Nackdelen med att bo på första våningen i ett villaområde:

Alla envisas med att sitta ute och prata och föra oväsen, som att det vore nån himla fredagskväll. Det är det  i n t e. Jag jobbar i morgon.

Schsch!


/Elin

Personalen på Coop är ju i och för sig ganska trevliga

Jag har varit ledig i två dagar. Två somriga dagar i Stockholm - och alla är bortresta. För att vara en person i behov av mycket ensamtid är jag faktiskt ganska dålig på att vara ensam, har jag upptäckt. Det var kul ett tag, att ligga på soffan och läsa och baka citronkaka. Men sen blev jag liksom trött på det. Låg på sängen och hoppades att någon skulle komma in och säga åt mig att rycka upp mig. Tvättade inte. Städade inte (förutom badrummet). Gjorde inte någon kul utflykt, förutom för att handla mat. Jo förresten, jag klippte mig igår. Hos fina Hillevi på Novo. Nu är håret kort och fluffigt. Ska nog ge det en omgång med plattången i morgon.

Och så ringde någon och upplyste mig om att jag är finalist i en tävling om en resa till Mauritius, plus 10 000:- i fickpengar. Kul, sa jag. Har inget minne av att ha gått med i tävlingen, men kul. I och för sig handlade samtalet mest om brun utan sol-piller som hon försökte kränga, så hon kanske bara sa det där med tävlingen för att få mig på gott humör. Hon blev lite kränkt när jag inte tyckte det var värt att betala 49:- i frakt för att få gratis piller.

Såatte... jobba i morgon. Det blir bra. Jag tar med citronkaka och försöker att inte klänga på arbetskamraterna.

/Elin

Tillbaka till verkligheten. Fast inte.

De senaste veckorna har jag jobbat med filminspelning och det har varit hur kul som helst! Kreatörerna har haft visioner jag inte riktigt hänger med på, arbetssätt som jag aldrig varit med om tidigare och ett så proffsig och generös attityd att jag ville vara med det där gänget för evigt. Så ganska bra att det var dags att ta farväl, med andra ord (sentimentalitet är inte min stil). Detta gjordes med en hejdundrans fest i lördagskväll.

De allra sista scenerna den allra sista inspelningsdagen var också manusets allra sista sidor. Mer meta än så blir det inte. Vi hade kul teknik där i slutet också. En lyftkran till exempel. När allt var klart och teamet firade med glass och jordgubbar, uppstod ett ögonblick då ljussättaren och jag fick ögonkontakt och därefter rusade till kranen där jag fick åka upp! 22 meter låter lite på papper och ser inte så märkvärdigt ut från marken. Men när man står högst upp i en liten korg som rymmer exakt två personer och som balanserar i änden på en fullt uppsträckt arm, då skakar benen. Underbart!

Lyftkranen såsom den var tänkt att användas – hänga lampa i. 

Högt uppe i korgen, som en liten fluga i änden på ett snöre!

Taken i Midsommarkransen. Gillar tak! Och lyftkranar.

I söndags morse var jag lagom mosig när jag tryckte ner allt jag kunde hitta i en liten resväska och drog till tåget. Där bredde jag ogenerat ut mig på två säten i ett desperat försök att tvinga undan min servicegen som ryckte till varenda gång någon gick ombord och jag fick för mig att jag måste hjälpa till med andras resväskor (det är tydligen vad fyra veckors inspelning där jag ständigt varit "pass på" gör med mig). Upptäckt: jag kan vara arrogant också. Skönt.

Jag blev hämtad från tåget av Fotografen (o, vad härligt att äntligen ses igen!) och sedan hoppade han av i bygget på Nyberget och jag tog bilen till Grängesberg för att fira Vilses födelsedag med en guidad tur till mina allra bästa ställen i trakten. Så sjukt orealistiskt att befinna sig vid världens ände (aka "dagbrottet") med den här tjejen på hennes födelsedag!

Jag och min bästis författaren/förläggaren.

