På fredag ska jag åka tåg!
Jag är en sån där som har resfeber. Det spelar ingen roll om jag ska åka flera veckor till andra sidan jorden eller hem till Dalarna över helgen. Jag får för sjutton resfeber när jag ska till jobbet! (Om än i mycket liten dos. Samtidigt: har jag med mig datorn? Nycklarna? Matlådan? Lika spännande varje gång.)
Det är nog en fråga om kontroll.
Mitt mål är alltid att vara i god tid till avgång (eller avfärd, om jag kör). Och jag vill ha med mig exakt det som behövs för resan och absolut inte en tandpetare mer än så. Jag hatar att släpa på saker. Jag vill ju vara sådär skönt easy going när jag är ute och åker. En resande Anna ska vara en annan slags Anna än den man kan möta på stan vilken annan dag som helst. Att resa är ett tillfälle att vara sitt allra mest lediga och ostressade jag, den där typen som tar dagen som den kommer och samtidigt är redo för allt och det går inte om man har kappsäcken full med "utifall att".
Mina vänner har fnissat åt min Mary Poppins-väska, en praktisk över-axeln-väska som har visat sig kunna innehålla allt som behövs för en långhelg på annan ort medan de själv kommer dragandes med kabinväskor på hjul. Själv ser jag fram emot den dagen jag kan göra en Bond. Ni vet, stoppa kreditkorten i innerfickan på kavajen tillsammans med något annat som kan vara bra att ha (penna, revolver, huvudvärkstabletter, vad vet jag) för att sedan dyka upp i Bahamas med helt annan outfit. Det vore något.
Att resa innebär ofrånkomligen att man måste vara beredd på att det oförutsägbara ska hända. Sådant som ligger utanför ramen för vad man kan kontrollera. För att ta ett exempel som ligger nära i tid: Det värsta som kan hända är att SJ sabbar avgången på fredag (vilket i praktiken tycks vara en möjlighet om, säg 50%?). Så jag ställer in mig på att komma fram mitt i natten och inte vid niotiden som det står på biljetten. Jag ställer in mig på att sitta på en tråkig buss över halva Sverige. Alltså laddar jag telefonen med bra musik och iPaden med bra text så är risken för att jag dör stora stress-döden av detta hyfsat minimerad.
Jag inser ju att det där med easy going-Bond nog är mer än mitt kontrollbehov klarar av ändå. Jag måste veta var jag ska, vad som väntar mig där och hur länge jag ska stanna. Och en väska står man ut med att bära. Det gäller bara att planera.
Ikväll ska jag packa och målet är: en handväska! Den ska rymma festkläder, neccessär, ombyte, dator (iPad antagligen), pyjamas, eventuellt ett par extra skor och present. Plus att det måste finnas plats över för en tjock bok på vägen hem.
Tåg! Jag ska åka tåg!
/Anna
torsdag 4 september 2014
onsdag 3 september 2014
tisdag 2 september 2014
När hela vänskapen är nedtecknad på internet är det bara att göra sin research
Men dra mig baklänges! Det är ju idag, för exakt två år sedan, som vi träffades för första gången IRL, Vilse och jag!
För det tackar vi debutantbloggarna anno 2012 och deras idé om picknick.
*tar en ballerinakaka till*
/Anna
För det tackar vi debutantbloggarna anno 2012 och deras idé om picknick.
*tar en ballerinakaka till*
/Anna
Mera releaser i horisonten
På lördag är det stort boksläpp i Kungsbacka! Hanna får äntligen hålla releasefest för sin första bok, Ljus Som Varit Dolt, och jag är så glad över att jag kommer att vara där!
Nej, jag har inte läst ett enda ord av denna debut än. (Jag har fått prologen högläst av författaren, men det är faktiskt inte samma sak även om det var vansinnigt mysigt.)
Det hela är o e r h ö r t spännande. F r u k t a n s v ä r t pirrigt.
Jag är ju liksom rätt kär i Hanna. Har varit det i två år nu, ganska exakt. Och under den långa tiden har jag otåligt väntat och längtat efter att få träffa Lianne.
