Jag har fikat med min förlagskollega och nu är jag lite osammanhängande

Det bästa med att få nya vänner som också skriver, är det självklara sätt på vilket man lär känna varandra. I dag har jag till exempel fikat länge med min förlagskollega (som förutom att jobba på mitt förlag alltså också skriver) och medan vi pratade om våra texter, framkom det saker om våra liv som vi nog under vanliga omständigheter inte skulle berätta förrän vi kände varandra mycket väl. Men skrivarsammanhang är speciella och skrivarvänner mycket värdefulla.

Hon ville reda ut begreppen kring olika berättarperspektiv (det gjorde vi typ) och jag passade på att prata Nano, Scrivener och Magnetika, aka Nano-manuset. Det är så häftigt att skriva på sitt andra manus och liksom hitta likheter med hur det första kom till. Till exempel beklagade jag mig för att jag inte har någon riktig story i Magnetika, det är mest karaktärer och miljö och fantastiska möjligheter. Och när jag hade pratat om gruvan i Grängesberg och förklarat bakgrunden till mina två huvudkaraktärer och till och med berättat hur hela manuset börjar, sa hon: "Du har ju verkligen en historia och den är jättebra!" (väldigt fritt hågkommet och tolkat)

Jag funderade över det där med min skrivprocess och kom fram till att den till en början är som när orkestern stämmer upp inför en konsert (mitt absoluta favoritljud förresten). Ni vet, först låter det lite huller om buller. Alla musiker värmer upp olika, spelar skalor hej vilt eller går igenom partiturets svåraste passage för att värma upp fingrarna. Sedan uppstår det magiska, när allt tystnar och sektion efter sektion tar ton för att hitta rätt klang.

Jag gillar verkligen att vara där, i det där första trevande skedet när idéerna studsar omkring och ingenting är bestämt. Allt är möjligt.

/Anna

I afton äppelknyten

... och det är väl ungefär vad jag får gjort här på bloggen. I riktiga livet sjunger jag kör, skriver om pedagogik och målar. Och har inte tid med någonting, det är ju för märkligt!

/Elin

Tiotusenstrecket nått, det är alltid nåt

Den här dagen är en milstolpe, med NaNoWriMo-mått räknat. Idag ska man ha nått 10.000 ord. Jag skrev in min statisk nyss, är på 10.129 ord så jag håller mig precis på banan. Men det går trögt nu, både hos mig och hos andra Nano-deltagare vars bloggar jag håller koll på. Språk som falerar, planer som går i kras. Själv hade jag i och för sig varken plan för storyn eller språket och det kanske är lika bra. Jag skriver på, om än långsamt och blir inte det minsta besviken över att det jag skriver är dåligt. Det är liksom mer "Jaha, är det såhär det är att skriva Nano, jamen vad bra att det går framåt i alla fall."

Ingenting annat går framåt. Viktiga papper ligger och väntar på att tas tag i. Telefonsamtal ska ringas, böcker läsas. Urmakaren ska skrivas. Men jag har drabbats av november och är alldeles oförmögen.

Man får vara glad åt det lilla. Att det finns kaffe och värmeljus, till exempel. Nötterna däremot, de håller på att ta slut.

Förresten, här finns frukostsamtalet från Saltå Kvarn i går, Annakarin Nyberg pratar digitalt företagande  med Underbara Clara och det muntrar upp, inte minst för dialektens skull.

/Anna

Denna dagen, en dröm

Det var lätt surrealistiskt att vakna till ett samtal med en livs levande Underbara Clara i morse. Jag var förstås vaken redan när jag satte mig på tunnelbana och buss för att ta mig till Saltå Kvarn, men det var ändå lite som att jag gick i sömnen.

Drömmorgon var konceptet och förutom att bli bjuden på världsgott från Saltå Kvarn, hade Underbara Clara bjudit in Anna Karin Nyberg, forskare i digitalt entreprenörskap. Det blev ett mycket intressant samtal om kvinnligt företagande i allmänhet och bloggande i synnerhet.

Förutom några nya bloggbekanta, fick jag också med mig en nyttig inblick i möjligheterna för en blogg (samtalet filmades och kommer att läggas ut någonstans, kanske här...). Och en generös googiebag!

Sedan knallade jag till Urban Deli på Nytorget och försökte vara författare och skriva på café, men trots att det var typ folktomt och det spelades jättebra musik gick det inte alls. Jag är inte gjord för att skriva på café. Jag åkte hem till min soffa istället, redigerade ett rejält kapitel och skrev mina ord till Nano-manuset, ka-tjing!

Behöver jag säga att det varit en konstig dag idag? Orkeslös, regning och... jag träffade Underbara Clara. Så märkligt.

Ska lägga mig nu. Hoppas lite att jag vaknar på riktigt i morgon.