Sedan åkte vi till svärmors café som var stängt för dagen och dukade upp ett födelsedagsfikabord med tända ljus och åt tårta! Och ja, jag fick klappa på provtrycket av Ljus som varit dolt.

Och nu? Nu är det dags att styra upp fyra veckors frånvaro från det riktiga jobbet i fotostudion. Fast från Ludvika, distansjobb rockar. Först ut: bokföring.

/Anna

På väg hem, helt ospännande

Vi sitter och sover i baksätet, regnet slår mot vindrutan och Bob Dylan spelar i stereon. Det är en helt behaglig dagen efter.

/Elin

Lureena på Nääsville

Hittills har vi roadtripat genom sommarsverige, checkat in på mysigt vandrarhem, repat vid en sjö med trevliga gubbar som spelade med, kört ett gig framför en väldans trevlig publik och ätit grillat utomhus. Nu regnar det så smått och vi sitter i rotundan och lyssnar på ett riktigt svängigt band. Nääsville levererar!

/Elin

Oväntad semester (i två timmar)

Såhär fint hade jag det igår:

Alldeles oväntat, också! Jag åkte till Stora Essingen för att repa med Lureena. Kom fram precis klockan fyra, skyndade mig uppför trappan och ringde på dörren. ... Som ingen öppnade. Tittade på klockan igen och insåg: Repet började inte förrän sex! Ni vet, 6, 16, lätt att blanda ihop. Händer mig oftare än man kan tro (och jag vill erkänna). Anyhowders, jag tog mig en tvåtimmars semester på ön, hittade en iskaffe och ett träd vid strandkanten där jag kunde sitta och läsa min bok. Oväntad semester är den bästa!

Idag händer det spännande grejer, Lureena åker på roadtrip! Ner till ungefär Falkenberg och en festival som heter Nääsville. Vi går på i kväll vid sjutiden!

/Elin

...Och här omnämns vi i dagens DN! I en bisats och felstavat, men who's counting?

/Elin

Hej från en exhibitionistisk utmaningsjunkie. Och från en rutinälskande fegis.

Det var i slutet av dagen, någon av dagarna som passerat den här veckan, och vi hade förflyttat oss till dagens sista inspelningsplats. Kameravinklar och skådespelarinsatser tycktes givna och jag funderade nog mest över vädret eller parkeringsplatser för teambilarna (mina två absolut mest frekventa huvudbryn de senaste veckorna) när elektriker och fotograf steppar fram till mig med ett leende och pekar på femvåningshuset intill oss.

"Anna, vi skulle vilja filma från terassen där, högst upp?"

Så länge jag kan minnas har jag varit en sån där som slutför uppdrag, gör som jag blir tillsagd och aldrig tycks ha vett att dra mig undan från en utmaning. Paradoxalt nog kan jag även minnas ungefär när jag bestämde mig för att aldrig mer göra sånt som jag tycker är jobbigt. Jag var nitton år och tog körkort. Och aldrig mer skulle jag utsätta mig för den ångestladdade stress som uppkörningen innebar. Tills det var dags att försvara mitt examensarbete, jag minns tydligt hur tunnelbanefärden till universitetet kändes som den allra sista och den enorma lättnaden när det var över, samt det obligatoriska "jag ska aldrig mer..." I skenet av detta är det helt osannolikt att jag valt att jobba med filmproduktion, eller med projekt över huvudtaget. Mina arbetsdagar kryllar av obehagliga och oförutsägbara situationer, men det är också det fina med det hela: För varje ouppnåeligt mål jag lyckas övervinna, desto mindre svårt är det nästa gång. Mer eller mindre.

Jag bestämde mig för att skriva en bok. Men aldrig i livet att jag ville visa den för någon innan den var färdig. Den är inte färdig. Men nu är det i alla fall dags. Jag vill ogärna släppa berättelsen i från mig, men den sliter sig och kräver att bli fri. I helgen ska jag bara plita ner alla kapitelnumreringar korrekt så texten blir begriplig, sedan ska den skickas till ett par testläsare. Tre stycken, närmare bestämt. Fyra, om man räknar med Strumpan. Och hon har faktiskt inte läst den senaste versionen och rätt mycket har hänt. Jag får hjärtklappning och svettas, känner mig en aning yr. Det är inte den sista färden jag befinner mig på, långt ifrån, men kroppen reagerar på samma sätt ändå.

