Ibland är den mindre störande.
Då och då förmedlar den en berättelse som är större än produkten.
I sällsynta fall lämnar den kvar en bestående känsla.
Men aldrig är den väl så episk som den här:
/Anna
fredag 15 november 2013
Kan inte sluta titta på det här reklamklippet
Oftast är reklam ett nödvändigt ont.
Ibland är den mindre störande.
Då och då förmedlar den en berättelse som är större än produkten.
I sällsynta fall lämnar den kvar en bestående känsla.
Men aldrig är den väl så episk som den här:
/Anna
Ibland är den mindre störande.
Då och då förmedlar den en berättelse som är större än produkten.
I sällsynta fall lämnar den kvar en bestående känsla.
Men aldrig är den väl så episk som den här:
/Anna
Hyllan är komplett!
Det bidde inget releasande i egentlig mening. Det bidde istället fruktansvärt trevligt pubhäng med Manne och Strumpan och sedan det sjukaste bokinköp jag hittills gett mig in på. Inte ens Harry Potter-böckerna fick min uppmärksamhet på det här viset när det begav sig. Men nu var förstås inte J.K. Rowling i bokhandeln och signerade, vad jag vet. Det var däremot Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Så vi tryckte in oss på Sience Fiction Bokhandeln med alla andra och fick till slut signerade exemplar sent ikväll. Julläsningen är garanterad och min bokhylla är komplett.
Är nu härligt fullproppad med författar-/förlagsprat i allmänhet och bokprat i synnerhet. En mycket inspirerande och idéväckande vecka.
/Anna
 |
 |
Är nu härligt fullproppad med författar-/förlagsprat i allmänhet och bokprat i synnerhet. En mycket inspirerande och idéväckande vecka.
/Anna
torsdag 14 november 2013
Festligt värre
Det är en ursäkt att man inte bloggar för att man har fullt upp med Nano. Det är inte en ursäkt att man inte bloggar för att man springer på för många releasefester.
Men så blev den här veckan.
Tisdag och onsdag firade vi två böcker som kommer ut på Hoi förlag och kollegorna från Malmö kom upp och hängde och på dagen gick jag till och med på ett möte och på kvällen var författarna rentav självlysande av lycka när de äntligen fick ställa till med kalas för sina nya titlar.
Anna-Klara Mehlich hade release för Gunga Åt Väster på den söta barnbokhandeln Bokslukaren, dit jag på studs bestämde att jag ska flytta in. Vi får se lite hur det blir med den saken.
Sedan bjöd Göran Redin in till Kristinehovs Malmgård och där finns det onekligen mer yta under kristallkronorna. Han blandade mingel med föreläsning om livet kring 1600-talet eftersom det är då Ett Fjärran Krig utspelar sig och det var så bra att alla borde boka honom att prata historia på studs.
Nu är det hög tid att klä sig till kvällens releaser. Japp, i pluralis. Det var inte meningen, men är man ändå igång så...
/Anna
Men så blev den här veckan.
Tisdag och onsdag firade vi två böcker som kommer ut på Hoi förlag och kollegorna från Malmö kom upp och hängde och på dagen gick jag till och med på ett möte och på kvällen var författarna rentav självlysande av lycka när de äntligen fick ställa till med kalas för sina nya titlar.
 |
| Gunga Åt Väster och ett gråhårigt barn bakom boktraven. |
Sedan bjöd Göran Redin in till Kristinehovs Malmgård och där finns det onekligen mer yta under kristallkronorna. Han blandade mingel med föreläsning om livet kring 1600-talet eftersom det är då Ett Fjärran Krig utspelar sig och det var så bra att alla borde boka honom att prata historia på studs.
 |
| Ett Fjärran Krig innan försäljningen gjorde rent. |
 |
| Göran pratade om döden på 1600-talet. |
/Anna
onsdag 13 november 2013
En egen diskmaskin
Det finns diskmaskin i mitt nya kök. En liten en, anpassad för små hushåll. Jag körde den för första gången härom kvällen och fick hjärtat i halsgropen när jag, sittandes vid pianot i vardagsrummet, hörde ett BRAK från köket. Såg framför mig vattenskada, renovering, hemlöshet, ni vet. Men nej, det var bara frontluckan som hade ramlat av.
