Jobb jobb jobb och lite sol

Sommar är lika med jobb. Men det är ändå ledigt på någon sätt, härom kvällen åt jag middag hos Syster Yster och kvällen efter var jag hembjuden till bästisen. Vi lagade risotto, tog en skogspromenad och jag provade alla hennes klänningar. Stannade över natten och åkte direkt till jobbet på morgonen! Semesterkänsla. 

       Balkong och solsken, så himla bra!

/Elin

Slå mig hårt i ansiktet

Men varför skriver jag inte bara?

Dagarna går och nu har jag nog funderat klart, egentligen. Ändå sätter jag mig inte och skriver. Inte på riktigt.

Istället har jag gjort följande:

• Skrivit om början. Petat i vartannat ord, granskat resultatet för att sedan ändra tillbaka alltsammans.
• Googlat inspiration och hittat citat! (Högst godkänt av Elin så det är ju toppen. Däremot avrådde hon från att dela här, så sorry. Man får läsa i boken sen, som det heter...)
• Antecknat lösrykta tankar som uppstått och det är massor! Har inte skrivit så mycket i anteckningsboken som hör till Urmakaren på säkert ett år!
• Hittat ett fantastiskt foto av en person som är lite som min huvudkaraktär. Den ligger som bakgrundsbild i min telefon nu, så det kanske hjälper.

Men i slutändan måste jag förstås öppna dokumentet, se texten objektivt och fortsätta fylla i det som saknas, ta vid där jag slutade nån gång i vintras. Vad krävs egentligen för att jag ska göra det? 

Skärp mig!

Och medan jag gör det, här är hon, Rakel:

(Nån som känner igen vem hon är på riktigt?)

/Anna

En till avslutning (sommarlov igen!)

Det blev precis en så episk kväll som vi hoppats! Solen sken, publiken var glad och hade inget emot att vi sköt på konserten en halvtimme pga pendeltågsstrul. De satt på picknickfiltar i gröngräset och applåderade lydigt så vi fick köra vårat extranummer. Körledaren tackades med blommor, bubbel och choklad och efteråt satt vi länge i solen och njöt. 

Tack för det här året, Kompiskören!

/Elin

Kompiskören i Tanto!

I kväll kan man gå och lyssna på min kör i Tantolunden! Det ska jag göra. Eller ja, jag ska ju stå framför dem och leda och sånt. Vi hoppas på en episk kväll, med värme (16 grader ser det ut som nu), solsken och picknickkorgar. Det blir popmusik à cappella, från Håkan Hellström till Whitney Houston. Man kan läsa mer här.

Idag har jag tagit en ljuvlig sovmorgon och har äntligen återhämtat mig från gårdagens baksmälla. Ut och springa lite kanske?

/Elin

Baksmälla (så himla bra ord)

Igår hände något oerhört: Jag skrev en låt. Något jag försökt göra under hela läsåret, men som bara inte gått. Huvudet har varit så fullt av kör och piano, så det har helt enkelt inte funnits plats för utsvävningar. Så igår, tre dagar efter skolavslutningen, började det rycka i låtskrivarnerven. Jag kom att tänka på ett gammalt projekt, en refräng som legat och väntat i ett halvår, och helt plötsligt hade jag en vers klar på tunnelbanan på väg till jobbet! Och en till! Fatta jobbigt att stå i butik en hel dag efter det? På kvällen kunde jag äntligen ta fram gitarren och få ut melodin, överföll Syster Yster och Fotografen som helt ovetande kom förbi för att lämna lite mat med mitt skaparrus.

För ett rus är det verkligen, skapandet. Den bästa känslan jag vet. Jag var tvungen att springa en sväng i efter regnet-kvällen, det snabbaste jag avverkat mitt vanliga varv, och kände mig inte ens trött.

Så, jag kunde naturligtvis inte sova i natt. Hela natten har jag haft en banjo och en kontrabas som spelat för mig, och avlägsna röster som sjunger samma fras om och om igen (snacka om att ha en låt på hjärnan).

Hence: Baksmälla. Så värt.

/Elin

Sommarlov!

Efter en fin avslutningsceremoni i stora salen sa jag adjö och grattis till de avgångsstudenter jag kände och gick ut junisolen. Hängde ett tag på Skinnarviksberget med ett gäng jazzare, tills det blev för mycket prat om majsjuor och nord-stagepianon.

Så idag har jag… sommarlov? Känns hemskt märkligt. Jag ska ta tillfället i akt och pröva hur mycket fiol jag kan spela i lägenheten utan att grannarna lackar ur.

