Stora Läsardagen coming up!

På lördag är det Stora Läsardagen och jag var så himla glad för att det inföll en helg när jag är ledig! Sedan krockade eventet med en resa till Falun där jag ska pitcha min PRE-BOKVIDEO-idé.

Men det betyder ju inte att ALLA ANDRA inte ska bege sig till Sture Bibliotek på lördag. För det ska man tycker jag. Det kommer att pågå rätt mycket program lite varstans i stan, men ingen annanstans kan man höra Lillstrumpa i egen hög person framföra egna låtar än på just Sture Bibliotek. Notera bara att artistnamnet är ändrat, på lördag heter hon kort och gott Elin Jonsson. Håll utkik! I pausen mellan hennes framträdanden (eller var det tvärtom?) lyssnar man förslagsvis på alla intressanta förlagspersonligheter som är på plats och presenterar sig. Förlagen? Utgivningen? Nya titlar? Vad vet jag vad de egentligen ska prata om, intressant lovar jag att det kommer att bli hursomhelst.

/Anna

Lång helgs färd mot slut eller Ett vansinnigt intressant inlägg om komposition

Jag har alltså jobbat i helgen. Och blivit urvriden. Mest av allt har det varit jätteroligt, att träffa en massa människor, lära mig nya saker och upptäcka att jag klarar av det.

Och när jag inte har jobbat, har jag jobbat. Åt Syster Yster, som ska ha musik till sitt Har-en vecka-på-sig-projekt.

Det var ett tag sedan jag satt med musikprogrammet och hittade på saker. Vi blev liksom ovänner, och till slut orkade jag inte ta tag i det. Så tråkigt när tekniken hamnar i vägen för skapandet! Men nu blev jag ju tvungen att sätta mig, koppla ihop alla sladdar, starta upp. Minnas alla funktioner. Felsöka när det inte blir som jag vill. Och sen:

Ska man ju skapa något också. Något som stämmer med Syster Ysters miljöer och karaktärer. Ska det vara dur eller moll? Ska fiolen spela med stråken eller knäppa på strängen? Ska celestan spela melodin eller lägga ackorden, kanske bara ibland? Och vad är det där ljudet jag söker, är det ett instrument eller en ton?

I en av Pär Lagerkvists pjäser, "Himlens hemlighet", finns en flicka som söker efter en ton som inte finns. Lite så känner jag mig, som en Lagerkvistsk karaktär av 2000-talet, där jag sitter vid datorn och lyssnar på olika sätt att harmonisera melodin. För det är ju egentligen inte själva tonerna som är det viktiga, utan vad som händer mellan dem.

/Elin
*rätt så stel i nacken nu*

Urvriden Strumpa och alla världens ljud

Det gick bra! Strumpan och jag har jobbat vår första dag tillsammans i butiken och jag har enligt Strumpan varit ovanligt pedagogisk och schysst mot henne. (Aj, liksom.) Det var förresten hennes första heldag i butiken och hon var hur cool som helst. Man vet aldrig vad folk ska ställa för frågor och man blir aldrig någonsin fullärd i butiken, vilket är både tjusningen och hopplösheten. Det är alltså legitimt att känna sig som disktrasor efter första dagen.
Fast Strumpan har inte tid att disktrasa sig. (Jag äger henne, remember.)
Efter jobbet blev vi upphämtade av Fotografen och köpte mat innan vi åkte till studion! Alldeles utan kofötter och masker bör tilläggas.
Nu sitter hon vid dator och klaviatur och fixar till en asbra låt som hon gjorde till min bok för länge sedan. Fast det är tydligen sjukt mycket jobb att lägga till stämmor och pillidutta om ljudspåren.




Låten innehåller bara fina ljud: klockspel, fioler, dragspel och sånt. Det är liksom jag som har lyxen att sitta bredvid och välja! Ha!




Egentligen skulle jag ha ritat illustrationer till min pitch under tiden, men se jag var lite trött efter jobbet plus blev sömnig av middagen. Men jag skyller på att jag ska reda ut terser och sånt åt Strumpan.

/Anna

Inläggets rubrik: Titel

Fördel med att ha sin lillasyster i stan: Man äger henne. När hon inte pluggar, är i skolan eller jobbar är hon MIN.

Särskilt den här helgen.

Att jag ska pitcha min bokvideo om en vecka har fört med sig en massa jobb som jag behöver hennes hjälp med. Förstås.

Så vi pratar lite om vad boken handlar om så att vi kan reda ut vad bokvideon ska handla om. Men mest har vi fastnat i vad verket ska heta. Namn, titel, rubrik. För att reda ut det, måste vi reda ut vad det handlar om och när vi vet vad det handlar om, vet vi vad det kan heta.