På lördag smäller det. Komsi komsi, alla som befinner sig i västkusttrakterna! Det kommer att bli magiskt!
/Anna
Nej, jag har inte läst ett enda ord av denna debut än. (Jag har fått prologen högläst av författaren, men det är faktiskt inte samma sak även om det var vansinnigt mysigt.)
Det hela är o e r h ö r t spännande. F r u k t a n s v ä r t pirrigt.
Jag är ju liksom rätt kär i Hanna. Har varit det i två år nu, ganska exakt. Och under den långa tiden har jag otåligt väntat och längtat efter att få träffa Lianne.
På lördag smäller det. Komsi komsi, alla som befinner sig i västkusttrakterna! Det kommer att bli magiskt!
/Anna
Öh ... öh ... Har den äran?
Det är så fint att fira att nya saker har kommit till i den här världen, det gäller konstverk lika mycket som födelsedagar.
Ja, jag kallar det lite svepande för "konstverk".
Förra veckan tog jag med mig en kompis till Akademibokhandeln och Simonas release för En enda natt. Det var magiskt bra! Rosa bubbel, praliner och signeringskö som pågick från start till dess att butiken stängde. Men däremellan det allra bästa: Intervjun. Simona är krass, smart, rolig och har så mycket självdistans att man dånar lite. Och vill ha. Intervjuaren hade den goda smaken att låta författaren ta plats och lägga ut svaren ordentligt och det kan vara det mest underhållande jag hört.
Min kompis, den inbitne deckarläsaren, som kom till bokhandeln för att "köpa en annan bok", blev övertygad och tog med sig ett (signerat) exemplar av En enda natt till kassan också.
"Gillar du deckare, kommer du garanterat älska den här", sa Simona på det där tvärsäkra viset. "Annars köper jag tillbaka den!"
Vi hann en sväng på vernissage på Plezuro också, även om vi missade den musikaliska underhållningen och själva ruschen. Jag sökte genom galgarna efter någonting vitt/ljust att ha på mig till kommande release, men det är någonting med hösten som får designers att haka upp sig på mullvadsbrunt, vinrött och buteljgrönt. (Vilket är bra färger alla höstdagar utom den 6 september tydligen, fråga Hanna.) Det bidde i alla fall ett litet paket därifrån och nu när jag vet var den nya butikslokalen håller till behöver det inte dröja så länge innan jag gör ett återbesök.
/Anna
Ja, jag kallar det lite svepande för "konstverk".
Förra veckan tog jag med mig en kompis till Akademibokhandeln och Simonas release för En enda natt. Det var magiskt bra! Rosa bubbel, praliner och signeringskö som pågick från start till dess att butiken stängde. Men däremellan det allra bästa: Intervjun. Simona är krass, smart, rolig och har så mycket självdistans att man dånar lite. Och vill ha. Intervjuaren hade den goda smaken att låta författaren ta plats och lägga ut svaren ordentligt och det kan vara det mest underhållande jag hört.
Min kompis, den inbitne deckarläsaren, som kom till bokhandeln för att "köpa en annan bok", blev övertygad och tog med sig ett (signerat) exemplar av En enda natt till kassan också.
"Gillar du deckare, kommer du garanterat älska den här", sa Simona på det där tvärsäkra viset. "Annars köper jag tillbaka den!"
Vi hann en sväng på vernissage på Plezuro också, även om vi missade den musikaliska underhållningen och själva ruschen. Jag sökte genom galgarna efter någonting vitt/ljust att ha på mig till kommande release, men det är någonting med hösten som får designers att haka upp sig på mullvadsbrunt, vinrött och buteljgrönt. (Vilket är bra färger alla höstdagar utom den 6 september tydligen, fråga Hanna.) Det bidde i alla fall ett litet paket därifrån och nu när jag vet var den nya butikslokalen håller till behöver det inte dröja så länge innan jag gör ett återbesök.
/Anna
Författare på heltid?
