Johannes Pinter är en av fem som bloggade på
Debutantbloggen förra året men som faktiskt inte debuterade förrän efter årskiftet. Utgivningen av hans Vackra Kyrkor Jag Besökt (och de fruktansvärda väsen jag där mött) sköts upp och så blev det som det blev.
Men nu finns boken och det är huvudsaken.
Jag väntade på Vackra Kyrkor under exakt hela året som var, för i samma stund som Johannes började blogga om vad han skrivit blev jag vansinnigt nyfiken. Och inte bara på boken utan på skräckgenren i stort. Jag insåg att trots att jag aldrig vågat se en skräckfilm eller läsa böcker som är skrivna i syfte att skrämmas, har jag haft det där i periferin under hela mitt liv. Mina syskon har till exempel varit stora konsumenter av Stephen King och andra författare i genren. Själv har jag alltid gillat dragningen åt det övernaturliga i berättelser och vad är väl skräck annat än sagor för vuxna? Exakt vad jag själv försöker åstadkomma med min Urmakare.
Jag ville verkligen tycka om Vackra Kyrkor och höga förväntningar av den sorten är alltid lite riskabelt. För säkerhets skull tog jag med mig en annan bok till semestern också, inte för att jag skulle hinna läsa två, utan för att ha en back up-plan om det skulle visa sig att Vackra Kyrkor inte alls passade sig att läsa i en solstol vid en pool. (Jag håller envist fast vid åsikten att mycket få böcker är dåliga. Det gäller bara att hitta den ultimata förutsättningen för varje bok, ibland är det superlätt och ibland mycket svårare.)
Det visade sig att man kan läsa Vackra Kyrkor exakt var som helst. Den är en puttrig, mysrysig spökhistoria med en hel del splatter och sköna detaljer kring vapenhantering och hur man egentligen blir av med monster man lyckats ha ihjäl i gamla kyrkor utan att någon märket nåt.
Såhär på rak arm kommer jag på 5 anledningar till att jag tycker om den här debuten:
Anledning 1: Språket är lättsamt och alldeles lagom finurligt. Det märks att Johannes vanligtvis är filmmakare för han petar in bilder i sitt språk som är rena anvisningar för fotograf och belysningsmästare, men som beskrivs på några få valda ord och ger stämning till det som händer.
Anledning 2: Berättelsen driver hela tiden framåt, visst saktar den in här och där, men bara för att ge behövliga utrymmen för eftertanke
Anledning 3: Den är inte läskig! Hurra! Sakliga och stundtals aningen torra beskrivningar av bisarra situationer ger istället berättelsen en lätt humoristisk ton. Inte så mycket att det blir avståndstagande, bara precis för att ge en fin vardaglig sälta som gör att jag nästan börjar tro att det Johannes skriver är på riktigt.
Anledning 4: Karaktärerna. Berättelsen håller sig till bara 3-4 personer som alla har sin egen historia och jag gillar dem jättemycket.
Anledning 5: Kyrkorna och deras respektive väsen. Historiken.
Men. Jag hade gillat att bli lite skrämd. Och jag hade gillat en lite mer pulshöjande spänning.
Dock. Jag har svårt att sluta tänka på den. Och jag skriver vanligtvis inga recensioner.
Eskapix har gett ut ett alldeles utomordentligt stycke underhållning och vem vet om den någonsin kommer som pocket, men skaffa den för allt i världen i sin inbundna form! Den är alldeles lagom stor, är vansinnigt snyggt formgiven och har till och med ett sånt där band att använda som bokmärke.
/Anna