Jag tror att jag är smått beroende av de där utmaningarna, av att fixa det jag själv inte tror är möjligt, det är ett fix i sig. Ändå inbillar jag mig att jag strävar efter ordning och reda, rutiner och slentrian. Tänk att veta exakt hur veckan kommer att bli varje måndag, kan jag tänka. Jag trånar efter det och tråkar ut mig med samma tanke.

Det tog exakt ett telefonsamtal och två dörrknackningar (för att jag trodde att jag var högst upp i huset och knackade på och pratade med en vänlig dam som informerade mig om att det fanns ännu en våning ovanför hennes). Sedan var hela kamerateamet välkomna hem till den privatperson som bodde i lägenheten med den utpekade terassen. Och det bästa av allt är att fotografen såg lycklig ut över bilderna när de kom ner igen. Vilken kick.

Komradion och jag vid en annan inspelningsplats.

/Anna

So sleeeeepy

Jag kanske måste vänja mig av med att skriva rubriker på engelska. Och så måste jag vänja mig vid att skriva på tangentbord, jag skriver fel på vartenda ord...

Senaste två dagarna har varit ganska lika: repa på förmiddagen, komma hem framåt femtiden och kollapsa i fåtöljen. Hålla mig vaken tills vettig tid att lägga sig, sedan ligga i någon slags koma med urflippade drömmar som gränsar till hallisar. I natt var jag på resa med en gammal vän (inte samma som i USA) och vi var soldater. Så alla var tvungna att låta oss bo hos dem, för så är det när man är soldat. Vi kom upp ur havet i Taiwan av alla ställen, där vi blev inhysta hos ett äldre par. Fast jag hade så mycket smutstvätt att jag åkte hem till föräldrarna i Dalarna för att tvätta, sen hann den inte torka innan jag skulle åka tillbaka. Så kan det gå. Natten innan dess drömde jag om björnar.

Ingen fara, det är bara mitt undermedvetna som försöker få mig att boka en tvättid så jag kan tömma hela resväskan i en maskin, osorterat, som det har längtat efter i två veckor nu. Och som bearbetar minnet av björnen som kanske eller kanske inte lufsade förbi vårt tält mitt i natten i ett becksvart Yosemite. I natt drömmer jag väl om att åka skateboard utklädd till Ironman.

Anyhooters, i helgen är det gig med Lureena! På American Blues&Countryfestival, i Upplands Väsby. Vi spelar både fredag och lördag, vädret blir bra, ta med cowboyhatten och kom! Det anordnas line dance.

/Elin

On a continent far, far away...

Första dagen i San Fransisco var jag besviken på att det var så dimmigt att man inte såg bron. För hur kan man vara i San Fransisco om man inte ser Golden Gate? Igår var det desto klarare väder! Vi ställde bilen vid hamnen och promenerade upp, så vi fick en riktigt nära titt.

Industriromantikern i mig jublade. Brofästen!

Vi gick över halva, sedan orkade vi inte med ljudet av sexfilig motorväg längre.

På något sätt blev det en sen kväll på restaurang i El Cerrito, där vi bodde. Dagen efter ringde klockan tjugo i fyra. Efter några nära döden-upplevelser på motorvägen lyckades vi ta oss till flygplatsen, lämna in Kian och checka in. Fem timmar senare landade vi i New York, med sex timmar att slå ihjäl innan nästa flyg. Så vi tog tåget till Long Beach såklart!

Från kust till kust och sen över Atlanten.

Och nu, pendeltåget hem. Märkligt. Jag får eventuellt återkomma med utvärdering, men känslan i det stora hela: så himla, himla nöjd.

Over and out,

/Elin