Naturligtvis är jag fullt medveten om att det där med att "skriva på heltid" innebär så väldigt mycket annat än att bara sitta vid sin dator och hitta på. Och det verkar ju betryggande. Jag tror nämligen att jag skulle bli väl konstig av att hänga i min hittepåvärld dagarna i ända. Eller inte. Men jo.
Däremot tror jag inte att de där andra "skriva-på-heltid-uppdragen" skulle väga upp tillräckligt mycket för att tillgodose en nödvändig dos av "arbetsuppgifter" och sannerligen inte "arbetskamrater".
Jag är så himla glad över att jag har ett "vanligt jobb", det är nog det jag försöker säga. Även om mina "arbetskamrater" mestadels består av fotografer som är "ute och fotar" och lämnar mig ensam i studion. Men ändå. Det är något annat än Urmakaren och alla låtsasproblem jag hittat på för den världen. I studion har jag riktiga människor att ringa, riktiga fakturor att skicka, riktiga offerter och riktiga kalendrar att hålla koll på.
Plus riktigt kaffe.
Jag tror jag behöver det, den där verklighetsdosen.
Men jag hör av mig när jag ändrar mig.
/Anna
Däremot tror jag inte att de där andra "skriva-på-heltid-uppdragen" skulle väga upp tillräckligt mycket för att tillgodose en nödvändig dos av "arbetsuppgifter" och sannerligen inte "arbetskamrater".
Jag är så himla glad över att jag har ett "vanligt jobb", det är nog det jag försöker säga. Även om mina "arbetskamrater" mestadels består av fotografer som är "ute och fotar" och lämnar mig ensam i studion. Men ändå. Det är något annat än Urmakaren och alla låtsasproblem jag hittat på för den världen. I studion har jag riktiga människor att ringa, riktiga fakturor att skicka, riktiga offerter och riktiga kalendrar att hålla koll på.
Plus riktigt kaffe.
Jag tror jag behöver det, den där verklighetsdosen.
Men jag hör av mig när jag ändrar mig.
 |
| Arbetsplats. Utan distraherande inspiration. |
måndag 1 september 2014
Date night
Förlåt en stackars bloggtörstande vars propp äntligen gått ur för alla inlägg som legat och väntat på att få komma ut.
Bara ett till.
I lördags överraskade Fotografen mig med en spontandate efter att jag suttit vid mitt manus under större delen av dagen och han varit borta och filmat saker (tror jag, kan inte minnas att vi sågs mycket i alla fall, är inte helt medveten om vad som pågår utanför Urmakaren som sagt). Ett gäng restauranger har öppnat i nya kvarter på lagom promenadavstånd från vårt hem, så vi gick till ett tapas-ställe och fick ett lugnt bord en bit in i lokalen. Mina tankar spretade (förstås) kring Urmakaren och karaktärer med hemligheter, men vi hade ändå väldigt roligt. Beställde in vansinnigt mycket mat och åt upp alltsammans och så frågade jag Fotografen om han inte ville höra första kapitlet åtminstone. (Så långt hade jag lyckats skriva då och jag tänkte att det skulle vara härligt att testa det på någon som inte läst ett ord.)
"Det är rätt tight nu", sa jag.
"Är det ett bra anslag?" sa han.
"Javisst, första meningen säger allt."
"Ligger anslaget redan i första meningen?"
Jag var tvungen att tänka efter. "Jo, men det gör det faktiskt." Och så lutade jag mig fram över bordet och CITERADE FÖRSTA MENINGEN FRÅN MINNET.
"Men vad gör du?" sa han förskräckt. "Är det så där den börjar?"
"Är det inte bra?"
"Jo, men jag var ju inte beredd! Du kan ju inte bara häva ur dig första meningen på det där viset, helt odramatiskt som om du läste en inköpslista." (Okej, inser nu att jag fabulerar dialogen hej vilt, men innebörden stämmer åtminstone.)
Så jag blev ombedd att läsa första meningen igen och jag gjorde mitt bästa att läsa dramatiskt och fullt med känsla. Det gick hem.