Så här två dagar senare har jag fortfarande inte riktigt hunnit vare sig ta tag i det själv eller varsko hyresvärden, det är så många andra saker som känns mer akuta (tex att öva gitarr, drömde mardröm i natt att det redan var fredag).
Men jag satte igång den sent igår när jag gick och la mig, och somnade till ljudet. Det kändes hemma.
/Elin
Så här två dagar senare har jag fortfarande inte riktigt hunnit vare sig ta tag i det själv eller varsko hyresvärden, det är så många andra saker som känns mer akuta (tex att öva gitarr, drömde mardröm i natt att det redan var fredag).
Men jag satte igång den sent igår när jag gick och la mig, och somnade till ljudet. Det kändes hemma.
/Elin
måndag 11 november 2013
NaNoWriMo – dag 11
Efter två mål kvällsmat får man efterrätt – och därefter choklad!
Nej men allvarligt talat. Det där med att flytta in Strumpan i eget hem ena dagen och tokröja hemma den andra dagen lämnar inte mycket tid över åt skrivande. Särskilt inte när man i alla pauser passar på att titta på Glee. Å andra sidan är det inte mycket att göra när maken är ledig och studsar omkring, jag får ingen ro. Kan inte gärna lämna honom med Glee i soffan och försöka stänga in mig i sovrummet. Det vore ju för bisar... det vore exakt vad riktiga författare skulle göra, jag förstår det nu. Men det gjorde jag alltså inte. Istället surade jag ungefär hela helgen över att jag inte fick umgås med mina låtsasvänner. Skyllde på pms som ett annat proffs.
I alla fall.
Det viktiga nu är att se framåt, visst?
Nåväl, då denna dag gick åt till saker som att ordna med försäkringar, aktivera kreditkort och tvätta/plocka/greja, förutom att jag faktiskt fick styrsel på en scen i Urmakaren, har jag inte fått något skriver på mitt NaNoWriMo-manus idag heller. Tre dagar kort med andra ord. Det är femtusenett ord om jag räknat rätt. (Hittills har jag skrivit tvåhundrafem ord i detta inlägg, såatte...)
Bara att köra igång?
Om det inte vore för att jag också behöver
Nej men allvarligt talat. Det där med att flytta in Strumpan i eget hem ena dagen och tokröja hemma den andra dagen lämnar inte mycket tid över åt skrivande. Särskilt inte när man i alla pauser passar på att titta på Glee. Å andra sidan är det inte mycket att göra när maken är ledig och studsar omkring, jag får ingen ro. Kan inte gärna lämna honom med Glee i soffan och försöka stänga in mig i sovrummet. Det vore ju för bisar... det vore exakt vad riktiga författare skulle göra, jag förstår det nu. Men det gjorde jag alltså inte. Istället surade jag ungefär hela helgen över att jag inte fick umgås med mina låtsasvänner. Skyllde på pms som ett annat proffs.
I alla fall.
Det viktiga nu är att se framåt, visst?
Nåväl, då denna dag gick åt till saker som att ordna med försäkringar, aktivera kreditkort och tvätta/plocka/greja, förutom att jag faktiskt fick styrsel på en scen i Urmakaren, har jag inte fått något skriver på mitt NaNoWriMo-manus idag heller. Tre dagar kort med andra ord. Det är femtusenett ord om jag räknat rätt. (Hittills har jag skrivit tvåhundrafem ord i detta inlägg, såatte...)
Bara att köra igång?
Om det inte vore för att jag också behöver
- lära mig ett nytt faktureringsprogram
- fakturera
- diska (okej, det är rätt lågprioriterat i sammanhanget)
- göra research för ett jobb
- läsa bok för samma jobb
- styra upp biblioteksböcker som är försenade från och med idag
- skriva på Urmakaren eftersom jag har flow där
En sak som är säker? Jag borde inte blogga.
(Fast alltså, nu har jag sjukt mycket bättre överblick med sjupunktslistan och allt, så tack bloggen.)
