinnerligt gnatande och där har jag lyckats hitta en ihållande lust. Skaparlust.
För även om det är gamla ord som gås igenom varv på varv, uppstår något nytt och spännande för varje nytt lager som arbetas fram.
I morse vaknade jag och insåg att jag mittemellan sömn- och vakentillståndet formulerat en liten passage i en existerande scen som säger väldigt mycket mer om karaktärerna i scenen än jag lyckats få fram förut. Om och om igen mumlade jag dialog och scenbeskrivning i huvudet och sedan lyckades jag nog dåsa till för jag fick skynda mig upp och anteckna de fragment jag fortfarande mindes. Tror jag lyckades återskapa det mest väsentliga i idén.
Tja, och så har jag i största allmänhet svårt att hålla mig från manus-dokumentet. Då och då "smiter" jag från jobbet nån halvtimme och jobbar med manuset istället. Vilket är helt okej eftersom jag inte jobbar heltid och fortfarande har koll på inkommande mail.
Sådär håller jag alltså på nuförtiden.
Jag känner knappt igen mig.
Nu längtar jag efter att höra mer av Elins körversion av poplåten som hon skrev baserad på min bok.
/Anna
Jag kan fortfarande inte säga att jag sprutar ur mig text precis, men det är inte heller där jag är i processen. Det är istället ett evinnerligt gnatande och där har jag lyckats hitta en ihållande lust. Skaparlust.
För även om det är gamla ord som gås igenom varv på varv, uppstår något nytt och spännande för varje nytt lager som arbetas fram.
I morse vaknade jag och insåg att jag mittemellan sömn- och vakentillståndet formulerat en liten passage i en existerande scen som säger väldigt mycket mer om karaktärerna i scenen än jag lyckats få fram förut. Om och om igen mumlade jag dialog och scenbeskrivning i huvudet och sedan lyckades jag nog dåsa till för jag fick skynda mig upp och anteckna de fragment jag fortfarande mindes. Tror jag lyckades återskapa det mest väsentliga i idén.
Tja, och så har jag i största allmänhet svårt att hålla mig från manus-dokumentet. Då och då "smiter" jag från jobbet nån halvtimme och jobbar med manuset istället. Vilket är helt okej eftersom jag inte jobbar heltid och fortfarande har koll på inkommande mail.
Sådär håller jag alltså på nuförtiden.
Jag känner knappt igen mig.
 |
| Inget skapande utan fika |
 |
| Två uppsättningar samma lika |
/Anna
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)