Kort sagt: vi lagar mat.

Plus att det är fredag och då får man fylla bänken med snacks. Det vet alla.

Alla fattar också att det här är undanflykter. Elin försöker tappert och tålmodigt ta upp frågan samtidigt som hon styr upp fredagsmaten (hemma hos mig): "Men Anna, om vi tar det från början så..."

medan jag är aningen mer ovillig och okoncentrerad: "Kolla vad fiiint det blev här i fönstret med den rosa blomman!" och den mer desperata: "Nu hör jag dig lite dåligt, sa du något om titel? Vad menas med det? Jag hänger inte riktigt med nu..."

/Anna

Önskar att tiden kunde stå still en stund

Igår bestämde jag mig för att vara med på en crowdfunding-kurs och presentera min bokidé. För att man ska få delta och framför allt få ut någonting av kursen, måste man nämligen ha ett eget projekt att utgå ifrån, presentera och pitcha.

Eftersom mitt bokmanus är nästan klart och jag kan den storyn, verkar det logiskt att utnyttja den. Det kan också vara dags att börja testa den på folk jag inte känner (iiii!). Men jag tänker inte crowdfunda utgivningen av boken. Istället tänker jag pitcha en kort bi-historia.

Min berättelse börjar med att någon kommer till en ny plats (och alltså jag vet förstås vem personen är och vad hen heter, men vill inte gå närmare in på det här). Innan denne någon kommer dit har någonting hänt (och nu låter det som om jag inte har koll på vad jag vill berätta igen, men det har jag, det är bara storyn som är hemlig). Det är denna händelse innan själva huvudberättelsen jag tänkte fördjupa med genom att göra en slags – ta-daa – PRE-BOKVIDEO.

För att det är roligt att filma!

Det enda som oroar mig lite är att förlagen kanske ogillar att man gör sånt här innan man har fått ett eventuellt kontrakt. Är det någon där ute på internet som tycker att jag behöver varnas, så varna på nu.

Jag ska nämligen presentera det här nästa helg.

Det betyder att jag har exakt en vecka på mig att:

• Skriva synopsis för bokvideon (eh... ja vad handlar den om egentligen?)
• Filma en pitch (magsår av tanken på att vara framför kameran)
• Ta fram moodboard-material (rätt säker på den biten, har redan ritat och samlat bilder)
• Göra en budget (lätt som en plätt, ska bara göras)
• Göra en kommunikationsplan (say whaaat?!)
• Fundera på vem som är min målgrupp (alla som gillar sagor!)
• samt öva på pitchen tusen gånger (det vill säga på tåget till Falun där kursen hålls)

Den viktigaste moodboard-ingrediensen

Helst ska allt vara super-duper-genomtänkt och proffsigt utfört också. Om jag skulle gissa hur lång tid det egentligen skulle krävas för att få fram det här materialet, som ju blir projektets huvudsakliga säljmaterial, skulle jag säga... ett halvår.

Jag får skarva lite.

Och just det:

Strumpan! Det här betyder förstås att jag behöver musik av dig pronto. I helgen gör vi inbrott i en studio och spelar in. Jag har skidmasker, ficklampor och kofot. Fixar du fika?

Tick-tack, tick-tack...

/Anna

När det kliar

Sedan bokmässan har jag liksom många andra mässbesökare längtat efter tid att sätta mig ner och skriva. Jag behöver få till slutet av historien, knyta ihop lösa trådar och helst komma på någonting banbrytande fantastiskt att belöna den med som orkat läsa ända till de sista sidorna. Efter det borde jag helst låta någon annan än Elin och lektören provläsa och tycka till. Om jag vågar. (Klart jag vågar! Skärp mig!)

Men även om bokmässan i allmänhet och alla möten med skrivande människor i synnerhet har inneburit en knuff i ryggen och en än större längtan efter att klara av det som så många andra redan gjort, finns det ytterligare en andemening i den där knuffen. Den är inte lika vänlig.

Det är inte det att jag drabbats av en självförtroende-dipp. Snarare handlar det om att all inspiration som jag tycker mig ha fått överröstar den där grundtanken, embryot, själva kärnan i vad jag vill berätta. Min ofärdiga, icke komplett ifyllda berättelse förmår inte riktigt tränga igenom ridån av färg och form och färdiga figurer som svischat förbi min syn de senaste dagarna. Likt ett konstant youtube-flöde av uppstyckade men ack så spektakulära uppvisningar i allsköns berättelsekonst, bränner det i min hjärna. Inspiration overload.