Chokladen på efterrätten verkar inte helt orimlig längre va.
/Anna
Finns det bot för orättvisa omständigheter?
Det stod två män vid återvinningsstationen när jag kom med mina påsar, på förhand prydligt sorterat och ursköljt. Glas i en påse, plast och metall i en. Pantburkar i den tredje som jag tänkte gå till Konsum med.
– Har du panten? undrade en av dem.
Trögtänkt som jag är, förstod jag inte riktigt men svarade att visst, jag hade pantburkar.
– Ska du slänga dem? I metallen? frågade han då.
Trögtänkt som jag fortfarande var, svarade jag att jag skulle gå med dem till Konsum, här kastas liksom inga pantburkar i återvinningen.
– Okej, sa han.
Då fattade jag. Och jag frågade om han ville ha dem. Tyckte i samma ögonblick som jag uttalade frågan att det var en konstig fråga att ställa, särskilt när han inte riktigt förstod och jag var tvungen att fråga igen, nu med påsen i näven som jag sträckte fram till honom. Jag hade kunnat förklara att det passade mig jättebra om han ville ta dem för då slapp jag svängen in på Konsum (eftersom jag tänkte ta en joggingtur innan jag handlade), men det kändes fjuttigt att förklara sig.
Han sken upp, hans kompis sken upp och de tackade så hjärtligt innan de stack därifrån med min påse bland alla andra påsar de bar på.
Jag hade en underlig känsla i magen under hela joggingturen. Ni vet, en sån där stark känsla av orättvisa som bara drabbar en när man står öga mot öga med dem som kämpar med överlevnad medan jag kämpar med... vad? Livskvalitet?
Omständigheter.
När jag så flåsade in på Konsum för att handla lunch, tänkte jag mig inte för utan plockade på mig lite av varje, såsom man gör. Jag hade en hundralapp med mig i träningsbyxorna och när alla varor var instämplade landade summan på hundrafyra kronor.
Hade jag bara haft pantkvittot kvar så... hann jag tänka och förklarade för killen i kassan att jag behövde ta bort en vara.
– Jag betalar de fyra kronorna, sa kunden bakom mig.
Det troligaste är att han bakom mig var trött på kassakillen som innan jag fick handla krånglade en lång stund med en kund utan att ha den minsta känsla för att upprätthålla flödet i kön. Jag kan också tänka mig att killen bakom mig tyckte att han stått ut tillräckligt länge med mitt svettdoftande och hyfsat skvättiga jag.
Men nog var det väl ett ljuvligt sammanträffande.
Och eftersom jag ändå håller på, sms:ar jag ORKAN till 72999 (Radiohjälpen). För att jag råkar ha turen att befinna mig i trygghet hemma. För att jag har ljus tända och varm dryck i koppen. För att jag råkar ha möjlighet att vara nergrottad i diverse fantasihistorier i Scrivener och knappt ens höra talas om att det är kaos utom beskrivning på Filippinerna.
Omständigheter.
/Anna
– Har du panten? undrade en av dem.
Trögtänkt som jag är, förstod jag inte riktigt men svarade att visst, jag hade pantburkar.
– Ska du slänga dem? I metallen? frågade han då.
Trögtänkt som jag fortfarande var, svarade jag att jag skulle gå med dem till Konsum, här kastas liksom inga pantburkar i återvinningen.
– Okej, sa han.
Då fattade jag. Och jag frågade om han ville ha dem. Tyckte i samma ögonblick som jag uttalade frågan att det var en konstig fråga att ställa, särskilt när han inte riktigt förstod och jag var tvungen att fråga igen, nu med påsen i näven som jag sträckte fram till honom. Jag hade kunnat förklara att det passade mig jättebra om han ville ta dem för då slapp jag svängen in på Konsum (eftersom jag tänkte ta en joggingtur innan jag handlade), men det kändes fjuttigt att förklara sig.
Han sken upp, hans kompis sken upp och de tackade så hjärtligt innan de stack därifrån med min påse bland alla andra påsar de bar på.
