Möjligheten och den stora oviljan

Så var jag tillbaka där, på ruta ett. Fast ruta ett ligger förstås en miljon rutor bort från utgångsläget. Men det är ändå ruta ett.

Jag skriver om från början igen och det är som alltid: Jag spritter inför att stå inför ett vitt, oskrivet blad, av tanken på att allt är möjligt. Men lika stor är bävan. Och med den kommer oviljan.

I flera dagar nu har grunnat över var min historia ska ta vägen den här gången. Den måste bli annorlunda, det är ofrånkomligt. Den kommer att bli bättre, även det skulle jag säga är ofrånkomligt (för jag vet ju vilka nya briljanta planer jag har för den). Men nyanserna, de små stegen, de är ännu inte utritade. Så jag väger varje ord på våg fast jag vet att jag inte borde. Och slutar skriva.

Istället tänker jag. Försätter mig i min huvudkaraktärs utgångsposition. Vad vet hon egentligen från början, hur ser hennes världsbild ut och hur ska hon rimligtvis reagera på det oförklarliga som händer henne. Var hittar hon styrka och på vilket sätt använder hon den för att klara sig, överleva. Det är fantastiskt att rannsaka sig själv inifrån sin karaktär och upptäcka hur denne sakta men säkert växer till sig och blir en egen person. Jag ser henne tydligare än någonsin. Känner henne bättre. För första gången känner jag igen mig i andra författares beskrivning av att kunna se sina karaktärer gå bredvid på väg till jobbet, stå framför i kön på Ica, lägga sig i en diskussion med vänner. Och jag vet att så fort jag börjar skriva på riktigt kommer de tunna, tunna trådarna vävas samman fortare än jag hinner med.

Så jag bidar tid, funderar över alla viktiga scener och karaktärer, väger allt. Att vara eller inte vara. Det är det enda sättet att hålla huvudet ovanför texten och behålla kontrollen. Att inte skriva.

/Anna

Yr

Det finns en hel del som får mitt huvud att snurra denna söndag. Mest påtagligt - och minst metaforiskt - är att befinna sig i stadiet där förkylningen satt sig på öronen. Jag har bokstavligt talat yrsel när jag ligger ner. Det kommer och går, men tvingar till inte mycket nytta alls. Och när man suttit ner hela dagen (förutom när man tog sig till vallokalen och därefter släpat sig mellan soffa och kylskåp några gånger) är man inte särskilt trött när man borde sova. Tankarna dansar jenka och det är ungefär så ofokuserad jag är just nu.

Hur det går i valet kan jag inte påverka längre.

/Anna

Skor

Jag bara gillar den här bilden så mycket, från förra helgens release. Ett gäng tjejer som glatt sträckte fram sina ljusa skor. Och så Strumpan dårå, som visserligen hade vita dojjor, men envisades med att inte posa. Så himla stenhårt.


/Anna

Soppa

Man vet vad som väntar när det går en dag utan att man är det minsta sugen på varken mat eller kaffe men däremot gärna dricker ohämmade mängder ingefäracitronhonungsvatten för att det pirrar i halsen. Idag gör halsen så ont att det är jobbigt att tänka. Och jag tröttnade på att äta soppa så det blev pannkakor och te till middag. Ignorerade att jag egentligen inte kan äta bara pannkakor. Men jag får ändå så ont i magen av alla halstabletter att det kvittar. Däremellan häller jag i mig så mycket röd solhatt jag vågar (man kan tydligen överdosera!) och har nyligen adderat alvedon till konfettin så nu är det jag som kryper till kojs. (Har redan kollat ett gammalt Sherlock-avsnitt för femtioelfte gången enkom för det avslappnande i att se något man kan utantill.) Ska bara läsa ett kapitel till först. Eller två.


Natti!

/Anna

Helg i Vilseland

Det är inte klokt vad trevligt vi hade det i helgen, Strumpan och jag. Oförskämt trevligt faktiskt. Eventuellt blev vi adopterade av Vilse och alla Vilse-syskon och resten av Vilse-familjen och det hade vi inget emot. Releasen av Ljus Som Varit Dolt blev precis så magisk som man kunde förvänta sig och på kvällen när vi åt middag med Vilse-gänget och alla var uppstyrda och lajvade Jonnadag i vita kläder var det så mycket pepp och kärlek att jag tror det räcker hela mörka hösten igenom. Ruskigt fint.