Förhoppningsvis släpper förlamningen snart. Känslan just nu är att jag måste läsa alla böcker jag införskaffat på mässan för att få dem ur skallen och kunna koncentrera mig på min egen berättelse. Det skulle ta mig exakt ett år att läsa dem, skojar inte.

Eventuellt går det lika bra med en långsam promenad med favoritmusiken i lurarna för att lugna ner pulsen och sedan slå sig till ro med Scrivener-dokumentet.

Jag tänker en kanna te också.

Då är jag snart hemma.

/Anna

Bokmässan 2012 och 7 saker att tänka på till nästa år.

Jag har varit på mässor tidigare. Jag vet hur det går till i mässhallar, överallt står människor i sina montrar och vill demonstrera grejer, engagera köpare och göra affärer förklädda till en stunds trevligt snickelisnack och generöst bjuda-på-[insert:vad-nu-mässan-handlar-om]. Och jag gillar det!

När jag travar efter Fotografen på filmteknikmässa suger jag fascinerat åt mig av den nördiga atmosfären och stormtrivs fastän jag bara förstår ungefär hälften av vad som sägs.

När jag själv stod i mässmonter åt PourTe ett år var det alldeles fantastiskt att fånga upp en aldrig sinande ström mat-och dryckesintresserade besökare och presentera denna då alldeles nya dryck.

Jag tar det igen: Jag gillar mässor!

Bokmässan tog mig med storm, kan man säga. Att få glida omkring och heja på folk på måfå och snacka skit en stund här och en stund där PÅ ETT SPRÅK JAG FÖRSTÅR och I ÄMNEN JAG BEHÄRSKAR var precis så underbart som jag föreställt mig. Nästan överjordiskt.

Lillstrumpa och jag var kloka som inte planerade in mer än vi gjorde. Även om jag förstås i efterhand gärna hade stämt träff med fler och varit mer uppmärksam på vilka programpunkter jag borde bokat in, var det lyxigt att ta allt i sin egen takt. Vi gick som vi ville, följde våra infall och tipsen från twitter som strömmade in så snart det var dags för monterprogram. Nästa år kommer jag att vara ännu bättre förberedd och ännu effektivare. Men jag inser att det inte behöver betyda att det blir en bättre mässa för det.

Det allra bästa mötet, middagen med debutantbloggsläsaren Hanna och hennes syster Katrin blev höjdpunkten på helgen. Under fredagen snubblade Lillstrumpa och jag in på det ena välordnade monterprogrammet efter det andra och den perfekta första-mässdagen avslutades med en middag som aldrig förevigades med ett bildbevis. Vi kände inte varandra sedan tidigare, men från det att vi möttes utanför mässan pratade vi oavbrutet under varenda minut vi sågs, alla fyra. Fokus låg eventuellt på våra respektive bokprojekt, Hannas och min gemensamma nämnare, men med minst sagt kreativa systrar vid bordet blev det prat om allt som rör skapande och kreativitet. Det hela var så mäktigt att en bild aldrig hade gjort mötet det minsta rättvisa. Istället har har det gett mig en massa energi som jag lagrar i mitt hjärta och som jag tror kommer stanna kvar på ett mycket kraftfullare vis än ett bloggat fotografi.

I det stora hela borde jag kanske ha varit flitigare med kameran. Ett av de mer otippade mötena var med Peter Bergting (när vi råkade stalka honom i Dalslands monter). Han hamnade i alla fall på bild med sina underbara illustrationer.

Sedan knäppte jag en del kort vid monterprogrammen, mest för att själv komma ihåg vilka vi lyssnat på.

Sara Kadefors

Mark Levengood

Simona Ahrnstedt

Malin Persson Giolito 

Manne Fagerlind och Sofia Hallberg

Lite ledsen är jag över att jag aldrig förevigade mötet med mannen bakom den spännande boken Cirkoli, Patrik Stigsson eller mitt snabba hej med Amanda Hellberg. Ännu mer grämer jag mig att jag inte ens han inhandla en signerad bok från den sistnämnda. Men det är bara bevis på att man inte kan hinna med allt och ändå ha en fantastisk mässupplevelse.

Vi testade att hänga på Park, förstås. Det var trångt. Pernilla Alm raggade upp en fotograf som förevigade besöket i alla fall. Vi kan kalla bilden Kära Syster möter tre välklädda och snygga författare. Vi hittade en något luftigare bar att sitta och prata på kvällen därpå.