"Men jag tror inte att jag vill höra mer", sa han. "Jag vill verkligen läsa din bok, jag ser fram emot att göra det, men det vill jag göra när jag har den i handen, inbunden och klar."
Suck.
Jag behåller väl mina dagdrömmar och svarta hål för mig själv ett tag till då. Tur att jag numera har testläsare att vädra med.
/Anna
Bara ett till.
I lördags överraskade Fotografen mig med en spontandate efter att jag suttit vid mitt manus under större delen av dagen och han varit borta och filmat saker (tror jag, kan inte minnas att vi sågs mycket i alla fall, är inte helt medveten om vad som pågår utanför Urmakaren som sagt). Ett gäng restauranger har öppnat i nya kvarter på lagom promenadavstånd från vårt hem, så vi gick till ett tapas-ställe och fick ett lugnt bord en bit in i lokalen. Mina tankar spretade (förstås) kring Urmakaren och karaktärer med hemligheter, men vi hade ändå väldigt roligt. Beställde in vansinnigt mycket mat och åt upp alltsammans och så frågade jag Fotografen om han inte ville höra första kapitlet åtminstone. (Så långt hade jag lyckats skriva då och jag tänkte att det skulle vara härligt att testa det på någon som inte läst ett ord.)
"Det är rätt tight nu", sa jag.
"Är det ett bra anslag?" sa han.
"Javisst, första meningen säger allt."
"Ligger anslaget redan i första meningen?"
Jag var tvungen att tänka efter. "Jo, men det gör det faktiskt." Och så lutade jag mig fram över bordet och CITERADE FÖRSTA MENINGEN FRÅN MINNET.
"Men vad gör du?" sa han förskräckt. "Är det så där den börjar?"
"Är det inte bra?"
"Jo, men jag var ju inte beredd! Du kan ju inte bara häva ur dig första meningen på det där viset, helt odramatiskt som om du läste en inköpslista." (Okej, inser nu att jag fabulerar dialogen hej vilt, men innebörden stämmer åtminstone.)
Så jag blev ombedd att läsa första meningen igen och jag gjorde mitt bästa att läsa dramatiskt och fullt med känsla. Det gick hem.
"Men jag tror inte att jag vill höra mer", sa han. "Jag vill verkligen läsa din bok, jag ser fram emot att göra det, men det vill jag göra när jag har den i handen, inbunden och klar."
Suck.
Jag behåller väl mina dagdrömmar och svarta hål för mig själv ett tag till då. Tur att jag numera har testläsare att vädra med.
/Anna
Matar mig med alla otrevligheter jag kommer åt
Det går inte att titta på romantiska komedier eller lyssna på glad-pop när man gräver efter karaktärernas mörkaste hemligheter. Med undantag för Breakfast at Tiffany´s förra helgen (fy sjutton vad bra den var och fy sjutton vad jag grinade i slutet!) ser filmhistoriken i det här hushållet ut som följer (hade jag vågat titta på skräckfilmer hade jag gjort det, bara säger):
Samtliga med intressanta antagonister och en plot där hjälten lägger livet som insats. Mmmm ... Ond bråd död och läskiga typer. Kanske det finaste jag vet. (Lucy, förresten. Den är makalös. Se!)
/Anna
Samtliga med intressanta antagonister och en plot där hjälten lägger livet som insats. Mmmm ... Ond bråd död och läskiga typer. Kanske det finaste jag vet. (Lucy, förresten. Den är makalös. Se!)
/Anna
Glättigheten vs Svärtan
Ljuva, ljuva höst! Äntligen är du här! Jag älskar att det varit en lång och varm sommar, men den här mellanperioden när man inte riktigt kan vara barbent, men inte heller ha jacka på sig förstår jag mig inte på. En ny fin kappa väntar på att användas, så nu ser jag fram emot höstvindarna.
Jag hoppas också på att lite höstkyla ska väcka mig ur den dvala jag befunnit mig i sedan någon gång efter midsommar. Men man ska nog inte hoppas på för mycket.
Det hela är Urmakarens fel. Såklart.