/Elin

När man hittar innebörden av sin berättelse inuti ett citat

För en tid sedan bloggade Johan på Debutantbloggen väldigt fint om det här med citat på försättsbladet i böcker. Jag som aldrig riktigt fattat grejen med citat, tyckte att han gav ett nytt, förtroendeingivande perspektiv till påfundet och skrev en rätt lång kommentar till inlägget (såsom det lätt blir på Debutantbloggen).

Nu har jag snubblat över det citat som hör till Urmakaren och är fullständigt övertygad om nödvändigheten med citat. Det placerar ju min lilla berättelse bland världslitteraturen, ger min stundtals vacklande historia ett solklart syfte samt gör att jag närhelst jag går vilse bland stycken och kapitel kan hitta vägen igen. Vilket är en ironisk metafor eftersom det är ungefär precis vad citatet handlar om.

Hur det lyder?

Säger jag ju inte.

/Anna

Mentalt sommarlov

Jag gick på sommarlov förra veckan, någon gång efter dirigentexaminationen. Således känns det väldigt orimligt att behöva åka till skolan idag och göra biämnesprov. För att inte tala om att arrangera en sång för barnkör till i morgon! Jag försöker få med kroppen på noterna, men den säger emot hela tiden: "Varför skulle jag inte sitta invirad i en filt i soffan och läsa?" Ja, vad svarar man på det.

/Elin

Grattis på första juni!

Nu är det sommar!

Och jag säger som Ronja:

– Det är en kall sommar vi har!
– Det är en regnig sommar vi har!
– Det är en blåsig sommar vi har!

Men det skiter jag i. Det är ändå sommar nu.

/Anna

Jag HJÄRTA Beethoven

Efter en högst efterlängtad konsert i fredags, var Elin och jag härligt oeniga om vad vi tyckte om Beethovens 7:e symfoni.

Jag: Briljant!

Elin: (med reservation för att jag tolkar hennes tolkning) Mnja... var inte Beethoven egentligen himla uppblåst av kändisskapet när han skrev detta? Försökte han ens komponera nåt vettigt eller var han bara ute efter att se hur lite arbete han kunde lägga ner och ändå bli hyllad? Han var nog full såsom det påstås när han knåpade ihop detta?

Jag: Men såsom han utnyttjar orkesterns alla sektioner och gör variationer av melodierna, låter de olika instrumenten spela kanon mot varandra och det där med hur de olika temana liksom vandrar runt i cirkel i orkestern och hela tiden bildar nya klanger!

Elin: Jaja, jag var nog lite trött.

Vi var nog båda förvånade över att jag TYCKTE så mycket, vanligtvis är det ju Elin som gärna analyserar musikaliska arrangemang. Fast hon dissekerar helst abstrakt körmusik, kom vi fram till. Beethoven stryker medhårs i sin dragning åt det romantiska, även om en svartare ton hela tiden finns närvarande i det glättiga.

Hursomhelst: Sedan jag såg The King´s Speech  (flera år sen!) och hörde den fantastiska andra satsen i Beethovens 7:e symfoni (vilket alltså är låten som spelas medan kungen äntligen håller sitt tal där i slutet), har jag haft den på hjärnan till och från. Smart av Beethoven att vara så repetitiv där, man går verkligen och trallar på hans melodier! Jag har spelat låten på Spotify såklart, men det är verkligen inte samma som att höra live. Sån här dynamisk musik kan bara höras genom öronen. Mina hemma-högtalare fixar inte att spela upp tunna, tunna fioler i ena sekunden och full styrka från orkestern i nästa utan att man antingen inte hör det svagaste partierna eller att det blir lite skränigt i crescendot.

Så när jag fick biljetterna i födelsedagspresent i vintras av Elin, var jag såklart tvungen att gråta en skvätt av lycka. Fina fina lillasyster-Strumpan som håller koll på mina högsta önskningar och bokar parkettplats på Berwaldhallen.

Sedan promenerade vi från konserthallen, genom hela stan där vi noga undvek alla gator där folk fredagsfestade som värst. Istället gick vi i lugn och ro, förbi mysiga restauranger där folk tryckte under filtar på uteserveringarna, hittade stråk vi aldrig gått på förut och fick känslan av att vara utomlands. Luften var full av syréndoft och gatuköksflott, i parkerna hängde studenter och halvmånen lyste över den sommarljusa kvällen hem.

Beethoven alltså. Briljant.

/Anna