Jag hade en underlig känsla i magen under hela joggingturen. Ni vet, en sån där stark känsla av orättvisa som bara drabbar en när man står öga mot öga med dem som kämpar med överlevnad medan jag kämpar med... vad? Livskvalitet?
Omständigheter.
När jag så flåsade in på Konsum för att handla lunch, tänkte jag mig inte för utan plockade på mig lite av varje, såsom man gör. Jag hade en hundralapp med mig i träningsbyxorna och när alla varor var instämplade landade summan på hundrafyra kronor.
Hade jag bara haft pantkvittot kvar så... hann jag tänka och förklarade för killen i kassan att jag behövde ta bort en vara.
– Jag betalar de fyra kronorna, sa kunden bakom mig.
Det troligaste är att han bakom mig var trött på kassakillen som innan jag fick handla krånglade en lång stund med en kund utan att ha den minsta känsla för att upprätthålla flödet i kön. Jag kan också tänka mig att killen bakom mig tyckte att han stått ut tillräckligt länge med mitt svettdoftande och hyfsat skvättiga jag.
Men nog var det väl ett ljuvligt sammanträffande.
Och eftersom jag ändå håller på, sms:ar jag ORKAN till 72999 (Radiohjälpen). För att jag råkar ha turen att befinna mig i trygghet hemma. För att jag har ljus tända och varm dryck i koppen. För att jag råkar ha möjlighet att vara nergrottad i diverse fantasihistorier i Scrivener och knappt ens höra talas om att det är kaos utom beskrivning på Filippinerna.
Omständigheter.
/Anna
söndag 10 november 2013
Hej då Lillstrumpan, ha det så bra!
28 juli – 9 november.
Så länge var vi roomisar, Strumpan och jag.
Fint på många sätt. Till exempel har jag haft frukostsällskap (Fotografen äter inte frukost). Och hon har tagit tag i matlagningen när ingen annan orkat här hemma. När jag tänker efter har det mest med mat att göra, det här med varför det varit så mysigt att bo tillsammans med sin syster. Pizza framför tv:n och kvällskoppar med te. Ni vet.
Sånt kan man förstås fortsätta att göra fast man inte delar hushåll.
För så långt har hon inte flyttat.
Hon finns på replängds avstånd.
Det är lite tomt här hemma nu. Men Fotografen och jag gjorde det bästa av situationen och passade på att storstäda idag. Så nu är det rensat och instuvat i skåp. Det är dammsuget och avtorkat och vi har liksom tagit tillbaka kontrollen över vårt hem.
Kolla Strumpan var tomt det blivit utan dig:
Dåså. Då kan den här bloggen återgå till att vara det den ska vara: ett sätt för två systrar att få inblick i varandras liv. Mycket lättare när vi inte går varandra på nerv... jag menar lever samma liv.
Fast lite kommer jag sakna dialogen som utspelar sig när jag vet att Strumpan bloggat och uppdaterar på min egen dator för att kunna läsa inlägget och sedan kommenterar och hojtar att hon genast måste läsa min kommentar varpå vi garvar högt åt varandra. Vem skulle inte sakna en sån sak?
/Anna
Så länge var vi roomisar, Strumpan och jag.
Fint på många sätt. Till exempel har jag haft frukostsällskap (Fotografen äter inte frukost). Och hon har tagit tag i matlagningen när ingen annan orkat här hemma. När jag tänker efter har det mest med mat att göra, det här med varför det varit så mysigt att bo tillsammans med sin syster. Pizza framför tv:n och kvällskoppar med te. Ni vet.
Sånt kan man förstås fortsätta att göra fast man inte delar hushåll.
För så långt har hon inte flyttat.
Hon finns på replängds avstånd.
 |
| Bilden gör fortfarande inte färgen rättvisa. Men sovrummet är bedårande. |
 |
| Lyxfika på kartong! |
 |
| Sänggaveln fraktade vi på biltaket. I ösregn. Det var blött. |
 |
| Instrumenten är på plats! |
Kolla Strumpan var tomt det blivit utan dig:
 |
| Hyllan där det låg musikteoriböcker och sånt. |
 |
| Klädskåpet som numera är fylls av böckerna som tidigare stått i högar på golvet. |
 |
| Golvytan som ockuperats av resväskor. |
Fast lite kommer jag sakna dialogen som utspelar sig när jag vet att Strumpan bloggat och uppdaterar på min egen dator för att kunna läsa inlägget och sedan kommenterar och hojtar att hon genast måste läsa min kommentar varpå vi garvar högt åt varandra. Vem skulle inte sakna en sån sak?