Fram tills förra versionen (den som jag skickade till testläsare) har miljön och stämningen mestadels varit vacker och underbar. Det betyder att där inte funnits tillräckligt stort allvar eller tillräckligt många nyanser hos karaktärerna. Så när version 8 var hos testläsarna, började jag fundera över vad jag själv ville förbättra med texten. Svärtan var en av sakerna. Jag ville ha större hot mot min huvudperson, en otäckare antagonist och ännu mer elakheter bubblande under ytan. Det var bara att dyka i. Under skaparhelgen tror jag att jag nådde botten av dunkelhet och jag har ännu inte riktigt tagit mig upp därifrån.
Jag har aldrig varit så världsfrånvänd som nu och jag vet inte om det är bra eller dåligt. I somras gick jag omkring i nästan två veckor utan att kunna skratta. Det var skönt när det gick över. Jag tror inte att ett allvarsamt, arrogant tillstånd är bra för själen i längden. Men jag har lärt känna mina karaktärer under den här tiden, en efter en. Under skaparhelgen grottade jag ner mig hos min allra svartaste karaktär. Därefter var det antagonistens tur. I lördags morse vaknade jag med helt färdiga idéer om hur en av sidokaraktärerna påverkas av berättelsens mörker. I går tog jag en lång promenad på stan och studerade människor genom min huvudkaraktärs ögon.
Det finns ett nytt dokument, version 9. Jag hade hoppats komma långt i det under helgen som gick, men saker behövde lösas först. Eventuellt exploderar mitt huvud snart med hela berättelsen som utformar sig i hjärnan som en oformlig heffaklump innan alla trådar vävts ihop till begripligt mönster och samtliga karaktärer handlar logiskt efter situation.
Till jul kanske jag är tillbaka.
/Anna
Jag hoppas också på att lite höstkyla ska väcka mig ur den dvala jag befunnit mig i sedan någon gång efter midsommar. Men man ska nog inte hoppas på för mycket.
Det hela är Urmakarens fel. Såklart.
Fram tills förra versionen (den som jag skickade till testläsare) har miljön och stämningen mestadels varit vacker och underbar. Det betyder att där inte funnits tillräckligt stort allvar eller tillräckligt många nyanser hos karaktärerna. Så när version 8 var hos testläsarna, började jag fundera över vad jag själv ville förbättra med texten. Svärtan var en av sakerna. Jag ville ha större hot mot min huvudperson, en otäckare antagonist och ännu mer elakheter bubblande under ytan. Det var bara att dyka i. Under skaparhelgen tror jag att jag nådde botten av dunkelhet och jag har ännu inte riktigt tagit mig upp därifrån.
Jag har aldrig varit så världsfrånvänd som nu och jag vet inte om det är bra eller dåligt. I somras gick jag omkring i nästan två veckor utan att kunna skratta. Det var skönt när det gick över. Jag tror inte att ett allvarsamt, arrogant tillstånd är bra för själen i längden. Men jag har lärt känna mina karaktärer under den här tiden, en efter en. Under skaparhelgen grottade jag ner mig hos min allra svartaste karaktär. Därefter var det antagonistens tur. I lördags morse vaknade jag med helt färdiga idéer om hur en av sidokaraktärerna påverkas av berättelsens mörker. I går tog jag en lång promenad på stan och studerade människor genom min huvudkaraktärs ögon.
Det finns ett nytt dokument, version 9. Jag hade hoppats komma långt i det under helgen som gick, men saker behövde lösas först. Eventuellt exploderar mitt huvud snart med hela berättelsen som utformar sig i hjärnan som en oformlig heffaklump innan alla trådar vävts ihop till begripligt mönster och samtliga karaktärer handlar logiskt efter situation.
Till jul kanske jag är tillbaka.
/Anna
GRATTIS PÅ FÖRSTA SEPTEMBER!!!
Men tänk bara: Man kan ha fönstret stängt och sova gott hela natten, man slipper alla freaking bananflugor (när som helst nu) och man får ha KLÄDER på sig. Kläder!
Hösten, I love you.
/Elin
Hösten, I love you.
/Elin
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)