/Anna

NaNoWriMo made me do it

Utan att tänka hamrade jag ner alla ord jag försakat under helgen i förmiddags. Jag struntade helt i felaktiga meningsbyggnader. Gick inte tillbaka och kontrollerade stavningen. Ångrade mig faktiskt inte det minsta lilla ens. Ville i och för sig ta fram skämskudden några gånger, men lugnade mig med att ingen någonsin kommer att få läsa detta utkast. Det är bara mellan mig och berättelsen och friheten är enorm! Storyn är sjukt oklar, men jag ser med spänning fram emot att följa med utvecklingen och se vart det landar. Skulle jag köra fast, tänker jag köra benhårt på ninja-knepet. Ni vet, om man inte vet var storyn ska ta vägen härnäst, släng in några ninjor och se vad som händer. Ska om. Och ninjor kan i det här fallet betyda vad som helst som är oväntat. (En numera mycket känd författare började sin debutbok som ett nano-projekt och när hon fastnade i texten, skickade hon iväg alla sina karaktärer på cirkus. Den cirkusen kom att bli hela bokens grundpelare, The Night Circus.)

Veckan börjar sämre när det kommer till Urmakaren, men jag ska försöka ge honom lite redigering nu. Jag är ändå väldigt nöjd med att ha landat en bit över nano-målet för dagen: 6842 ord.

/Anna

*skjuter upp till i morgon*

Ett av de allra bästa Nano-tipsen är att man oavsett vad man hinner med, åtminstone skriver någonting varje dag. Det kan man säga att jag gjort i helgen. Suttit med datorn innan butiksjobbet och hamrat fram några hundra ord. Inspirerats av andra Nano-kämpar som tydligen lyckats skriva mer kravlöst och flytande än jag.
Jag ska öva på det där, att inte låta mig hämmas av texten.
Jag ska sitta blickatilla och inte ge mig förrän kvoten är nådd.
Jag ska måla naglarna i en pigg färg så jag orkar titta på dem.
Jag ska ställa en skål med nötter intill datorn som tankegodis.
Jag ska göra en lista att fylla på med karaktärer allteftersom de uppstår.
Jag ska göra en skiss över de kapitel jag vagt planerat och som än så länge bara finns i huvudet.
Jag ska gå upp tidigt och racer-skriva tills huvudet är tomt och då skriva lite till.
Jag ska minsann ta igen det mina Nano-buddies presterat och lite till.

Måste bara sova först.

/Anna

Åt pipsvängen med godisskålen!

Buhu, jag kunde knappt sova i natt på grund av åt för mycket godis igår (jag veeet Strumpan, vadvardetdusa) och var inte det minsta vid medvetande när klockan ringde vid sju. Satte mig inte och Nano-skrev förrän efter åtta och hann få ner typ trehundra ord. Nu är jag i butiken för att jobba resten av dagen med godisbaksmälla och allt.


/Anna

I afton: Monster

Den här lättskrämda människan håller sig till den allra snällaste av skrämselfilmer. Men ändå, rätt nöjd med att följa Halloween-strömmen ändå, med godisskål och allt.

Trevlig helg!

/Anna

Hej NaNoWriMo!

Hittills sköter du dig mycket bra. Ville bara säga det.
Jag har till exempel ätit tårta. Det visste jag inte att man fick när Nano startar, men så är det tydligen. Åtminstone i det här hemmet. Tårta är bästa sortens muta.
Och så har jag fått paket! Det var en ännu större överraskning, men Strumpan gjorde slag i saken och gav mig – stumpor! Happy Socks för en Happy start på NaNoWriMo.

Efter det uppvaktandet var det inte mer att fundera över. Så jag dundrade in 1727 ord på en och en halv timme ungefär. Karaktärer introducerade, händelser igångsatta, övergripande tema presenterat.

Känner mig redo för fredagsmys nu. NÄÄ! Skoja bara, jag ska tillbaka till Urmakaren.

/Anna

Grattis på första november!

Är högst medveten om att andra saker händer i världen, men jag har svårt att fokusera på annat än National Novel Writing Month just nu. Yej! "Grattis på NaNoWriMo!" som Lillstrumpan hojtade när jag klev upp. Vi bor som bekant fortfarande ihop. Någon dag till.

Elin äter frukost och läser bloggar. Inget viktigt.

Saker jag inte förberett inför novembers skrivutmaning:

• kapitelindelning
• plot
• karaktärsbeskrivningar
• spellista med musik som passar projektet
• inspirerande bilder att titta på
• research

Saker jag har förberett:

• min login på nanowrimo.org?
• att det finns ett arbetsnamn? (I mitt försvar har jag aldrig haft det förut, det känns nytt och det känns som någonting att ändå fokusera berättelsen kring: Magnetika.)
• jag har lytt rådet att ladda ner en Nano-almanacka att ha som skrivbordsbild och skärmsläckarbild som påminner om hur många ord jag ska ha åstadkommit varje dag för att hinna till 50.000 den sista november

Ehh... ja. Jag får köra på känsla som vanligt dårå. Men känslan just nu: SKY HIGH. Så det kan gå vägen ändå. Men först en eller ett par scener till Urmakaren.

/Anna