/Anna
Jag är här nu!
Frukost i nya lägenheten, efter den första natten. Det var helt ljuvligt att gå och lägga sig i den breda sängen med svart järngavel (som jag spontanköpte igår via blocket) i stället för bäddsoffan jag sovit i de senaste månaderna.
Det är alldeles underbart att äntligen få vara hemma hos sig själv, som jag konstaterade igår. Innan jag flyttade in hos Syster Yster och Fotografen bodde jag i en andra handslägenhet som var jättefin, men... någon annans. Nu packar jag upp låda efter låda och bara myser av att vara omgiven av mina egna saker igen. Champagneglas! En drake! Mina CD-skivor som jag haft sedan gymnasiet och borde göra mig av med!
Det känns lite tomt också, efter att ha bott två månader så tätt inpå mina favoritmänniskor och helt plötsligt vara ensam på lika mycket utrymme. Och lite suspekt är det ju, ska jag? Allt det här? Kan det verkligen stämma, är det inte någon som gjort ett misstag någonstans?
Men idag är det tillbaka till verkligheten som gäller, ska lyckas med att hinna med bussen och ta mig in till stan i tid till jobbet. Spännande!
Med lite tur fattar jag snart hur jag ska få in bilder från min nya telefon (japp, allt nytt!), så ni får se.
/Elin
Det är alldeles underbart att äntligen få vara hemma hos sig själv, som jag konstaterade igår. Innan jag flyttade in hos Syster Yster och Fotografen bodde jag i en andra handslägenhet som var jättefin, men... någon annans. Nu packar jag upp låda efter låda och bara myser av att vara omgiven av mina egna saker igen. Champagneglas! En drake! Mina CD-skivor som jag haft sedan gymnasiet och borde göra mig av med!
Det känns lite tomt också, efter att ha bott två månader så tätt inpå mina favoritmänniskor och helt plötsligt vara ensam på lika mycket utrymme. Och lite suspekt är det ju, ska jag? Allt det här? Kan det verkligen stämma, är det inte någon som gjort ett misstag någonstans?
Men idag är det tillbaka till verkligheten som gäller, ska lyckas med att hinna med bussen och ta mig in till stan i tid till jobbet. Spännande!
Med lite tur fattar jag snart hur jag ska få in bilder från min nya telefon (japp, allt nytt!), så ni får se.
/Elin
fredag 8 november 2013
Tjejkväll i Birkastan
Efter middagen igår, åkte jag till Rörstrandsgatan och träffade Sandra på Plezuro. Några av butikerna i området arrangerade tjejkväll med öppet extra länge, rabatterade priser och vin och choklad att mingla runt med. Hos Plezuro hittade vi nya kollektioner och fantastiska smycken. På Rosie sökte jag noga igenom galgarna och hittade tillslut den tröja jag tidigare suktat efter ligga på en pall rakt framför näsan.
Butikerna drivs av engagerade kvinnor som är värda all uppmärksamhet. På Plezuro träffade jag också Andrea Gruvmalm (men ni hör ju, namnet!) som driver Andrea G Design och jag är mycket spänd på att se vad hennes klänning går för. Jag tänker mig nämligen att den kommer att fungera lika bra att sitta och skriva gruvberättelser i som att ha till bokmingel.
/Anna
 |
| Klänning! Tröja! |
 |
| Guldskimmertröja hänger över stolen. |
 |
| Baksidesrosett på klänningen. |
/Anna
Välkommen hem till mig!
 |
| Mitt tillfälliga köksbord... |
 |
| för mitt riktiga lät sig inte skruvas ihop utan bruksanvisning. |
 |
| Här har jag målat! Så länge att jag inte kommer att kunna röra mig i morgon. Men vaddå, det blir awsome. |
 |
| När som helst nu. |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)