Äntligen ÄNTLIGEN träffade jag Fridas Författardrömmar-Frida. Lite som att träffa en gammal vän efter mycket kontakt på både blogg och mail. Det blev en mycket trevlig och lång lunch där vi pratade en del om förlag och sådant som den här författardrömmaren är nyfiken på hur det egentligen fungerar.

Känner att det här inlägget har ballat ur nu. Avlutar med avdelningen saker-man-inte-trodde-att-man-skulle-hitta-på-bokmässegolvet: En flygel att spela på och bjud-cupcakes. Båda i miniformat. Båda fick Lillstrumpa att gå igång på det här med bokmässa.

Stämmer den verkligen?

Magnolia-bakverk hos Printz Publishing

Erfarenheter jag tar med mig till nästa år:
1. Jag ska gå på mässan på torsdagen.
2. Jag ska gå på mässan på söndagen.
3. Jag ska nödvändigtvis inte gå på mässa på lördagen.
4. Jag ska stämma träff med en bunt bloggare och andra skrivande människor jag upptäckte alldeles för sent i år.
5. Jag ska se till att träffa alla författare som intresserar mig och ta bilder på dem och kräva signerade böcker och stalka dem alldeles ohämmat på grund av att det är kul.
6. Jag ska ha ett eget bokmanus färdigt. I och för sig misstänker jag att just den här punkten inte automatiskt innebär en förbättring av mässan, det kan lika gärna stjälpa. Men ändå. Jag kommer att ha det.
7. Jag ska INTE bo på vandrarhem. Man behöver en rogivande oas att vila upp sig på under så många intensiva dagar och vandrarhem är tyvärr inte platsen för det.

Tack för i år Bokmässan! Det gör vi om.

/Anna

Vem vet? I morgon blir det kanske Icakorts-samban

Vet ni vad jag gör på kvällen när jag är jättetrött och bara måste gå och lägga mig? Städar som om det inte fanns någon morgondag.

Men mycket mycket goda nyheter! Jag har fått mitt studentkort! Blev på riktigt så glad att jag dansade studentkorts-dansen i hallen för mina förvånade roomies. Och sjöng studentkorts-sången.

Då vet ni.

/Elin

What to Expect when You´re Expecting (2012)

Den där tramsiga filmen vi kollade på i lördagskväll på vandrarhemsrummet mest för att vi behövde en anledning att äta chips och dricka cola och inte orkade konversera PLUS att vi passerade en video-butik tio meter från vandrarhemmet, är knappt värd att kommentera.

Eller jag vet inte. Jag har samma känsla som när man kollat på en film på flyget: jag är inte riktigt säker på att jag verkligen har sett den och jag är inte riktigt säker på att anledningen till att jag inte tyckte att den engagerade var för att a) den verkligen inte engagerade, eller b) jag inte kunde koncentrera mig tillräckligt för att fatta handlingen.

Men jag tror ändå att jag håller mig till alternativ a). What to Expect... handlar om ett gäng par som på olika sätt tar sig an det här med att bli förälder. Eller att bli gravid. Eller vad omgivningen tycker om den som ska bli förälder. Eller är gravid. Alltså, jag vet faktiskt inte vad vinkeln på storyn egentligen var. Mest var det en kavalkad i plumpa och mer eller mindre roliga situationer som den som ska inträda föräldrarollen hamnar i. Fast lite sorglig var den också. Ni hör ju, filmen kunde aldrig bestämma sig för vad den skulle handla om och då spelar det ingen roll att många av mina favoritskådisar var med. Den var bara platt.

I rättvisans namn ska nämnas att som förströelse en lördag när man behöver en anledning för att äta chips och behöver någonting att bedöva hjärnan med för att man är så in i bomben slut som människa för att man har knatat omkring på bokmässa i två dagar, passar den å andra sidan utmärkt. Rekommenderas varmt i den situationen.

Efter att man har sett den kan man gå ner på gatan och äta pasta på en restaurang med en kock som håller öppet lite på måfå och lagar världens godaste pastarätter. Eller alltså, det funkade för oss i alla fall.

/Anna

Grattis på första oktober!

Inkastad i vardagen igen vill jag liksom hålla kvar bokmässekänslan ett tag till. Så resväskan får ligga ouppackad och högen med bokmässeinköpta böcker är en prydnad på köksbänken. Åtminstone tills Fotografen kommer hem och klagar på alla böcker som har börjat drälla lite varstans.

Annars då? Vilken oktoberdag, får man väl säga. Jag har inte ens varit utanför dörren, det verkar alldeles för kallt och rått för det.

Istället har jag (förstås jobbat, men också) läst snart halva en av dessa:

/Anna