Jag höll ett tal som inte var ett tal eftersom vem som helst fattar att man inte kan säga det man egentligen vill säga vid sådana här tillfällen utan att ramla ihop i en sorgligt blöt fläck på golvet och att bete sig på det viset kändes inte helt förenligt med Jonnadagsfirandets fokus på glädje och ljus. Alltså: mycket kort framförande med nästan inget darr på rösten alls och därefter överlämnande till Strumpan som rockade loss med några egna alster eftersom författaren önskat sig middagsmusik.

En annan fin grej med att ens bästis släpper bok är att man får med sig hela härligheten hem, läser och hör den där energiska berättarrösten i huvudet som lägger emfas i varje replik och gör dramatik av alla vändningar. Mmm ... Hanna, vilket vokabulär hon har ändå!

Och inte en enda vettig bild fick jag visst av hennes klänning, uppsydd dagen till ära av Vilse-systern Katrin. Jag föreställer mig att den som håller utkik på Vilse-sajten och Hannas egen avdelning på Debutantbloggen kan komma att få se mer där.

Man gillar ju att gå vilse när det innebär klänningar och magi och mysterier och ljus och hemligheter och kärlek och ... sa jag magi? Klicketiklick!

/Anna

Och så fortsätter livet

Jag går i tvåan i år! Vilket innebär en hel massa egentid att styra upp. Jag har gjort ett övningsschema till mig själv, så jag vet när jag vaknar på morgonen vad jag ska ägna dagen åt. Idag till exempel, då jag inte har några lektioner alls, ska jag tydligen planera för uppstarten av Kompiskören (som är nästa vecka). Sedan blir det piano och kördirigering. Och så fortsätter veckan, gå upp på morgonen, ät frukost, sätt igång. Vi får se litegrann hur lång tid det tar innan jag blir knäpp.

Helgens fest känns redan avlägsen, men boken ligger på soffbordet och väntar på kvällen...

/Elin

Grattis på Jonnadagen!

Det kan vara så att det heter "Glad Jonnadag", vi har inte helt snappat upp vokabuläret. Men så har vi heller inte läst Ljus som varit dolt. Än.

Nu har vi i alla fall alldeles egna exemplar, signerade och allt.


Eftersom vi fortfarande inte vet bättre klämmer vi i med ett: Grattis Hanna på Jonnadagen!

/Anna och Elin

När man kollar in konkurrensen

Häromveckan köpte jag en bok (på nätet, vilket händer så sällan att jag alltid blir chockad över att postens utlämningsställe i mitt kvarter är den där märkliga tobaksaffären jag aldrig besöker).

Nu när den kommit vet jag inte om jag någonsin kommer att läsa den egentligen. Jag har sett filmen förstås. Och själva boken är så rackarns fin med sina dova illustrationer att jag är nöjd med att bara äga den.

Vilket också får mig att omvärdera min kärlek till genomarbetat tryck och omslag.

Insikt: Det kan alltså bli överarbetat.

Jag tror inte att den här boken är dålig eller kommer att göra mig besviken. Men jag får en vag känsla av att den försöker för mycket. Vilket kan vara bra. Jag blir bara lite reserverad och, förstås, tveksam till om jag verkligen vill genomföra alla idéer för omslag och sättning jag har för min egen bok. (Där kom det! Klart det fanns en koppling till det jag själv skriver!)

Ändå: svarta sidor och illustrationer. Hur snyggt?!

/Anna

I ett paket på hallmattan

... Vilka valpar? Vart är de? Alldeles bakom mig? Och varför plektrum...

AHA! Så trillar poletten ned. Augusti, skaparhelg, glada hundvalpar som gillar att tugga på saker, plektrum tappat på golvet. 

Men VEM har skickat paketet? Det återstår att se...

/Elin

Förtjust i ett nyckelhål

När ens favoritförfattare äntligen uppdaterar sin hemsida efter att ha varit frånvarande från internet under hela augusti (för att skriva nästa bok får man hoppas!), tumlar man in där och utforskar varje litet hörn. Smyger andäktigt runt, sniffar förväntansfullt i luften. Och myser.

Ny detalj från erinmorgenstern.com

/Anna